Zäta

Jag tror jag har bestämt mig. Simning är härmed min nya motionsform.

Det var inte fullt lika mycket folk i bassängen i kväll som förra onsdagen. Dock fyllde de ut den minst lika bra. Jag var riktigt irritera på tre killar i 18-20 årsåldern som envisades med att simma i bredd och prata med varann i sakta mak. Det var lögn att ta sig förbi för då riskerade man ideligen att krocka med tanten med simfötterna.

Jag gick ut ganska hårt och fick upp flåset direkt. Kanske lite fööör hårt eftersom jag tjippade efter andan och svalde vatten i svallvågorna efter en av torpedsimmarna. Vattenytan var lika upprörd som om det blåst kuling inne i badhuset.

Målet var såklart att klara två kilometer på en timma. Första kilometern gick på exakt en halvtimma men jag insåg att jag höll ett ohållbart tempo och blev tvungen att vika ner mig uder andra halvtimman. Dessutom träffade jag några vänner som var där med sina barn så jag tog mig tid att prata lite också. Man kan ju inte vara otrevlig även om man är fokuserad.

När den magiska timmen gått hade jag 150 m kvar till 2 km. De där sista metrarna tog sex minuter att símma. Då var jag rätt spak.

När jag precis var på väg att kliva upp ur bassängen med darriga ben och rödklorerade ögon, mötte jag en arbetskamrat. Hon var såklart också där för att simma.
Vi har en tävling på jobbet just nu och en av delmomenten är att vi tillsammans ska ha simmat 10 km under veckan.
Det är ju trevligt med sällskap, särskilt när sällskapet är så trevligt som min trevliga kollega, så jag beslöt mig för att simma några meter till. 500 m fick det bli. Sedan var klockan lagom för att gå upp och tvätta sig, torka sig och klä sig.
När jag var klar var tiden inne för att åka och hämta Guldgossen och hans kamrat från Royal i Örslösa.

Nu har jag ätit en dundergod laxmiddag och sitter och efterfryser (det finns ingen som kan eftersvettas efter att ha tillbringat en och en halv timma i Lidköpings badhus) framför datorn. Lilla Svalan ligger som en kamin i min säng och värmer upp sängkläderna tills jag ska komma. Vi lever i symbios Hon får möjligheten att somna i vår säng vilket gör henne tryggare och jag får möjligheten att inte frysa ihjäl, vilket gör mig lite mer långlivad.

Det här var ingen höjdarmorgon.

När Guldgossen vaknade och satt ner fötterna på golvet skrek han till. Han hasade till toaletten under smärtfyllda rop och sedan fick jag nästan bära honom tillbaka till sängen.

Det var den brutna tån som gjorde ont. Jätteont. Nästan lika ont som det gjorde när han bröt den.

Jag ringde sjukhuset för att försöka komma i kontakt med jouren där Guldgossen fick tån röntgad och rättdragen efter olyckan. Sjukhusväxeln hänvisade till 1177 – sjukvårdsupplysningen. “De vet vart du kan vända dig.”

Jag ringde 1177 samtidigt som jag langade tandborstar till barnen och försökte bortsta mina egna tänder.
På 1177 fick jag veta att det är vårdcentralen som gäller. Det går inte att få komma intill på sjukhuset när det finns vårdcentraler. Sköterskan på 1177 tyckte att det lät allvarligt och att jag verkligen måste se till att få en tid för undersökning så fort som möjligt.

Jag ringde vårdcentralen. De har bara en telefonsvararstjänst där man ska knappa in sitt telefonnummer så ringer de upp.
Den automastiska rösten meddelade att jag skulle bli uppringd kvart över tio – i morgon.

Jag ringde tillbaka till 1177 och fick prata med samma sköterska som tidigare. Hon lovade att försöka få tag i vårdcentralen bakvägen och fixa en tid åt Guldgossen. Vårdcentralen öppnar dock inte förrän åtta så jag skulle bli tvungen att ge mig till tåls en stund.

Jag levererade barnen till skolan. Guldgossens fot värkte vid varje steg och det bultade inte bara i tån utan i hela foten. Jag kände mig som världen sämsta mamma som inte ömkade mer om min son än att jag lät honom hoppa omkring där. Lilla Svalan var inte heller helt pigg efter en hostig natt, men hon skulle till arenan för en skridskodag och vilda hästar skulle inte kunnat hålla henne hemma.

Tio över åtta ringde sköterskan från 1177 och berättade att hon fått tag i vårdcentralen och att någon därifrån skulle ringa upp mig snart.
Några minuter senare ringde vårdcentralen och jag fick en tid för Guldgossen redan vid tio. Jag ringde skolan och meddelade att jag skulle få låna med mig min son ett tag på förmiddagen.

Tio i tio hämtade jag upp Guldgossen från skolan. Då kom han glädjestrålande och mötte mig. Det onda hade gått över strax innan nio.

Vi for ändå till vårdcentralen och fick träffa både en sköterska och en läkare. Ingen av dem hade någon aning om varför Guldgossens tå plötsligt börjat göra ont och ärligt talat verkade de inte bry sig om det så mycket heller. Sköterskan gjorde ett nytt klumpigt förband för att spjälka den brutna tån intill en längre kamrat, men jag tror vi får göra om det hemma för det såg varken stadigt eller smidigt ut.

Nu är jag tillbaka på jobbet och känner att jag ägnat värdelös tid åt att ringa, hämta, skjutsa, träffa stressad vårdpersonal och skjutsa tillbaka, när jag hellre kunnat göra nytta på jobbet.