Zäta

Jag är egentligen inte paniskt rädd för ormar utan håller mig till min getingfobi, men när jag cyklade hem i dag kunde jag inte låta bli utan att skrika högt.

På cykelvägen låg en stor snok. Den var smal och lång, ungefär en meter, och den ringlade omkring på ett synnerligen oberäkneligt sätt.

Jag höll som vanligt god fart och såg den för sent för att hinna stanna på betryggande avstånd så jag cyklade bara förbi. Den låg mitt på cykelvägen så det var inte stort avstånd mellan cykeldäcken och ormeländet.

Jag tog mig en titt i det där spring-schemat innan jag gav mig ut på kvällsturen, och insåg att jag nog kan hoppa över några veckors tragglande med 30 sekunders jogging + 30 sekunders gång. Första veckan på det “riktiga” schemat innebär nämligen något så enkelt som 1 minuts jogging + 2 minuter gång. Upprepa 7 gånger, skippa uppvärmningen men glöm inte stretcha.

För att få springa så mycket som möjligt på mjukare underlag la jag om sträckan lite, och kortade ner den. Innan jag kom fram till skogsvägen hann jag med 2½ minuters uppvärmning i alla fall.

Sen började jag jogga. En minut. Gå två minuter. Jogga en minut… och så vidare.
Det var ju inte särskilt jobbigt. Jag var ganska seg i benen efter dagens cykelturer, men flåset höll sig i schack. Under sista joggingminuten ökade jag tempot ordentligt efter halva tiden och när 15 sekunder återstod sprang jag så fort jag orkade. Vilket inte var så fort, men i alla fall.

Pulsen efter sista springpasset – 166 slag/minut.

Jag måste korta ner rundan ytterligare om jag ska ha målgång efter 21 minuter för nu fick jag gå 8½ minut innan jag kom tillbaka hem. Men då hade pulsen sjunkit till 124 slag/minut och det var egentligen ganska skönt att få gå en liten bit innan jag började stretcha, så jag kanske struntar i att ändra sträcka, i alla fall tills jag tröttnar alldeles på den jag har nu.

Nu är vi tillbaka igen. En ynklig dag innan midsommarledigheten. Ändå en viktig dag. I dag är det många av mina kollegor som jobbar sista dagen innan semestern, och det är alltid trevligt att få säga hejdå.

Lilla Svalan är frisk igen. Visserligen har hon fortfarande ont i halsen, men det går att leva med. Febern är borta och hon är pigg och glad.

Guldgossen var frusen i morses. Så där in i märg och ben. Jag suckade och konstaterade att det ju var just så lilla Svalans sjuke börjat. Men eftersom Guldgossen inte har någon feber så fick han snällt nöja sig med att cykla till fritids tillsammans med lilla Svalan.
Jag har satt på mobilen, i fall det ringer från skolan.