Zäta

I kväll har jag huvudvärk.
Det var länge sedan sist.

Jag tillskriver spikmattan hela äran av den återhållna värken. TNS-apparaten har jag lämnat tillbaka till sjukgymnasten som så gentilt lånade ut den för två-tre år sedan.
Ända sedan jag fick spikmattan har jag legat en stund på den varje kväll.

I går kväll blev det nog lite för länge. Det var så skönt att jag kanske låg en timma. Förundersökningsledaren blev helt förskräckt när han såg min perforerade rygg efteråt.
-Men blöder det då, frågade jag.
-Nej, men…
-Äh, då är det ingen fara, avfärdade jag honom.

Men det gjorde faktiskt ont, efteråt, när jag låg på mitt svala lakan.

I kväll ska jag nog nöja mig med en kvart, eller tjugo minuter… max en halvtimma, eller i alla fall inte mer än trekvart.

Provar ett nytt recept på kladdkaka. Kolakladdkaka. Visst låter det gott!

När jag följer receptet kommer jag till passagen: “Rör samman mjöl, kakao, salt, bakpulver och vaniljsocker.”
Jag läser i ingrediensförteckningen efter mängderna. Det ska vara 3 dl mjöl, 1 dl kakao, 1 kryddmått salt och 1 msk vaniljsocker. Bakpulvret står det inget om.

Nu är frågan; har de glömt skriva ut hur mycket bakpulver det ska vara, eller har det råkat smyga sig in bakpulver i beskrivningen, fastän det inte ska vara med?
Normalt är det ju aldrig bakpulver i kladdkaka. Eller?

Efter lite funderingar tar jag till den gyllene medelvägen, och höftar i lite bakpulver på känn.

Nu återstår att se hur kakan blir. Den håller just på att gräddas.

Update:
Jag måste vara ovanligt lättlurad, eller trögtänkt, vilket ni vill.
När klockan pipit efter 18 minuter, är smeten knappast varm där inne i ugnen.
Receptet har angett ugnstemperaturen till 75 grader. Jag vet att jag reflekterade över det men tänkte att det kanske är något annorlunda, nytt grepp.
Men såklart det ska vara 175 grader. Det är ju normal kladdkaketemperatur.

Nu är bara frågan; hur länge till bör kakan stå i ugnen?
18 minuter á 75 grader + X minuter á 175 grader = perfekt kladdkaka.
Någon som kan dra roten ur?

Åh nej!

Jag kunde inte hålla mig.
Det var omöjligt att sluta.

I natt läste jag ut “Den sista vintern”.

I går var vi hemma hos mina föräldrar och klädde av båten som stått vinterförvarad där. Och sommarförvarad också förresten.
Jag tyckte den såg glad ut över att komma ut i solskenet och slippa sin heltäckande pressening efter så lång tid. Lite trött och sliten verkade den också, men det kommer nog ändra sig efter en rejäl vårrengöring.

Presseningen Förundersökningsledaren köpte för några år sedan, är 10 X 10 meter och väger 60 kg. Den är inte helt lätthanterlig, men med gemensamma ansträngningar (fast Förundersökningsledaren fick anstränga sig mest) lyckades vi avtäcka Amadeus och vika ihop presseningen, ta ner ställningen runt båten och få med allt hem.

Barnen började leka sjöutflykt så fort de fick tillfälle. Guldgossen och lilla Svalan turades om att styra, bada, simma, gå på grund, hålla utkik och läsa kartan. Det bådar gott för sommaren. De är duktiga på att hålla sams när de väl kommer in i sin gemensamma lek.
Jag minns att många varnade oss för att ge oss ut en vecka på Dalslands Kanal. Fyra personer så lång tid på så begränsad yta kan aldrig sluta lyckligt. Vi var dessutom två personer extra under en del av resan eftersom vi hade nöjet att få med Förundersökningsledarens syster och hennes man.

Men det gick bra. Barnen lekte och levde som om de aldrig haft något annat hem än just vår båt. De spelade spel, badade och gick in i olika rollekar som om det var det naturligaste i världen, och det är så härligt när det kan få vara just så.

I sommar kanske det inte blir så mycket båt heller. Minsta lillasystern ska gifta sig och en del tid går ju åt till att förbereda och planera samt bevista bröllopet. Och så beror det ju på vädret. Det går aldrig att bestämma i förväg hur vädret ska vara.
Jag är så glad att vi kom iväg på vår Dalslandstur och kunde utnyttja de någorlunda fina dagarna förförra sommaren. För att inte tala om Lurö-Djurö-Brommöturen vi gjorde lite senare den sommaren. Sol, sol, sol och åter sol.

Nej, nu längtar jag till sommaren.

Jag hade tänkt cykla i dag. Jag hade till och med förberett barnen på cykelturen och lagt fram klädgubbar till dem på golvet, allt för att morgonrutinerna skulle speedas upp så mycket som möjligt.

När jag satt vid frukostbordet med tidningen i morses kastade jag ett öga på väderprognosen och konstaterade att det inte såg allt för lovande ut. Cyklingen kändes allt mindre lockande och så beslöt jag att ta bilen i stället.

Framme på jobbet har jag konsulterat min almanacka för att känna mig någorlunda mentalt förberedd för veckan. Och tur var väl det. Annars hade jag totalt missat lilla Svalans utvecklingssamtal i eftermiddag.

Vad skönt att jag tog bilen. Nu kan jag sluta tjugo-kvart i fem och hinna i tid till utvecklingssamtalet. Med cykel hade sluttiden hamnat på kvart-tjugo över fyra. Och så hade jag kommit svettig och småäcklig till skolan.