Zäta

Vi tittar på familjefilmen “Vägen till Terabithia”.
Lilla Svalan har sett den förut, hemma hos en kompis. Hon erbjuder sig tjänstvillig att berätta vad som händer i förväg.

Trots upprepade tillsägelser om att inte avslöja fortsättningen kan hon inte låta bli att komma med små kommentar som “Nu blir det lite läskigt”, eller “Han kommer inte göra det” och “Sedan så blir de vänner”.

När lilla Svalan äntligen förstått att hon inte ska berätta något så kan hon i alla fall inte avhålla sig från att säga:
-Titta noga nu.
-Snart händer något spännande.
-Bli inte rädda nu.

Jag ska inte göra som lilla Svalan och berätta något om filmen men när den är slut och vi tänder i taket sitter två normallynta barn och två förgråtna föräldrar i soffan.

Jag förklarar för lilla Svalan att det inte alltid är bra att gråta. Många påstår att det är skönt att gråta ut, men själv får jag alltid huvudvärk av att gråta.

-Och så blir man så ful, säger jag till lilla Svalan.
-Inte jag, jag är alltid söt!

Förundersökningsledaren är hemkommen från kyrkan och vi äter en sen middag tillsammans. Han frågar lilla Svalan hur hon tag det när hon fick veta att hon inte kunde vara med på fotbollen.

-Jag har inte gråtit men inuti är jag faktiskt helt förkrossad.

Vaknar på morgonen och känner mig stel och öm. Svalget är fullt av en seg massa som knappt med våld låter sig tvingas nedåt. Huvudet är fullt av bomull.

Natten ligger kvar i minnet. Guldgossen kom ingnyendes vid tvåtiden och hade jätteont i magen och ont i huvudet. Han var rädd och fick ligga mellan oss. Förundersökningsledaren gav honom en värktablett som gjorde nytta rätt snabbt för vi somnade om efter bara en kvart.
Efter några timmar vaknade Guldgossen och tyckte det blivit för trångt så han sökte sig tillbaka till sin egen svala säng.

Guldgossen är vaken när jag kommit till sans. Han sitter framför TV:n med lurar för att inte störa oss andra. Jag ber honom kolla temperaturen för han har den karakteristiska feberglöden i ögonen. 38.4 grader.

Inte förrän vid tio kommer lilla Svalan ut från sitt rum. Hon är pigg och utvilad och på oförskämt gott humör, men förkyld. Jag kommer inte på något vettigt sätt att undvika den förestående katastrofen utan vräker ur mig:
-Du är förkyld lilla Svalan. Du kan inte spela fotboll idag.

I dag deltar klassen i fotbollsturneringen “Bästa ettan”. Lilla Svalan var från början tveksam till att vara med, men efter träningen förra veckan har hon varit eld och lågor och sett fram mot detta hur mycket som helst.

Lilla Svalan bryter inte ihop. Hon skriker inte. Hon kastar sig inte på golvet och sparkar med sprutande tårar och hon bönfaller mig inte om att få vara med.
Hon tittar på mig med förstående ögon och säger:
-Jag förstår det mamma!

Sedan går hon och ringer en av klassföräldrarna och talar om att hon tyvärr inte kan vara med.