Zätas blogg handlar om allt och inget. Den är som en dagbok, fast kanske lite mer anonym. Zäta har bloggat sedan den 9de februari 2008.
Det finns inget vettigt syfte med Zätas blogg, mer än att ge utlopp för verbal inkontinens. Zäta bloggar när hon hinner och har lust. Det kan blir mycket eller lite och mest utan någon som helst ordning.
Du som läser är välkommen att lämna en kommentar. Zäta blir glad när hon läser vad du skrivit, men känn ingen press. Vill du kontakta Zäta lite mindre offentligt kan du maila: blogg@zettervall.se
Jag bestämde mig för att promenera. En halvtimma om dagen.
Hur har det gått?
Jo tack! Jag har gått varje dag sedan jag fattade mitt beslut (vilket jag gjorde i söndags), utom i måndags för då orkade jag inte. (Jag hoppas att ni ser min ironi mellan raderna.)
Idag ledde mig promenaden till ett provrum och ut ur en affär med en ny svart BH i handen, för bara 100 kr…
Är det inte typiskt.
Just när man som mest behöver en god natts sömn så får man – en natt med alldeles för lite av den eftertraktade varan.
Strax efter ett ropade lilla Svalan på mig. Då hade hon ont i knäna, troligtvis växtvärk. Jag har aldrig varit med om växtvärk i knäna så jag blev lite orolig sådär mitt i natten. Lilla Svalan hade så pass ont att hon grät, så jag gav henne en ipren och lät henne krypa ner bredvid mig i sängen.
Man sover inte lika bra med en ung dam bredvid sig i sängen. Speciellt inte när den unga damen oupphörligen och gråtande frågar:
-När börjar tabletten verka? Det gör fortfarande ont. Hur länge måste jag vänta?
Strax innan jag trodde att jag skulle få somna om, kom Guldgossen in i vårt sovrum.
Eftersom Förundersökningsledaren är hemma med honom idag ställde sig Guldgossen vid Förundersökningsledarens sida av sängen och väntade på att han skulle vakna. Jag förstår inte var han får sina försynta takter ifrån men en sak är säker – Förundersökningsledaren vaknade naturligtvis inte.
Jag frågade Guldgossen hur det var fatt och han berättade att han drömt en mardröm och ville sova hos oss. Eftersom det var fullt uppe bland kuddarna bad jag honom krypa ner vid våra fötter, och passa sig för att bli sparkad av Förundersökningsledaren.
Man sover inte lika bra med en ung herre nere vid fötterna. Speciellt inte när den unge herrn inte kan låta bli att pilla på ens tår.
Efter en stund gick Guldgossen upp. Jag hoppades att han tröttnat på sitt utsatta läge och ämnade lägga sig i sin egen säng, men det var bara ett toalettbesök som fått honom att lämna sängvärmen.
-Du kanske kan sova i din säng nu, försökte jag. Men det var tvärnej. Istället började han berätta vad han drömt. Jag fick snabbt tyst på honom för att han inte skulle väcka Förundersökningsledaren.
Vid halv fyra hade lilla Svalan somnat så pass ordenligt att jag kunde bära över henne till sin egen säng. Guldgossen fick lämna platsen vid våra fötter och krypa upp och lägga sig bredvid mig.
-Jaha, låg lilla Svalan här? Guldgossen hade märkligt nog inte förstått varför han förvisats till fotändan. Och det är lite oroväckande att han inte ifrågasatte sin placering. Tror han att jag helt nyckfullt bemöter honom som ett husdjur?
Någon gång efter fyra somnade jag igen.
Tjugo minuter över fem gick klockradion igång. Då var jag djupt avundsjuk på Förundersökningsledaren som fortfarande sov, och som verkat sova hela natten.
Lilla Svalan spelar handboll på tisdagar.
Eftersom jag var hemma med sjuk Guldgosse igår hade jag möjlighet att vara med och titta på en del av träningen.
Det är jätteroligt att se ett tjugotal flickor, som varken kan passa, fånga bollar eller dribbla, försöka spela en match.
Jag la märke till att lilla Svalan är väldigt smidig. Jämfört med många av de andra rör hon sig med koordinerade rörelser, har koll på kroppen och är snabb i vändningarna. Det är något kattliknande över henne. Eller ska jag skriva sval-liknande. En svala svirvlar obehindrat genom sitt element och har inga problem med tvära kast.
