Zäta

Förmodligen har jag inte ätit så här gott till vardags på länge.

Förundersökningsledaren gjorde korv-stroganoff efter recept i barnmatsboken vi fick i förlovningspresent av goda vänner.
Jag kompletterade med ett grovkornigt mos av ångkokt blomkål och broccoli med smör (riktigt smör!) och grädde (riktig grädde).
Som tillbehör gjorde jag en röra av en halv finhackad tomat blandad med två riktigt finhackade chilioliver, en bit fetaost och en matsked keso.

Nu är jag mätt och glad och konstaterar att jag inte ätit särskilt många kolhydrater idag.

Tror jag ska åtgärda det genom att äta upp lite hemkokt bärsås som skräpar i kylskåpet.

I lördags köpte vi nya sängar, Förundersökningsledaren och jag.

Vi klevade in på Jysk och provlåg och diskuterade med försäljaren om antal fjädrar, zoner, bäddmadrasser och hårdhet.
Medan vi vuxna pratade om viktiga saker hittade Guldgossen och lilla Svalan var sin ställbar säng att testa. Med den lilla fjärrkontrollen hårt i handen manövrerade de sina sängar så att ömsom fötterna eller huvudgärden åkte upp och ner, upp och ner.
Klingande skratt övergick i rena gapflabb när de upptäckte att man kunde resa upp både fötterna och huvudet samtidigt och liksom klämma fast sig själv i sängen.

Jag har lovat mina barn att de ska få köpa sådana sängar när de flyttar hemifrån, om de har samlat ihop tillräckligt mycket pengar.

Så här ser sängarna ut som vi köpte till oss själva:
Det medföljde inga ben eller medar men vi slänger in madrasserna i vår befintliga sängstomme.

Idag har jag cyklat till jobbet. Det gjorde jag i fredags också.
Förmodligen överansträngde jag mig i uppförsbacken hem i fredags för på lördagen fick jag panikont i högerbenet, strax till vänster om skenbenet.
När smärtan inte avtagit efter sex timmar ringde jag sjukvårdsupplysningen och frågade om jag fått en propp eller om det var benhinneinflammation.
I samråd med den trevliga sjuksköterskan som svarade konstaterade vi att det troligen varken var det ena eller det andra. Vad det tredje kunde tänkas vara kom vi inte fram till, men vi hoppades på överansträngning.

Och med facit i hand var det nog så, för efter ett antal Alvedon och Ipren så försvann värken och har inte kommit tillbaka.

Idag ska jag ta det lite lugnare på vägen hem. I alla fall så länge jag inte kommer ikapp ett gäng unga killar och blir sugen på att utlysa en egen liten cykeltävling. Det var väl ungefär vad som hände i fredags…