Zäta

Efter att ha cyklat hem, ätit mat, gjort i ordning i köket, skrivit lite på datorn, pysslat lite inför ett visst bröllop, övat dopsånger med en styck kantor, ansiktsigenkänt ett antal personer i Picasa och lagt barnen gav jag mig ut på min joggingrunda.

Så fort jag började jogga kände jag att jag hade rejält ont i benen. Framförallt baksidan av låren. Det liksom strålade upp i ryggen också. Efter några joggingsekvenser blev det bättre och jag märkte också att jag inte blev tungflåsad lika snabbt som i måndags. Faktiskt orkade jag hela kvarten och lite till utan att ständigt längta efter slutet.

Pulsen efter sista joggingpasset var 152.

Nu har jag varit hemma en halvtimma och jag är helt slut. Mensvärken som höll sig på avstånd medan jag sprang, har blommat ut för fullt, jag orkar inte stretcha, inte dricka, inte duscha. Jag vill bara rasa i säng.

Nu dricker jag i alla fall ett utspätt glas juice och ska snart duscha innan jag tillåter mig själv att gå till sängs.

Stackars, stackars lilla Svalan.

Jag har fått ont i den stuckna armen, mer och mer under dagen. Just nu känns den närmast som en träarm och jag har även ont på en punkt i ryggen. Kanske för att det är psykiskt tyngre att lyfta en träarm till tangentbordet än min vanliga fettoarm.

Lilla Svalan hade ont redan i morses. Hur ska hon inte känna nu?

Solen lyser, himlen är blå. Jag bestämmer mig för att göra som barnen och skippa jackan på väg till jobbet.

Tillsammans med barnen till fritids känns det som ett bra beslut. Vi cyklar på i sakta mak och livet är varken kallt eller varmt.
Men så lämnar jag barnen vid skiljevägen och susar ner för Lidensbacken. Fartvinden är kall, så kall.

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men det sitter någonting en bit nedanför halsen på oss kvinnor. Något som sticker ut en bit. Bröst kallas det.
På min kropp sticker de ut lite extra. Och kroppsdelar som sticker ut tenderar att avkylas något snabbare än andra delar av kroppen.

Jag är nästan tvungen att skrika “hoooooo” nerför backen. Så mycket kylds mina två utstickare av.
Så trots att jag bestämt mig för att ta det lugnt i dag, inte cykla fort utan bara trampa lite försiktigt, så sätter jag fart. Fart mot jobbet och värmen.

I ren protest mot mig själv vägrar jag växla upp till femman utan ligger och nöter på växel fyra. Resultatet blir att benen går som trumpinnar. Jag cyklar om två betydligt yngre, mer lättklädda, smalare och snyggare tjejjer. Det känns skönt.

Framme på jobbet har jag en extraordinär känsla då brösten både är förfrusna och svettiga, samtidigt.

Lilla Svalan har jätteont i stickarmen när hon vaknar på morgonen efter TBE-sprutan. Hon kan knappt lyfta armen och gör onda grimaser.

-Nu förstår jag varför det heter stelkrampsspruta. Armen är helt stel! utbrister hon med eftertryck.
-Fast det var ingen stelkrampsspruta utan vaccin mot TBE, rättar jag med min usla morgonpedagogik.
-Jag tänker i alla fall kalla den för stelkrampsspruta, konstaterar lilla Svalan utan att ta illa upp.

Guldgossen har sett fram emot att få åka till Sommarland. Han har tänkt och fantiserat och diskuterat och planerat i flera månader. Varje dag. När han gått och lagt sig och ska sova är det Sommarland han tänker på. När vi sitter vid matbordet och har en trevlig familjestund med samtal och diskussioner tar han upp Sommarland. Om vi är ute på långfärd med bilen (längre än en mil) så pratar han om Sommarland.
Guldgossen äter, sover och lever Sommarland.

Alla deltagare i klassfotbollen får en Sommarlandsbiljett som tack för sitt kämpande. Sommarlandsbiljetten gäller inte under hela sommaren utan bara vissa tider. Vi har naturligtvis tänkt att utnyttja biljetterna till våra barn och åka dit.
Nu har helgerna gått i från oss och plötsligt är det bara nu på lördag som vi kan åka.

För två-tre veckor sedan planerade vi in den 19:de juni som Sommarlandsdag. Sedan vi bestämde datum har Guldgossen intensifierat sina drömmar och planer. Hur det nu var möjligt. Han ser fram emot lördagen med en längtan som är enorm.

När jag tittade på väderprognosen i går så jag att det ska vara fint väder hela veckan, men på lördag ska det regna, blåsa och vara 8 grader varmt.
Jag började nästan gråta. Ett Sommarland i regn, blåst och 8 grader är inte ett Sommarland jag vill ta med mina barn till. Då är det inte ens lönt att åka dit.

Men vi kan bara inte låta bli att åka. Guldgossen kommer dö martyrdöden om vi inte kommer till Sommarland i år. Jag kan bara inte göra min son så besviken.
Vad göra?

Jag arbetar på ett företag som har en uttalad personalpolicy. Personalen ska arbeta hårt, vara på plats och i alla lägen göra sitt bästa. Men vår VD vill också att hans anställda ska värdesätta familjen och sätta dem i främsta rummet.

Jag var ändå tveksam till att be om ledigt. Vi har inte direkt ont om jobb. En dag borta ger högre arbetsbelastning på mina kollegor. Men vad är viktigast? Guldgossens högsta önskan eller en dags arbete?

På torsdag har jag fått ledigt. Då ska jag ta med mina barn till Sommarland. Enligt väderprognosen väntar strålande sol och lagom mycket värme. Jag är mycket tacksam till min arbetsledare. Jag sticker inte under stol med att jag för egen del hellre arbetat än att ensam springa efter två barn på ett stort Sommarland, men man kan inte behandla sina barn hur som helst.