Zäta

Neeeeeej! Jag klarade inte mitt mål. Det saknades 250 m för att komma upp i 2000 m på en timma. Och eftersom jag ville hinna en stund i den sköna varmvattenbassängen innan den stängde så struntade jag i de sista metrarna.

Jag ämnar envist hävda att mitt missade mål berodde på alla andra i motionsdelen av bassängen även om jag vet att det inte är hela sanningen. Det är förmodligen inte ens den största delen av sanningen.
Men det var i alla fall mycket folk. Irriterande mycket. Jag måste göra en mental minnesanteckning om att inte välja onsdagar som simdagar i fortsättningen. Jag fick kryssa mig fram mellan alla guppande kroppar.

Det var torpederna. En hundfull medelålders män som passade på att simma några längder medan deras söner eller döttrar hade simträning med klubben. Torpederna tog ingen som helst hänsyn till oss andra. De bara forsade fram. Akta sig den som kan. Allra helst låg de i mitten av bassängen och struntade i högervarvregeln.

En av torpederna var en äldra kvinna, kanske 65 år. Hon höll inte riktigt samma framforsarfart som sin yngre gelikar, men fort gick det. Simglasögon och vit badmössa av modernt snitt. Curling blandat med några längder ryggsim emellanåt. Det döjde tjugo minuter innan jag såg att hon hade simfötter. Vilket fusk!

Jag kunde inte ägna hela uppmärksamheten åt att akta mig för torpederna. Bassängen befolkades också av snatterdamer. De simmade två eller i värsta fall tre i bredd och förde ständiga samtal som tydligen var så viktiga att de var tvugna att simma bredvid varann. Det är jättesvårt att simma förbi en bredd snatterdamer samtidigt som man har mötande trafik i form av torpeder.

Och som om inte detta skulle vara nog så har vi även flodhästarna. Det är de där storvuxna människorna som liksom frustar sig fram i vattnet med en hastighet av cirka 25 meter (en bassänglängd) i timman. De har inte vett att hålla sig ur vägen utan placerar sin ofattande lekamen mitt i körfältet. Man ska inte kasta sten i glashus men ivägen, det är de.

Jag fick pulshöjning redan innan jag klev ner i vattnet av att se alla mäniskor jag skulle behöva trängas med. Det är ju faktiskt lite äckligt med simbassänger. Man skvimpa runt i samma vatten som hur många andra som helst. Någon annans hårstrå fastnar mellan fingrarna. Någon annans urin strömmar förbi näsborrarna. Någon annas utfrustade slemloska fastnar i håret. Någons avpillade plåster slinker ner innanför urringningen på baddräkten.

De första 200 metrarna avverkade jag på fem minuter och räknade snabbt ut att jag skulle bli tvungen att hålla samma tempo om jag skulle hinna mina 2000 meter på en timma. Det tog exakt en kvart att simma 500 meter och jag kände en stilla förhoppning om att faktiskt klara det här.

Sedan kom de. Torpederna, snatterdamerna och flodhästarna.

När jag simmat 1000 meter hade det gått drygt en halvtimma. Jag stannade upp och tog pulsen. 150 slag/minut. Sedan simmade jag 50 meter rygg och dämpade farten betydligt. När man tar det lite lugnare hör man inte bara sin egen andning utan även alla nycklar som rasslar runt folks hand- och fotleder.

Nu är jag hemma och ska äta middag framför Bonde söker fru. Det har jag gjort mig förtjänt av.

Min kollega, hon som inte hittade prickarna över A på tangentbordet, myntade just ett nytt roligt uttryck.

-Det känns som den här dagen har varit en enda lång kvart.

Håll tummarna för att bilen startar i dag.

Nu SKA jag simma.

2000 meter!

Jag läser böcker.
Det är som livsluft.
Någon annas livsluft som man tar del av för en stund. Något att förlora sig i, att drömma sig bort med. Människor man inte träffat och aldrig kommer att träffa men som man ändå lär känna och vars liv man delar för en stund.

För några dagar sedan avslutade jag C.J Box´s bok “De Samvetslösa”. Det var en mörk berättelse om några poliser som begått ett brott de till alla buds stående medel ville dölja.
Eller så var det en berättelse om en modig flicka som gör allt för att beskydda sin bror och sig själv.
Eller kanske handlade det mest om en gammal ranchägare som plötsligt hittar en ny mening med sitt enahanda, ensamma liv.

Boken var inte den bästa jag läst, inte den näst bästa heller. Den hade sina poänger, särskilt fram emot slutet när det blev lite spännande, men jag tror att den skulle gjort sig bättre som film. Jag tror till och med att man har gjort film av den. Jag borde sett filmen, i stället för att läsa boken.

Förra boken jag läste var betydligt bättre. “Tjuvarnas stad” av David Benioff. Trots många beskrivningar av fasansfulla händelser så fanns ett grundläggande stråk av ljus och humor som lyfte boken radikalt. Inramningen av berättelsen var också väldigt viktig för att man skulle orka läsa och ta till sig.
Boken följer en ung man under några dagar av andra världskriget. Jag rekommenderar den verkligen.

Nästa bok på nattduksbordet blir Lars Keplers “Hypnotisören”. Jag vet ingenting om den och vägrar läsa baksidestexten, men jag har fått låna den av en kollega och har förstått att den ska vara bra.

Det ligger inte alls lika mycket snö här inne i stan som det gör ute hos oss i utkanten av Lidköping. Vi har uppskattningsvis 7-10 cm på vår gräsmatta men gräsytorna vid Kronocampingen är bara lätt sprinklade med snöflagor och inne vid Framnäs är det i princip barmark.

Så grattis alla Stenhammarsbarn som kan göra snögubbar och ha snöbollskrig åtminstone under förmiddagen. Ni drog det längsta strået.

Kan vi inte bestämma oss för att fira jul i dag. Vi har de två viktigaste attributen – snö och julklappar.

Här har snön fortsatt falla under natten och bäddat in omgivningarna i ett decimetertjockt täcke av vitt fluff. Det är riktigt vackert. Jag vet att det ska slaska bort i morgon, så låt oss passa på att njuta medan tid är.

Dessutom har jag fått paket nu på morgonen. En mjuk lätt gräddvit pläd och två kuddfodral i de rätta färgerna.
Visserligen var presenterna hafsigt inslagna och kom per post från ett tidningsförlag som jag utnyttjar för att få fina tidningar (och läckra premier) men ändå – det är ju i alla fall paket!

God Jul hörni!