Det var mer än ett och ett halv år sedan jag tog hål i öronen.
Cirka fyra månader efter håltagningen bytte jag läkeörhängena till ett par små söta guldblommor. Sedan bytte jag tillbaka igen eftersom guldörhängena inte var så sköna att sova med.
Nästa gång jag försökte byta gjorde det ont och jag hittade inte utgångshålet på baksidan av örat, så jag satte i läkeörhängena igen.
Sedan dess har jag inte försökt prova igen. Jag har helt enkelt inte vågat. Jag är ganska smärttålig, så det handlar inte så mycket om det, men jag är mycket, mycket spruträdd. Tanken på att sticka in något i kroppen, och som i det här fallet GENOM kroppen, ger mig mer än bara obehagliga rysningar. Jag kallsvettas och mår illa.
Idag efter duschen kände jag plötsligt att “nu är det dags”. Nu skulle jag våga.
Jag passade på innan ögonblicket var borta. Och det gick hur bra som helst. Jag plockade ur läkeörhängena med sin lilla vita pärla, och hängde på mig ett par dingeli-dang-örhängen av silver, med kors som motiv.
Nu äter jag frukost och ska strax borsta tänderna och ge mig av till kyrkan för årshögtid. I väskan har jag läkeörhängena, i fall jag behöver byta tillbaka. Håltagningsmannen sa att även om det inte förekommer nickel i silvret längre, så kan man reagera mot legeringar, så det är alltid bra att ha ett par läkeörhängen eller guldhängen tillhands när man provar något annat.
Jag har inte känt något konstig än, mer än att de här korsen är betydligt tyngre än de hängen jag är van vid, men nu är jag beredd i fall om att…
