Zäta

I morgon börjar livet igen. Den låååånga julledigheten är över för den här gången.
Det känns vemodigt och jag fattar inte hur jag ska orka gå upp kvart i sex på morgonen och jobba en hel dag och sedan stöka i ordning hemma under några få kvällstimmar när jag inte lyckats få mycket vettigt gjort under en hel dag hittills.

Men samtidigt måste jag nog erkänna för mig själv att det förmodligen kommer bli lite skönt igen. Skönt att känna att man gör nytta, att man tillför något.

Jag har under ett års tid vikarierat som arbetsledare medan vår ordinarie varit föräldraledig. Det har varit ett händelserikt, lärorikt men också stressigt och påfrestande år. Jag ser fram mot att återgå helt till mina vanliga arbetsuppgifter och överlämna administration och extraansvar till tjejen som kommer tillbaka. Jag tycker att jag utfört mina extrauppgifter ganska bra, men det har varit väldigt svårt att veta hur man ska prioritera. Eftersom vi haft mycket att göra är det alltid någon bit man måste prioritera bort, och just bortprioriteringar har aldrig varit min starka sida.

I eftermiddag är jag själv hemma en stund. Förundersökningsledaren är och gör det han gillar bäst – nämligen åker skridskor. Guldgossen och lilla Svalan är var för sig iväg och leker med kompisar.

Jag har ägnat min ledig stund åt att fundera på vilka kakor jag ska baka och bjuda på när jag fyller 40. Det är ett och ett halvt år dit, men det är väl aldrig fel att vara ute i god tid!

Under den gångna veckan har tanken varit att försöka vända tillbaka dygnet så att åtminstone barnen ska slippa chocken när de ska upp kvart i sju i morgon bitti.

Det har väl gått sådär!

I morse väckte Förundersökningsledare mig och Guldgossen klockan åtta. Vi vaknade, nästan.

Halv nio klev vi upp och väckte lilla Svalan som inte riktigt lyckades komma på fötter förrän nio.

Hur ska det gå i morgon bitti? Jag bävar och fasar.

Vilket gyllene tillfälle de hade skapat sig i går, Skaraborgs Provinsbank.
De hade hyrt stora biosalongen på Folkets Hus och bjudit in en massa barn till filmvisning. De bjöd på popcorn och läsk och hade föräldrarnas välvilliga öron innan visningen började.

Vad gjorde de med tiden och tillfället? Presenterade de sin bank och berättade varför man skulle välja Skaraborgs Provinsbank i stället för den bank man i dag använder?

Nej.
Inte alls!

De ägnade fem minuter åt att försäkra barnen om att de inte tänkte prata så länge, eftersom de visste att barnen skulle bli otåliga och vilja se filmen.
Sedan ägnade de två minuter åt att berätta att deras bank låg i Skövde men att de har ett litet kontor i Lidköping där de kan träffa kunder om någon skulle vilja vara så vänlig och boka in en tid. Under ytterligare tre minuter berättade de att man kan spara pengar i deras fonder. Om man till exempel sparar 1000 kronor i månaden i 15 år och får en ränta på i snitt 10 % så blir det 401.600 kr i slutändan.

Snacka om att kasta pengarna i sjön. Idén var ju jättebra. Alla vuxna som kom dit tyckte ju att Skaraborgs Provinsbank var hyggliga prickar. Men sedan sa de ingenting som fick mig att ens för en sekund överväga att vända mig till dem för sparande.