Zäta

Lilla Svalan har drabbats av overklighetskänslor. Efter att ha legat i badet för sig själv en lång stund kommer hon ner för trappan och säger att det känns som om hon inte hör hemma i huset.
-Är det här verkligen mitt hus, bor jag här?

Hon känner sig också osäker på om Förundersökningsledaren och jag är hennes föräldrar, och Guldgossen hennes bror.
Hon känner sig inte ens hemma med sitt egen huvud.

Guldgossen går genast fram till sin lillasyster och ger henne sin allra varmaste kram.
-Känner du att jag är din bror nu!

Men overkligheten har trängt sig på för mycket för att en skön kram ska kunna avhjälpa. Och jag vet hur hon känner. Jag minns det från när jag själv var liten. Det var som om tiden stod stilla och inget var vant och känt. Jag var en främling i mitt eget liv.

Jag hoppas att en god natts sömn ska hjälpa.

Lilla Svalan säger själv:
-Jag känner mig sinnessjuk.

Förundersökningsledaren är frustrerad. Det står kassar och kartonger med saker lite varstans här hemma. Han vill slänga. Jag vill spara.

Efter lite idéflödande kommer vi på att det kanske går att kompromissa genom att sälja en del på Tradera.

Förundersökningsledaren:
-Och för pengarna kan vi köpa en restresa och åka på semester.
Jag tittar tvivlande på honom och han korrigerar sig lite.
-Ja, eller dela på en pizza i alla fall.

Jag har kommit på ett knep för att dämpa mensvärk.

Om man äter riktigt mycket så stör de högröstade mättnadskänslorna från magsäcken ut smärtsignalerna från livmodern.

OBS: Metoden har vissa förstorande bieffekter.

Städning står på schemat, och lite mensvärk känner jag.

Jag skulle också vilja laga laxsoppa och baka ett gott bröd till.

Och lägga upp lite bilder på bloggen…

Det blir till att prioritera bort, min sämsta gren i livets mångkamp.

Lilla Svalan har varit vaken i två timmar. Nu vill hon ha frukost.

Jag ber henne kolla tempen först.
38.1 grader.

Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer…

Och just den här dagen fick bli en vab-dag.
Jag hade det nog redan på känn i går kväll, när lilla Svalan grät över växtvärk, snuva och huvudvärk.

I dag är hon så där nyförkyld, med rinnande näsa, snörvelröst, röda ögon och utan ork. Hon har dock ingen feber.

Jag har försökt locka iväg henne till skolan genom att muta med bad i kväll. Om man inte går till skolan kan man inte åka och bada på kvällen. (Och hon har ju ingen feber, så hur farligt kan det va…) Jag tog till och med till tricket:
-Men du kan väl åka till skolan och se hur det går. Du får ringa till mig om det inte blir bättre.

Men icke!
Lilla Svalan har tittat trött på mig och sagt:
-Mamma, jag orkar ändå inte bada i kväll. Jag känner mig för dålig för det!

Då slog mammagenen till (den där som jag så ofta känner att jag undertrycker till förmån för jobbet) och jag bestämde att lilla Svalan faktiskt är för sjuk för att orka med en skoldag, även om hon inte har feber.
Dessutom kanske jag kan mota Olle i grind. Om hon får vara hemma i början av förkylningen blir hon förhoppningsvis frisk snabbare.

Mina kära kollegor har redan saknat mig och skrivit en kommentar här på bloggen, eller var det muffins de saknade?
Och jag har erkänt att jag glömt muffinsen hemma i frysen även om jag kommit till jobbet idag.