Zäta

Åldersnojiga kollegan (som hävdar att hon inte alls har några åldersnojor) är alltid ledig på onsdagar. I går begav hon sig till Stockholm för att julhandla.
I Stockholm var det inte tillnärmelsevis lika mycket snö som vi har här nere, men det blåste lika vasst och kallt och små välslipade snökorn gjorde sitt bästa för att perforera kläder och oskyddad hud.

Kollegan hade hunnit byta ut en hel del av sina pengar mot tunga kassar med paket när hon kom gnetandes uppför gatan som av någon anledning heter Södra Blasieholmshamnen. Utanför Grand Hotel stod en ”varning för halka”-skylt uppställd och någon höll just på att sopa bort den finkorniga snön från gångvägen. Kollegan gjorde en koncentrerad lov runt soparen och upptäckte därför inte mannen med röd toppluva som kom utknallandes från hotellet. Både mannen och Kollegan hade svept sina jackor hårt kring kroppen, med kapuschongen ordentligt uppfälld till skydd för den piskande vinden och båda höll blicken stadigt på den förrädiska trottaren.

Hade detta varit en film är vi nu framme vid ögonblicket då alla biobesökare förstår att kollisionen är oundviklig.
Och mycket riktigt. Mannen med den röda toppluvan höll högst fart av de två och var därför den som stötte till kollegan. Hon tappade balansen och krängde en stund med sprattlande ”bambi på hal is”-ben tills toppluvemannen hann sträcka ut en räddande hand och greppa tag om kollegans påpälsade arm.

Kollegan tittade upp, mannen med den röda toppluvan tittade ner. Hade detta varit en film hade ljuv musik uppstått. En romantisk stråkkvartett hade spelat soft i bakgrunden, rosa små keruber hade fladdrat med vingarna, ett stilla regn av guldglitter hade fallit över de nyförälskade som inte reagerat över explosionerna från tusen färgstarka fyrverkerier på den nattmörka eftermiddagshimlen.

Men detta var ingen film. Detta var den kalla hårda verkligheten i Stockholm en onsdag sent i november med snålblåst och hala gator.

Deras blickar möttes.

Kollegan flämtade till när hon stirrade in i ett par välbekanta ögon. Ögon som hon mött överallt de senaste åren. Dansandes hos ett stort bostadsbolag eller i bara kalsonger eller knaprandes kosttillskott eller med ett smakfullt smycke om handleden och framförallt kramandes en pistol i välkänd soloakt i en spännande deckarserie.

Visst var det han!
Mannen med stort M – Mikael Persbrandt.

Han var inte bara reklampelaren, föremålet för skvallerpressens fantasier och den stenhårde biofilmspolisen som alltid går sin egen väg och skrämmer skiten ur bovarna.
Han var även en ganska kort, stressad kille med röd toppluva som inte ser sig för men har sinnesnärvaro nog att rädda föremålet för sin ouppmärksamhet.
-Gick det bra? frågade Persbrandt med äkta oro i rösten.
-Jaaa! bräkte Kollegan med fåraktig stämma och ett förvånat uttryck i ansiktet.

När Kollegan kom instudsandes på jobbet i morses berättade hon sådär i förbigående att Mikael Persbrandt stött på henne under gårdagen.

Kollegan är för övrigt samma kollega som bokade besök med Rickard Herrey häromsistens.

I morses fick barnen tio minuter på sig att vakna, byta om och borsta tänderna innan vi skulle sitta i bilen på väg till skolan.
Själv hade jag en timma och tjugo minuter till mitt förfogande.

Ansvarig för denna grova snedfördelning av tiden är Elin. Elin med bloggen “Från barn och dårar“.

Jag försöker hålla mitt liv så drogfritt som möjligt. Röker inte, dricker inte alkohol, nyttjar inte kaffe mer än vid speciella tillfällen… Men jag har en last som tagit mig i ett järngrepp. Det är ett beroende som jag villigt erkänner att jag inte gör det minsta för att ta mig ur.

Min drog är Elin. Jag bara måste få insupa hennes ord varje dag. Dagarna utan Elin blir innehållslösa och tomma. Då saknas en väsentlig del av mitt liv.

I morses var det fest. Det fanns flera inlägg i Elins blogg som väntade på att jag skulle få frossa i mig dem till frukost. Det var därför barnens morgonminuter krympte ihop till ett minimum.
Men det var det definitivt värt. Särskilt som barnen klarade utmaningen galant. Prick halv åtta levererade jag dem till skolan, precis i tid för fritidsfrukost.

I morgon ska Förundersökningsledaren förlusta sig med jobbet. Det var någonting som innefattade både mat och en idrottshall – fast inte samtidigt.

I morgon hade jag tänkt ta med mig barnen till badhuset efter jobbet. Barnen skulle få leka och hoppa medan jag simmade några kilometer (jag älskar att kunna skriva så; några kilometer! Det låter så skrytigt och så är det ändå ingen överdrift.)

Lilla Svalan har sett fram emot att få visa upp vad hon lärt sig på senaste simundervisningen i skolan – en volt från 1:an. Guldgossen har längtat efter att överhuvudtaget få stoppa tårna i bassängen efter sina veckor med spjälkning.

I går kväll upptäckte jag den – mensen.
Den har smugit sig på mig några dagar i förtid och inte ens brytt sig om att annonsera sin ankomst med sedvanlig smärta. Den är lurig den där rackaren!

Inne på den tredje dagen av snöstormande kan jag utan svårigheter räkna upp minst tre årstider som jag gillar bättre än vinter, och säkerligen elva månader med högre trivselfaktor än november.