Jag har funderat på det här med att var helgjuten.
Hur viktigt är det egentligen att känna sig som en “hel” människa? Måste man göra det för att må bra?
Jag tänker såhär:
Själv är jag väldigt olika beroende på i vilket sammanhang jag befinner mig. På jobbet är jag en person, hemma en annan, tillsammans med mina föräldrar en tredje (kanske en något regredierad variant), i kyrkan en fjärde och tillsammans med vänner en femte.
Men oavsett var jag befinner mig, och oavsett vem jag är tillsammans med – så är det ändå JAG.
Jag tror inte jag är mer schizofren än andra. Kanske bara mer anpassningsbar.
Jag skulle aldrig trivas med mitt stressade, pådrivande, målsökande, verbalstinna tävlingsinriktade JAG någon annanstans än på jobbet. Och mitt tjänande, sjungande, lyssnande JAG, som verkligen känns som mitt sanna jag när jag är i kyrkan, skulle kännas helt påklistrat och påhittat om jag tog med det till jobbet. Mina vänner skulle inte stå ut med mig om jag tog med mig mitt jobb-jag på en fest. Mitt hemma-jag skulle inte få mycket uträttat på jobbet…
Ja, ni fattar vad jag vill ha sagt.
Men innebär detta då att jag inte är hel? Att jag inte har hittat mig själv? Att jag går omkring och döljer mitt innersta väsen?
För mig är svaret ett enkelt “nej”.
Kanske är det så att jag är så mycket att allt inte kan få utlopp i en enda roll.
Eller har jag fel? Är jag för ombytlig, ryggradslös, kappan-efter-vinden-vändare?
Jo, kanske har jag en tendens att i alla mina roller vilja vara människor till lags. Men är det inte då det som är mitt innersta sanna? Kärnan i min personlighet.
Kanske är det inte läge att finna svaret på alla frågor en timma före midnatt mitt i veckan, men jag har funderat ett tag. Jag känner mig rätt färdig med min personlighet. Den utveckling som möjligtvis sker än numera en långsam förändring, långt från tonårens vånda då åsikter byttes i samma takt som underkläderna. Okej, jag överdriver för jag har alltid varit ganska tjurskalligt envis och hållit fast vid mina principer, men visst var det när jag var ung som det mesta av det jag tycker och tänker i dag gick igenom sin stötnings- och blötningsperiod.
Men hur kan jag då känna mig så färdigstöpt och samtidigt så böjlig? Är jag kanske som ett stearinljus? Färdigstöpt men så själsligt mjuk att det går att pressa in mig nästan var som helst, bara jag får bli lite varm i kläderna. Och var kommer i så fall veken in i bilden? Och vad händer om jag brinner i båda ändarna?
Nej, nu flummar jag iväg igen.
God natt!
