Zäta

På väg till doktorn diskuterade vi i vilken ordning vaccininjektionen skulle tas.
Lilla Svalan var snabb med att bestämma att hon ville blir förste man till rakning. Guldgossen protesterade bara en pytteliten stund och ville även han vara först. Sedan kom han på att en sådan yrkan gick emot hans manlighet och lät gentilt lilla Svalan få först tjing på sticket. Själv ville han vara tvåa. Och han skulle inte behöva hållas i hand eller något sådant fånigt.

Läkaren var en herre i 55-60-årsåldern. Mycket trevlig och bra med barnen. Han lyssnade intresserat på alla deras frågor och berättelser och det slutade med att båda barnen pratade i munnen på varandra när han kontrollerade deras syn med hjälp av en bokstavstavla. Jag satt bakåtlutad i min stol och bara log.
Innan dess hade han testat deras reflexer genom att knacka dem på knäna med en liten hammare som lilla Svalan hittade på ett rostfritt bord.

Men nu har jag hoppat till slutet av vårt läkarbesök.

Lilla Svalan satt i mitt knä när hon fick sin spruta. Jag gjorde bort mig lite genom att se på när han stack henne. Han måttade nämligen på rätt långt avstånd och körde in sprutan med fart. Det såg väldigt otäckt ut för en stickrädd mor så jag var glad att jag hade lilla Svalan i knät och ytterligare ett barn mellan mig och sprutan.

Guldgossen valde också att sitta i mitt knä men jag behövde inte hålla honom i handen.

När det var min tur var det märkligt nog ingen av barnen som ville ställa upp och ha mig i knät, men lilla Svalan kramade om mig och höll mig i handen och just när farbror doktorn stack in sprutan kramade jag lilla Svalans hand lite extra hårt och det kändes väldigt tryggt och bra.

Jag är nog lite överhettad.

När vi var och handlade efter fästingvaccinet köpte jag bland annat fem säckar jord. Jorden stod pallad vid utgången och jag sa till i kassan att jag ville köpa jord, och betalade för den samma.

När jag kom hem och plockade ur matvarorna, och hade stoppat in grejjorna i skåp, kyl och frys, kom jag på att jag inte fått med mig någon jord hem. Jag hade bara glatt betalat och spatserat ut ur affären.

Senare i kväll for jag tillbaka till affären och hämtade mina säckar.

Efter att jag läst ut Henning Mankells “Kinesen” läste jag Hanna Christensons “Förändring” och nu är jag inne på Peter Barlachs “Dubbelfel”.

“Kinesen” var inte så bra som jag önskat. Det fanns en viss spänning men den efterlämnade ingen känsla. Efter en magstark inledning som utlovade rafflande händelseförlopp blev det snarast stiltje.
Samtalen var konstlade och stolpiga. Inte ens en domare pratar på det sätt som utmålas i boken.
I slutet av boken var det nästan som om Mankell själv tröttnat på sin historia, för jag fick inget riktigt avslut, för många lösa trådar blev hängande i luften.

“Förändring” är Hanna Christensons andra bok om en tjejtrio i en liten stad någonstans i Sverige. Det är en ungdomsbok som jag tror har sina ultimata läsare i spannet 12-15 år, men jag hade mycket god behållning av den också. Efter att ha läst den första boken så kändes det självklart att vilja läsa fortsättningen och jag blev inte besviken.

“Dubbelfel” är Peter Barlachs till viss del självbiografiska bok om uppväxten och inträdet i tonåren för en pojke som lever med sorgen efter sin mamma. Det var ett bra tag sedan jag läste den första; “Ikke bare tennis”. Jag läste den på norska eftersom jag lyckades vinna boken från Peter Barlachs blogg. Nu har jag köpt den svenska versionen också och ämnar läsa den för mina barn när de blir lite större.
“Dubbelfel” har jag bara på svenska.

“Dubbelfel” är mycket välskriven trots sitt enkla språk. Den vänder sig precis som “Förändring” till tonåringar men kan minst lika gärna läsas av vuxna. Jag har inte läst klart den ännu även om jag gjorde ett tappert försök i går kväll. Det är svårt att lägga boken i från sig. Varje kapitel avslutas med en mening som hugger till i hjärtat. Huvudpersonen John (eller är det Johan?) berättar i jag-form och kan stundtals verka oberörd och nästan glättig, men så kommer den där lilla twisten på slutet och man förstår vilket elände hans liv är.

I dag är jag tung i benen, tung i huvudet och i viss mån känner jag mig även aningens tung i sinnet.

Jag har lite för mycket att göra för att vara helt tillfreds med livet. När agendan är så välfylld att jag måste börja hårdprioritera, då mår jag inte bra. Jag vill alltid hinna allt jag vill hinna.

I går kväll hann jag bara rensa smultrontornet, rensa lite i surjordsrabatten, jogga, ta hand om köket och göra lite skrivjobb vid datorn. Sedan var klockan halv tio och jag var för trött för att göra något annat än att duscha och gå och lägga mig.