Zäta

Det bidde ingen helt igenom regnmulen dag.

Jag var ute en sväng på lunchen och då lyste solen. Kullerstenarna var visserligen regnvåta och hala, men det glänste fint i alla vattepussar.

I natt drömde jag att jag hade fått cancer. Det var något i magen.

Som en första behandling fick jag gå med ett speciellt bälte med stavar som utsöndrade radioaktiv strålning. Strålningen var väldigt stark och frätte på huden som blev röd och fick vätskande blåsor.
Inne i kroppen kändes det ungefär som om jag skulle gå av på mitten. Som om underdelen av kroppen höll på att separeras från överdelen. Det var mycket obehagligt men gjorde inte så ont. Men jag mådde så illa. Inte så att jag kräktes men ständigt detta illamående som gjorde mig äcklad av all mat och som är så jobbigt att bära.

Eftersom strålningen från bältet var så stark så var det isolerat med bly och följaktligen blytungt. Jag var trött av ansträngningen att bära runt på bältet när jag inte fick tillräckligt med energi eftersom jag åt för dåligt.

Det värsta med cancerbehandlingen var dock inte de fysiska påfrestningarna utan de psykiska. Detta var första försöket med behandling och det var ganska säkert att det inte skulle räcka till. Kommande behandlingar skulle inte bli lika lindriga.
Dessutom var jag tvungen att avhålla mig från alla typer att sällskap. Strålningen från bältet påverkade inte bara mig utan även min omgivning, trots den kraftiga blyisoleringen. Kom man för nära började man se suddigt och för lång exponering innebar att man blev blind.

Drömmen pågick inte så länge. Jag hann träffa läkare några gånger och de kontrollerade mest att jag orkade med att ha på mig det där eländes bältet så mycket som möjligt. De var införstådda med påfrestningarna men framhöll att det var viktigt att jag härdade ut. När jag inte var på läkarbesök höll jag mig utomhus så mycket som möjligt, för att inte riskera att skada andra människor.

Jag vaknade 04.40. Och mådde illa. Så illa att jag inte kunde somna om.
Återigen började tankarna mala. Om jag nu inte är gravid, och det kan jag inte vara, vad är det då som är fel? Vad ville drömmen säga? Har jag cancer?
Jag försökte ta till en väl beprovad metod – att stoppa huvudet i sanden. Att inte tänka, inte reflektera. Förnekelse helt enkel. Den här gången var det svårt. Det är svårt att inte tänka när man har en timme att inte göra någonting annat på. Inte tända lampan och väcka Förundersökningsledaren. Helst försöka somna om.
Men det var omöjligt. Tankarna fladdrade som instängda fjärilar. De landade en stund på cancer, fladdrade vidare och landade på mat som fick mig att må ännu mer illa, fladdrade lite till och mindes obehagligheter.

Så förflöt en dryg timma innan det äntligen var dags att gå upp och påbörja ännu en mödosam dags resa mot nästa natt, nästa dröm, nästa vakna-för-tidigt av illamående.

Jag följer pärlbandet av röda baklyktor in mot stan. Ett långt långsamt led av infållade löneuppbärare.
En i mängden.
Bakom mig forsätter pärlorna att trilla in i ledet, en efter en.

Det regnar. Riktigt höstväder.
Himlen inger inget som helst hopp till förbättring av läget. Det här ska vara en regnig dag.

Jag har upptäckt att mina jättedyra, jättebra, jättelätta joggingskor inte är så bra i regnväder. De släpper in vattnet uppifrån i högre takt än de släpper ut eventuell tåbira.