Zäta

Åldersnojjande kollegan (som inte har någon åldersnojja) brukar laga storbiff. Jag tror hon joxar i en massa hemliga köttbulleliknande ingredienser i sin köttfärs och sedan steker härligheten som en enda stor biff i stekpannan. Jag har sett det göras hemma hos en henne en gång, och hört det ryktas om desto fler.

I kväll tänkte jag prova på.
Jag stod med min köttfärsklump i ena handen medan klockan raskt tickade på i den andra. Eller i alla fall på armen. Eller nej, jag hade ju tagit av mig armbandsuret eftersom jag skulle laga mat. Förmodligen såg jag klockan på spisen, som med stormfart närmade sig kvart över sex. Det var då jag väntade hem Förundersökningsledaren och/som ville ha maten klar.

Som tur var var han försenad. Eller inte egentligen, det var bara jag som väntade hem honom tidigare än jag borde gjort.

Hur som helst så var jag lagom klar med maten när maken steg innanför dörren. Jag brukar inte kalla honom maken, varken i skrift eller tal. Men det var roligt att skriva orden “maten” och “maken” bredvid varandra. På bordet stod kokt potatis, bearnaissås (hur det nu stavas), stekt lök- och morotsfräs, en slatt tigersås (creme fraich och chilisås) och majs.

Storbiffen då? Det var ju den jag höll på att berätta om. (Den stod också på bordet tillsammans med all annan mat.)
Jo, jag insåg att det skulle ta för lång tid för mig att både hitta på och röra ihop ingredienserna till en matig biffsmet så jag daskade helt enkelt min köttfärsklump i panna (stekpannan för den som undrar…) och klappade ut den med hjälp av baksidan på en slev.
Sedan kryddade jag enkom med grillkrydda, hällde av lite sky, vände på härligheten med hjälp av stekpannelocket, (det höll på att gå illa och anrättningen kunde hamnat i vasken om jag inte haft ögonen med mig) kryddade och stekte klart på andra sidan.

Det blev faktiskt riktigt gott. Bara köttfärs och grillkrydda. Så enkelt men smakfullt. Och barnen gillade det också. Guldgossen gav mig till och med några uppmuntrande ord om min kulinariska matlagningskonst. Lilla Svalan åt också med god aptit sedan hon försäkrat sig om att jag inte smugit in någon lök i maten.

Vad händer i dag då?
Jag brukar ta mig en stund med dagboken i knät medan jag ändå sköter magen och tänka igenom vad dagen bär i sitt sköte. Jag tycker det gör livet lite lättare. Att ha överblick, om så bara för en dag i taget, ger balans och gör mig bättre mentalt rustad att möta dagen.

I dag ska jag förmodligen hämta barnen efter jobbet. Förundersökningsledaren brukar vara den som hämtar barnen men i dag ska han förhoppningsvis spela innebandy med några jobbarkompisar. Jag skriver ”förhoppningsvis” för i går hade han ont i magen mest hela dagen och mår han likadant i dag får han gå till “Per i Hagen”.

När jag kommer hem ska jag laga mat. Jag har tagit upp frusen köttfärs och lagt i kylen för tining. Jag tror jag ska göra biffar, kanske.
Under tiden blir det läxläsning med barnen. Man är ju ändå kvinna och kan göra flera saker samtidigt.

När Förundersökningsledaren kommer hem ska jag till kyrkan och städa och sedan är det möte med närradiorådet. Sedan har det hunnit bli kväll även på klockan.

I går morses fick barnen skäll i bilen på morgonen.
Inte så att jag höjde rösten, eller använde hårda ord. Men jag gjorde klart för dem att jag inte uppskattar när det tar för lång tid att byta om och få på sig ytterkläderna. Man behöver inte sitta som en liten hög i groventrén och sucka och gnälla i tre minuter innan man krånglar in sig i overallen. Man behöver inte ligga och dra sig i sängvärmen i fem minuter när ens ömma moder åtskilliga gånger uppmanat en att sätta fart på morgonrutinerna.

Min lilla åthutning gjorde uppenbarligen verkan.
I morses tog det barnen en kvart, ynkliga 15 minuter, från väckning tills de satt nystrukna med bländvita leenden i bilen och hade med sig alla fruktstundsäpplen, gympakläder, mössor och vantar.

-Nu blir det idel beröm! kvillrade jag medan jag backade ut bilen från garaget.
-Vad betyder ”idel”? frågade Guldgossen.
-Det är bara, svarade jag.
-Varför sa du inte det då? undrade han.
-Ja, det betyder inte bara bara utan ungefär ofta också. Ofta och bara. Eller i alla fall flera gånger.
-Jag tror det vore lättare om du bara sa bara, konstaterade Guldgossen sakligt.

Sedan gav jag barnen bara beröm, flera gånger!