Zäta

I eftermiddag har barnen och jag varit och fått andra TBE-sprutan hos en privatläkare.
Tack och lov att vi hamnade hos en privatläkare säger jag bara. Så mycket tid som han bjöd oss på hade vi aldrig i livet kunnat snika till oss på vårdcentralen.

Lilla Svalan vägrade nämligen att ta emot sitt lilla stick. Först vägrade hon bestämt, sedan envist, sedan med tårar och till sist övergick vägran i högljudda skrik och vilt våldsamma protester.

Läkaren hade intentionen att vara pedagogisk och ge lilla Svalan första sticket, så att det snabbt skulle vara överståndet. Ju längre hennes motstånd pågick, desto mer tveksam blev han till att det över huvud taget skulle vara genomförbart.
I stället gav han Guldgossen en dos vaccin. Guldgossen blinkade inte ens och gjorde verkligen sitt yttersta för att föregå med gott exempel.

Lilla Svalan fortsatte dock att skrika och försatte sig i ett nästintill translikt tillstånd av skakande gråt, sockrat med vevande armar.
Läkaren förslog försiktigt att vi kanske kunde komma tillbaka med lilla Svalan en annan gång.

Men han kände inte mig.
Om man tycker att lilla Svalan är envis så ska man veta att hennes väna moder kan vara sju resor värre, i alla fall vid behov.

Det slutade med att jag varnade lilla Svalan för att jag skulle bli arg om hon fortsatte. Sedan höll jag fast henne med våld med benägen hjälp av Guldgossen och läkarens ena hand, medan han med den andra gav henne sprutan.

När allt var överståndet sprang lilla Svalan gråtande ut i korridoren, med läkaren efter. Han bad henne vara tyst eftersom det några rum längre bort satt en mycket ledsen herre hos psykologen och inte tålde höga ljud.

När lilla Svalan lugnat ner sig och övergick till att testa knäknackarhammaren på sin bror pustade läkaren suckande ut och anförtrodde mig:
-Jag blev änna svettig!

Sedan var det min tur att få sprutan. Lilla Svalan kramade mig och jag fick hålla Guldgossen i handen medan jag pratade på om vilka glassorter vi skulle få välja i affären som belöning för att vi alla varit så duktiga. Läkaren fattade inte riktigt vinken så jag var tvungen att säga:
-Stick nu, medan jag är distraherad!

Jag är väldigt stickrädd men jag har faktiskt inte överfört den rädslan på barnen. Anledningen till att lilla Svalan var så rädd den här gången, var att läkaren tog i lite för mycket förra gången och råkade köra sprutspetsen ända in till benet på henne, vilket gjorde väldigt ont. Det förklarade hon noga för honom, så han såg till att bara sticka i muskulaturen den här gången.

I går kväll storstädade vår städgrupp barnlokalerna i kyrkan. Klockan 18 skulle vi vara på plats.

I går hade Förundersökningsledaren tid hos optikern klockan fem.
Lilla Svalan var och lekte hos en kompis och jag hämtade henne kvart över fem därifrån.
Guldgossen var också och lekte hos en vän och tillsagd att komma hem till klockan sex.

Lilla Svalan ville inte vara ensam hemma, och jag ville inte lämna henne, så jag kom inte iväg till kyrkan i tid. När Förundersökningsledaren kom hem tyckte han att vi kunde fira första skoldagen med en tur till McDonald´s.

Så istället för att åka till kyrkan en aning för sent hamnade jag på McDonald´s tillsammans med resten av familjen för ett racersnabbt middagsmål.

När klockan var kvart över sex glupade jag i mig en hamburgare och deklarerade mitt dåliga samvete för man och barn.
Då viskade Guldgossen i mitt öra:
-Har du mens mamma!

Molnen rör sig tussvis och snabbt över den upprörda augustihimlen. Från söder hotar ett kompakt gråblått mörker.

Jag går till järnvägsstationen för att köpa ett snabbt mål mat.
Inne på Sibylla sitter en mycket brokig samling människor, alla dystert försjunkna över sina ensamma måltider.

En kille sticker ut lite extra. Han har en svart munkjacka och på huvudet en matchande keps. På kepsen sitter nitar. Inga vanliga små gulliga ligistnitar utan långa spetsiga saker på mellan 5 och 10 cm. De är placerade som en uppåtriktad punkfrisyr.

Tänk vad man kan få se bara genom att ta sig över älven.

Den här dagen bjöd på en riktigt jobbig morgon.

Guldgossen hade en anings feber i går kväll och i morse var den visserligen borta, men han var ofantligt trött. Så trött att han grät, vilket minsann inte hör till vanligheterna.
Han ville inte kliva ur sängen, han ville inte borsta tänderna, han ville inte byta om. Han ville inte ens åka till skolan, trots att det är slöjd i dag.

Det var mer fart på lilla Svalan, som nog förstod att det inte var läge att sätta sig till motvärn.
När vi väl kommit till skolan, trots allt bara någon minut försenad, orkade dock inte lilla Svalan hålla masken längre. Då var det hennes tur att gråta lite. Hon kastade sig runt min hals och ville inte att jag skulle åka till jobbet. Dessutom var hon rädd för TBE-sprutan vi ska ta i eftermiddag och behövde utgjuta sin oro en stund.

Summan av kardemumman var att jag kom i väg en aning sent från skol-lämningen. Inte så att jag var orolig för att komma för sent till jobbet, jag har alltid några minuter tillgodo, men i alla fall.

När jag svängde ut från Gamla Läckövägen upptäckte jag att bönderna har kommit till stan.
Vet ni förresten hur man ser att bönderna har kommit till stan?
Det är bara att räkna hur många sparvar som fastnat i grillen.

När bönderna kommer med sina spannmålskärror händer det att de spiller ut en del av den värdefulla lasten. Genast kommer en flock sparvar och pickar i sig de små kornen. Och de har inte alltid vett att flytta på sig bara för att det kommer en bil på vägen. Två svärmar körde jag igenom på väg till jobbet.

Ute på den större vägen fastnade jag genast bakom två långsamma traktorer och hade inte möjlighet att köra om mer än den ena. Det hade jag dessutom ingenting för. När jag närmade mig rondellen vid Willys tog det stopp. Eftersom jag låg bakom en heltäckande kärra såg jag inte vad det var som orsakat stoppet förrän jag, med många långa stillastående pauser, fått krypköra lite grann.

I rondellen höll några gatuarbetare på att fräsa upp asfalten och blockerade mestadels båda vägbanorna.

När jag såg hur fort stoppet åt upp min kvarvarande tid drog jag iväg ett SMS till jobbet och förvarnade om att jag skulle komma sent.
Stoppet släppte strax efter det och jag kom bara några minuter efter åtta.

Nu sitter jag mest och funderar på hur Guldgossen har det. Jag har inte lyckats boka något besök på förmiddagen ännu och har en känsla av att hela dagen kommer bli misslyckad.