Zäta

Klockan nio gav jag mig iväg, eller strax innan. Det bar mig emot att lämna barnen ensamma hemma, särskilt som lilla Svalan är sjuk, men de tittade på Alvin och Gängen och lovade att inte bråka med varann.

För att spara på benhinnorna lite, och förhoppningsvis kunna korta tiden för min runda, började jag jogga så fort jag lämnade cykelvägen och kom ut på gruset. Då hade det gått knappt åtta minuter, i stället för de 10 som jag enligt schemat ska använda för att värma upp.

Och så bestämde jag mig för att testa en ny sak. I stället för att jogga 30 sekunder, gå 30 sekunder, jogga 30 sekunder och så vidare, så ökade jag på passen till en minut. Jag lovade mig själv att korta ner till 30 sekunder igen om jag kände att jag inte skulle orka, och när jag hållit på i 10 minuter var det nära att jag gjorde så, men så segade jag i istället och bestämde mig för att jag skulle orka.

15 minuter är det meningen att jag ska hålla på, men när det gått 15 minuter kände jag att jag nog ändå hade lite mera ork kvar, så jag fortsatte en liten stund till, fortfarande i enminutersintervaller. Mellan minut 18 och 20 joggade jag hela tiden, bara för att testa om jag skulle klara det. Och det gick. Jag är riktigt stolt över mig själv.

Här är inte läge att jämföra sig med någon annan. Sådana tankar slår jag bort så fort de vill komma krypandes. Jag vet att jag har urusel kondition och extremt lång väg kvar till Göteborgsvarvet, men jag är i alla fall på väg. Jag har börjat så smått och jag rör på mig. Det är det viktigaste.

Efter den 20:de minuten låg pulsen på 162. Jag ska kolla hur man räknar ut maxpuls och vad som är lagom att ligga på för att höja konditionen, och under hur lång tid. Men det tar vi en annan dag. Nu ska jag dricka juice och eftersvettas.

Med lilla Svalan sjuk hemma blir det ofelbart pannkakor till lunch. Guldgossen protesterade på sitt eget vis genom att steka hamburgare och koka makaroner. En sådan protest är helt tillåten tycker jag.

Har ni provat varma pannkakor med kolasås eller chokladsås, och så vispgrädde till? Det är finfin kvällsmat. Det gäller bara att se till att man gör tillräckligt mycket smet till lunchen, så blir man liksom tvungen att steka upp några pankisar på kvällen.

Det gick bra hos tandläkaren. Vi fick lite bannor för att vi inte använder tandtråd tillräckligt ofta, men för övrigt var allt okej. Lilla Svalan lyckades använda uttrycket “lycka till det lite” i samband med saft och det föll verkligen i god jord hos den ganska stänga tandhygienisten.

Nu är vi hemma igen, och äter sen lunch. Lilla Svalan har fått tillbaka febern som ligger på 38,7. Det bådar inte gott för kvällen och natten.

Om en liten stund åker vi till tandläkaren. Folktandvården ringde i går eftermiddag och gav båda barnen tid i dag klockan två.
Lilla Svalan är piggare så det ska säkert gå vägen.

Lilla Svalan kom hemcyklandes från en lekkkompis klockan sex i går kväll. Hon frös trots tröja, jeans och solsken.
Vi åt middag och hon fortsatte att frysa men tvingade ändå i sig sin mat. Guldgossen föreslog att de skulle gå ut och hoppa studsmatta men lilla Svalan var trött och ville, hör och häpna, hellre gå och lägga sig.
Förundersökningsledaren kände henne i pannan för att kontrollera om hon hade feber, men tyckte sig inte känna någonting. Jag hade ändå mina misstankar för lilla Svalans glansiga ögon talade sitt tydliga språk.

När maten var uppäten och disken avklarad gick jag upp till lilla Svalan. Vi kontrollerade temperaturen och hon hade 38,4 grader. Då var klockan sju.
En timma senare hade temperaturen stigit till 39,6. Lilla Svalan låg hopkrupen och frossbrytande på soffan och var svag och hade ont i halsen. Jag gav henne en halv panodil, saft med sugrör, en Strepcil att suga på och så tittade jag henne i halsen. Det var mycket rött och svullet. Särskilt högermandeln var rejält uppsvullen och hade vita prickar. Jag ringde sjukvårdsupplysningen för rådgivning och fick det inte helt oväntade svaret att låta tiden gå. Efter tre dygn av feber och halsont kan det vara dags att söka läkare för att kontrollera eventuell halsfluss.

Den febernedsättande medicinen hjälpte inte alls. Efter några timmar var lilla Svalan fortfarande brännande het och feberstinn. 39,9 visade termometern som mest.
Jag pysslade om henne några gånger under natten. Tvingade henne att ligga utan täcke och la en våt tvättlapp i pannan. Hon fann sig tålmodigt i alla mina påhitt, vilket i sig är ett orosmoment när man i vanliga fall har en vilja av stål.

Nu har natten passerat, och febertoppen med den. Jag fyllde på med febernedsättande klockan ett i natt. Jag vet inte hur stor effekt det egentligen gjorde men vid halv nio i morses kom hon uppskuttandes ur sin säng och deklarerade att hon mår mycket bättre. Febern har sjunkit till 38.4 och det känns riktigt bra.
Även om jag är en lugn och cool mamma så var jag nästan orolig ett tag, i alla fall när febern närmade sig 40 grader. Jag vet att båda mina barn är ganska febertåliga men trots att lilla Svalan haft hög feber och klarat det bra tidigare, så finns det ju alltid risker när temperaturen kryper upp på 40 grader.