Det är fredag kväll. Vi äter kvällsmat. Lilla Svalan gråter och gråter. Hon griper tag i min och Förundersökningsledarens utsträckta händer och vägrar släppa.
-Jag släpper er aldrig. Ni får inte åka.
Så sätter hon sig i Förundersökningsledarens knä och äter upp sin mat. Stora salta tårar blandar sig med taccosen.
-Varför måste ni åka utan oss?
Förundersökningsledaren smälter som en glass i sommarsolen.
-Jag lovar att vi aldrig mer ska åka bort utan er… inte en hel vecka… inte förrän ni fyllt arton år… eller om ni säger att vi får.
Guldgossen verkar fullkomligt oberörd.
-Jag är inte ledsen. Jag är stor nu.
Vänd till lilla Svalan säger han:
-Jag är ju hemma med dig. Jag kan trösta dig om du blir ledsen.
