Zäta

Lilla Svalan:
-Jag måste få titta på det här barnprogrammet nu mamma.

Jag:
-Varför då? Var det inte du som skulle klippa mitt hår?

Lilla Svalan:
-Jag är så orolig för Guldgossen att jag MÅSTE få titta på det här programmet!

Ja, det är ju logiskt?

Strax innan jag slutade för dagen ringde det på min mobil. Bara en signal. Jag hann inte svara innan det la på men jag kände igen numret och ringde upp.

Det var lilla Svalans fritids. Guldgossen hade just kommit dit och slagit i foten. Det var han som ringde för att be mig komma och hämta honom. Precis när han slagit numret kom Förundersökningsledaren för att hämta barnen.

Förundersökningsledaren och jag hade tidigare kommit överens om att jag skulle handla på hemvägen. Det finns inte mycket mjölk kvar i kylskåpet och vi är också torsk på sådana väsentligheter som potatis och tandborstar. Vi hade bestämt att Förundersökningsledaren skulle hasta hem och SMSa en inköpslista till mig så skulle jag köra lite frihandsshopping tills SMS:et damp ner i min ficka.

När jag packat ihop mig för dagen och satt på toa för att kissa och snöra på mig kängorna (jag gör gärna det samtidigt. Två flugor på smällen…) så ringde Förundersökningsledaren.
Guldgossen hade slagit i foten ordentligt. En tå pekade snett och han hade jätteont i hela foten, ända bak i hälen, och kunde inte stödja på den. Skulle jag kunna vara så snäll och skippa provianteringen och komma hem och ta hand om lilla Svalan i stället medan Förundersökningsledaren tog med sig Guldgossen till jouren.

När jag kom hem hade männen i mitt liv inte hunnit ge sig i väg ännu. Förundersökningsledaren, som är en mycket planerade och förutseende man, hade brett dem var sin smörgås och tagit med sig Guldgossens Nintendo och sin egen minidator så att de hade något att fördriva tiden med medan de väntade på eventuell röntgen. Jag hade hunnit ringa hem och be Förundersökningsledaren ge Guldgossen en ipren. Han (Guldgossen alltså) satt i bilen med rödkantade ögon och foten i högläge och mumsade på sin smörgås när jag klev ut i garaget.

Förundersökningsledaren hade inte ringt någonstans för att förvarna sjukhuset om sin ankomst så så fort jag kom hem och killarna åkt ringde jag sjukvårdsupplysningen. Där blev de rätt arga för att Förundersökningsledaren åkt in till jouren utan att beställa tid. Tjugo i sju kunde de få komma intill. Det var mer än en timma efter att de åkt.

Jag har inte hört något från dem vilket jag tolkar som att de kom intill snabbare, annars borde Förundersökningsledaren väl ringt och sagt att de fick vänta.
Det är svårt att tänka på något annat än Guldgossen nu.

Lilla Svalan och jag ska snart äta. Fiskpinnar och potatismos var bestämt sedan tidigare. Lilla Svalan upphävde dock det beslutet eftersom vi åt potatismos i går och de åt fiskpinnar i skolan i dag. I stället har jag gjort en mindre sats ugnspannkaka på den lilla mjölk vi hade kvar. Jag var inte så gruvligt svårövertalad när mitt verbala barn radade upp argumenten.

Nu har jag värmt en riskudde och lagt på magen för att stilla min oro. För att fördriva tiden tills krymplingen och hans far kommer hem ska jag låta lilla Svalan klippa mitt hår. Det lär bli en upplevelse för oss båda.

Update:
Förundersökningsledaren har ringt hem. Det var som jag trodde, att de hade kommit intill med en gång. Det fanns en liten lucka i patientraden som de stoppat in Guldgossen i. Någon hade undersökt foten och försökt dra rätt den vinklade tån. Hon frågade först hur pass smärttålig Guldgossen var. Han ville gärna ha bedövning och det tyckte nog personalen var förståndigt också eftersom bara en första undersöknings gjorde väldigt ont.
När sköterskan kom tillbaka med en spruta bedövningsmedel sa Guldgossen:
-Vänta lite, är det en spruta!?
-Ja, hur ska vi annars få in bedövningen i tån?
-Nej, då får det va! Ni får dra ändå.
Och de hade dragit men det hade inte gått att räta ut tån.

I stället blev det röntgen. Jag tror inte de behövde vänta särskilt länge. När Förundersökningsledaren ringde hade de sett röntgenplåtarna och konstaterat att tredje tåbenet utifrån på mittentån – var bruten.
Mer än så hann inte Förundersökningsledaren berätta för just då kom kirurgläkaren.

Jag har för mig att man inte gipsar tår, utom stortår. Men någonting måste de väl hitta på för att få rätsida på den sneda tån. Ska de klubba honom och knôka rätt den eller låter man det bara vara.

Och en annan fråga – hur ledsen kommer Guldgossen bli på en skala när han inte kan vara med fullt ut på Arosfortet (Fångarna på fortet fast i Västerås) i helgen när vi är där för att fira Förundersökningsledarens bror?

Vi pratade om uppkörningar på fikarasten. Jag berättade om min.

Jag körde upp en klar och solig höstdag. Innan det var min tur att sätta mig i förarsätet bredvid den beryktade ”SpegelKarlsson” hade jag hunnit bli rejält nervös. Jag var SpegelKarlssons tredje offer för dagen och de två föregående hade blivit kuggade. Jag misstänkte att jag råkat få en av SpegelKarlssons sämre dagar och att han skulle göra processen kort även med mig.

SpegelKarlsson hade fått sitt smeknamn på grund av sin nogrannhet med backspeglarna. Det gällde att ha full koll bakåt – hela tiden. Under uppköringen utförde jag en avancerad huvuddans i form av ett trekantigt rörelseschema. Höger sidospegel – vänster sidospegel – backspegeln. Höger sidospegel – vänster sidospegel – backspegeln.

Till en början gick det bra. SpegelKarlsson småpratade lite på raksträckorna. Vilken utbildning gick jag? Vad gjorde jag på fritiden? Visst är det fint väder! När det var dags att svänga lät han mig koncentrera mig på uppgiften och jag borde ha kunnat slappna av lite grann.
Det gjorde jag inte. I stället var min hjärna fullt sysselsatt med att försöka räkna ut vad herr Karlsson hade för baktanke med sitt kallprat. Ville han se hur jag reagerar med folk i bilen? Försökte han få mig att slappna av och berodde det i så fall på att han lättare skulle få mig att bli ouppmärksam? Hjärnan spann loss ordentligt där ett tag. Det var nästan så att jag missade de få instruktioner jag fick.

Vi körde runt en stund i stadstrafiken och sedan tog vi en runda i rondellerna som omger Lidköping. På väg tillbaka till tågstationen, där alla uppkörningar började och slutade, bad SpegelKarlsson mig att parkera var jag ville på den stora parkeringsplatsen utanför Stadshotellet. Om inte min hjärna hade varit så upptagen med sitt kalkylerande och dissikerande hade det förmodligen gått riktigt bra. Nu slog det slint!

Parkeringsplatsen var tom, sånär som på fyra bilar. De fyra bilarna stod i en liten klunga längst bort på parkeringen. Det fanns en tom ruta mellan två av bilarna. Framför den tomma rutan stod en tredje bil och bakom den tomma rutan fanns den fjärde bilen. Den stod inte i någon ruta utan längs med körvägen. Förmodligen hade dess förare ställt bilen där vid något tillfälle när hela parkeringen varit full.

”Parkera var du vill.” Så sa SpegelKarlsson. Jag kunde valt en tom ruta med bara en massa tomma rutor runt omkring. Det gjorde jag inte.

I stället satsade jag på att krångla mig in i den där rutan mellan de fyra bilarna. Jag såg att uppkörningsinspektören log men reflekterade inte över att det kunde bero på mitt ödestigra val av parkeringsplats.

Det tog lång tid att komma på plats. Jag började med att svänga för snävt och fick backa och göra om. Och göra om. Och göra om. Det hade varit betydligt lättare om inte den där bilen som stod parkerad bakom, längs med, hade funnits.
Jag började svettas i min varma höstjacka. SpegelKarlsson satt dock lugnt bredvid. Ibland hörde jag någon fnysning från hans håll som jag inte tolkade så positivt. Förmodligen var det bara ett undertryckt skratt, men vad vet en stressad 18-åring som just håller på att missa sin uppkörning?

Till slut var jag i alla fall på plats. Kanske inte med hedern i behåll men i alla fall utan att ha repat lacken på vare sig det fordon jag befann mig i eller på något annat runt omkring.
-Jaha, det här gick ju lugnt och fint, sa SpegelKarlsson vänd mot mitt konfunderade anlete och fortsatte:
-Nu får du köra härifrån, vilken väg du vill, och så tillbaka till tågstationen.

Om jag hade tyckt att det var svårt att få bilskrället på plats så var det ingenting mot hur svårt det var att få den därifrån. Jag trixade, lirkade, backade och tog om. Jag körde framåt så långt jag vågade, vred på ratten så mycket jag kunde, backade sakta, sakta. Rattade försiktigt åt ena hållet, körde framåt igen. Stannade, rattade, backade, körde fram…
Till slut var jag så desperat att jag bestämde mig för att köra omåttligt långsamt, så långsamt att det inte skulle bli något märke om jag råkade köra på någon av bilarna. Helst så långsamt att herr Karlsson inte skulle märka när det tog stopp.

Tack och lov körde jag inte på någonstans. En liten spärr i mitt omtöcknade medvetande fälldes trots allt ut så att jag besinnade mig innan jag åsamkade några materiella skador. Men jag kom inte därifrån. Efter att ha kört fram och tillbaka i säkert tio minuter gav jag upp.
-Jag ger upp! Jag kommer inte härifrån. Nu byter vi plats så får du köra loss oss innan jag blir galen! Orden uttalades högt. Och med eftertryck. Jag menade verkligen vad jag sa. Jag struntade totalt i körkortet, bara jag kom därifrån.

SpegelKarlsson la an sin allra vänligaste ton och sa:
-Du klarar det här. Ta det bara lugnt så ska du se att det går bra.

Och det gjorde det. Det tog sin rundliga tid och det osade lameller på hela parkeringen, men jag kom därifrån.
När jag pustade ut i bilen vid tågstationen var jag inte så ledsen över att ha missat körkortet. Den stolta känslan över att faktiskt ha lyckats krångla loss bilen från sitt inkilade läge hade tagit överhanden.

-Ett litet råd, sa SpegelKarlsson på sitt stillsamma vis.
-Nästa gång du ska backa ut från en parkeringsplats, så backa ut åt samma håll som du kom från. Det är mycket lättare… och här är ditt körkort förresten!

Förundersökningsledaren läste högt för mig i morses.
En fyraårig flicka hade råkat köra på en gammal dam. Damen trillade och skadade höften.
Damen opererades och några veckor efter operationen avled hon av sviterna efter operationen.

Nu har de anhöriga till den gamla damen stämt fyraåringen. Domaren har dömt – till de anhörigas fördel. Flickan kommer på betala ett dyrt skadestånd.

Det händer naturligtvis i USA.

Jag är upprörd. Riktigt arg! Hur kan en fyraårig flicka dömas för att den gamla damen dog. Det var förmodligen inte ens hennes fel. Skröppeldamens kropp orkade förmodligen inte med operationen. Är det rätt att tösen ska behöva ägna hela livet åt att betala av på ett skadestånd för något hon gjorde som fyraåring? Hur kan de anhöriga ens komma på tanken att stämma en fyraåring? Hur kan domaren döma till deras favör?

Det är helt fruktansvärt fel. De måste vara helt dumma i hela huvvet!!!

Vår Tillväxtgrupp träffades med bara tjejerna i går kväll. Vi pratade och skrattade.
En massa minnen bubblade upp till ytan. Några tänkte jag att jag ville skriva om i bloggen.
Men nu är de lika undflyende som nattens drömmar. De har svävat bort någonstans och jag får inte fatt dem.