Zäta

Utvecklingssamtalet med lilla Svalan och hennes lärarinna, var som en dröm för vilken kräsen förälder som helst. Det var idel lovord och beröm.

Lilla Svalan “sköter sig” och är jätteduktig på matte, svenska och allt utom att äta ordentligt. Hon har redan börjat koppla greppet på dubbelteckning (lam – lamm, tal – tall) även om de inte ens pratat om det i skolan ännu och hon är snabb i huvudräkning och fattar raskt galoppen när nya kunskaper introduceras.

I morgon är det Guldgossens tur. Jag förväntar mig kanske inte samma lovsångslika uppräkning av hans förtjänster men jag tycker själv att han utvecklats på många områden sedan samtalet i höstas.

Nu är det dock en sak som bekymrar mig inför morgondagen.
Tror ni att Guldgossens lärare även tittar strängt på elevernas föräldrar?

I dag hämtade jag Guldgossen redan tjugo i ett från skolan. Vi skulle till sjukhuset för en kontroll av hans ännu inte utvecklade, och förhoppningsvis aldrig någonsin utvecklade astma. Klockan två hade vi tid för utandningsprov och läkarbesök.

Min ovana trogen var jag några minuter för sent på plats för att hämta sonen. På väg till skolbyggnaden möter jag Guldgossens lärare. Hon är lång och lite “skarp” sådär, om ni förstår vad jag menar.
Vi hälsar och jag frågar om Guldgossen har lektion.
-Njaa, det är ju elevens val nu, svarar lärarinnan.

Guldgossen har utomhusidrott på elevens val. Det brukar innebära att han beger sig till skogs tillsammans med de andra i sin grupp.
-Jag vet faktiskt inte var de håller till, fortsätter lärarinnan.

Och det är då min spontana sida gör sig gällande. Utan att tänka på annat än att jag måste leta efter Guldgossen i skogen och att vi förmodligen kommer för sent till sjukhuset, så utbrister jag:
-Bajs också!

-Vad sa du, undrar lärarinnan förskräckt.
Och eftersom hon ändå är en lärarinna, och eftersom jag har en viss respekt för lärarskrået så upprepade jag lydigt:
-Bajs!

Så vad tror ni om utvecklingssamtalet i morgon? Borde jag vara orolig? Tror ni jag får kvarsittning?

Jag glömde bort att gratulera min morskusin på födelsedagen i går. Jag tänkte på honom i söndags, och tänker på honom i dag. Men vad hjälper det när det var den tanklösa dagen i går som var hans födelsedag.

Min morskusin har varit min trognaste brevvän. Han har försökt uppmuntra de sidor i min identitet som behöver uppmuntran, och dämpat andra, som kanske behövde kväsas. Under tonåren utväxlade vi många brev. När internet blev var mans verktyg övergick vi till mail. Numera har vi bara sporadisk kontakt, men han ligger mig varmt om hjärtat och är en del av min barndom, och kanske min uppfostran. Jag vet inte vem jag varit utan honom. Samma Zäta som jag är eller en annan?

Vi möter många människor under vår livsvandring. Somliga fladdrar bara förbi, som fjärilar som förgyller ögonblicket men är glömda lika fort som de fäller ihop sina färggranna vingar. Andra sätter permanenta spår, på ont eller gott. Avtrycken i själen väljer vi själva färgen på. Även de som skadat oss kan vi vara tacksamma för. En människan med välpolerad, skimrande yta, bländar andra, stöter bort i stället för att attrahera.

Min morskusin har polerat mig lite, men inte för väl. Jag är övertygad om att han även bidragit till djupet, gett innehållet intressantare nyanser. Inte bara svart och vitt.

Jag är trött. Ögonlocken hänger. Huvudet hänger. Hela jag är hängig.
Det finns ingen speciell eller i alla fall godtagbar anledning. Kanske är det huvudvärken, men den härjar inte vilt, bara småkuttrar lite över högerögat.