Zäta

Här har ni mitt eget charmtroll.

Och ibland är han mer än lovligt charmig!

Började med ett armband i torsdags kväll och gjorde klart det nyss.

Det är första gången jag använder memovajjer och det var så smidigt och enkelt att det lär bli fler gånger.
Berlocken hittade Guldgossen på en camping i Italien. Jag är ingen hejjare på metaller men jag tror den är gjord av aluminium.

På framsidan av berlocken står jungfru Maria med utsträckta händer och gloria och på sidorna finns en pyttig text som jag förmodligen skulle kunna läsa med förstoringsglas.
På baksidan är det två hjärtan, det ena genomstunget av ett svärd, ett stort M och ett kort som vilar på en påle som går genom överdelen av M:et. Över hjärtana brinner två små lågor och runt det hela finns ett antal stjärnor. Jag missade att fota baksidan så ni får nöja er med min beskrivning.

Pärlorna är vita satängrocaille, huggna, uppblandat med några silverline rocaille i guld.

Jag funderar på om jag borde gjort några fler rader.

Två är kanske lite lite.

Nu är det i vart fall för sent.
Jag blev ganska nöjd ändå. Men nästa gång ska jag nog brascha på med fler rader.

Det blev mycket bilder här. Avslutar med en bild som jag skärpt upp så att den ser helt rastrerad ut.

Väderprognoserna har utlovat hällregn men glömde meddela molnen som frivilligt har hållit sig från Stenhammar under förmiddagen.
Idag har lilla Svalan haft sitt barnkalas. Tio artiga, belevade, glada, pigga barn, mina egna två inberäknat, har pratat, skrattat, lekt och ätit i och omkring vårt hus under förmiddagen.

Lilla Svalan agerade själv lekledare efter lunchen så att Förundersökningsledaren och jag kunde plocka ihop disken. Hon har mycket tydliga ledaregenskaper.
Zäta på barnkalas.

Den “italienska” maten fick varierat mottagande. Spagetti och köttbullar gillades av alla men det var lite si och så med peston och parmesanen, majsen, gurkan och körsbärstomaterna. Oliver var det bara en tjejj som gillade men jag hade råkat köpa oliver med chili i (det gick lite fort och fel i affären i går och de såg precis likadana ut som de med paprika) så hon blev helt röd i ansiktet och slog händerna för munnen.
Focaccian var ingen höjdare för den blev aldrig klar. Trots en dryg timma i ugnen var det bara degigt med ett hårt oljigt skal.

Efter glassen var det dags för godisutdelning. Förundersökningsledaren ställde fram påsarna på bordet och lilla Svalan deklarerade:
-Mina damer och herrar; ni får ta en var!

Nu är kalaset över. Två timmar går väldigt fort.
Förundersökningsledaren ska klippa gräset och jag ska spela “fyra i rad” med Guldgossen medan lilla Svalan raggar lekkompisar.

*

Inbjudningskortet som gick ut för en vecka sedan.

Gårdagen: Stress, stress, stress.
Och när arbetskamraterna gått hem och jag ännu inte var klar med mitt jobb uppstod mer stress, stress, stress. För då ringde Förundersökningsledaren och frågade när jag ämnade komma hem, och om jag ville följa med och fiska.

Så klart att jag ville följa med och fiska. Vilken fråga! Jag älskar att fiska.
Stress, stress, stress och en snabbsväng till Willys för att handla inför barnkalaset. Jag ringde hem på mobilen när jag satt mig i bilen med två kassar kalasmat i kofferten. Ingen svarade, varken hemma eller på Förundersökningsledarens mobil. Äsch, då hade de hunnit åka.
Nedslagen fortsatte jag hemåt och desto mer strålande glad blev jag när jag upptäckte lilla Svalan i garaget. De hade inte hunnit åka. När jag ringde var de ute och jagade mask.

På stående fot och under rekordtiden en minut, intog jag middagen av falukorv och makaroner. Jag tog trappan med två steg i taget för att byta om och satt beredd i bilen innan de andra ens hunnit ta på sig ytterkläderna.

Lilla Svalan bar maskburken. Hon hade hunnit bli väldigt förtjust i maskarna och klappade dem och pratade med dem. Hon till och med intervjuade dem:
-Hur känns det nu, när ni snart ska dö!
Och förmanade dem:
-Ni gör inget hångel där när ni ligger så tätt!

Så var vi framme vid Ullersund. Min värsta stissighet började lägga sig och jag försökte insupa lugnet vid sundet, på bryggan under alarna.
Förundersökningsledaren tog fram sitt kastspö och kastade ganska snart upp draget i en alm.
Barnen metade. Jag agnade med halva maskar medan lilla Svalan talade lugnande till de vridande kräken. Det nappade inte så mycket men barnen lyckades dra upp två aborrar som var för små för att få följa med hem och en skräpfisk som fick göra sällskap med aborrarna tillbaka ner i sjön.

Efter en stund kände jag hur all stress hunnit rinna av mig. Axlarna sänktes, de virriga tankarna som fladdrat som styrlösa fjärilar flög tillbaka in i min hjärna och satt sig till ro, andningen flyttade sig från ytliga flämtningar i lungtopparna till magdjupa, lugna andetag.

Då sa barnen:
-Nu är det tråkigt. Nu åker vi hem!