Cyklar hem från jobbet.
Först ett rasande tempo. Tävlingen sitter i kroppen efter dagens hets på jobbet.
Cyklar om en tant som förskräckt slänger sig åt sidan. Trampar på med högsta växeln. Vill inte tappa tempo.
Efter en stund börjar uppförsbackarna. Ett lätt regn strör mjuka men fåtaliga droppar över mitt upphettade ansikte. Jag blir tvungen att växla ner.
Och det är då det händer.
Lyckan!
Jag känner mig plötsligt helt igenom lycklig. Det finns inget jag saknar, inget jag längtar till, inget jag behöver.
Jag är varken hungrig eller mätt. Behöver inte gå på toa. Ser inte fram mot någonting och ser inte bakåt med varken ånger eller saknad.
Jag har inte ont någonstans. Kroppen är ett med den monotona tramprörelsen. Upp med höger knä och ner med vänster häl. Upp med vänster knä och ner med höger häl.
Träden är gröna bredvid cykelvägen. Naturen doftar friskt. Jag andas. Släpper ner axlarna och andas.
Trampar och andas.
Nollställd hjärna. Ombotad på dataspråk. Inte fragmenterad utan helt tömd.
Såklart att jag landar i verkligheten i samma stund som jag trycker upp garageporten. Såklart att jag tycker det är jobbigt att svettas en stund innan jag hinner få av mig tillräckligt mycket kläder.
Såklart att vardagen kastar sig över mig så fort jag kliver in i tvättstugan där jympapåsar och en kasse badkläder samsas med skolväskor och en miljard skor.
So what!
Jag fick tre minuter intensiv lycka.
