Zäta

I torsdags eftermiddag kopplade Förundersökningsledaren och jag av med filmen “Varg” i TV-soffan.

“Varg” hamnade genast på min topp tre-lista tillsammans med “Rädda menige Ryan” och filmen “Mamma Mia”.

Jag har svårt att rangordna de tre filmerna eftersom de tillhör så olika genrer, men alla hör de till de sämsta och mest meningslösa filmer jag någonsin sett.

Läste just ut Björn Hellbergs “Den flerfaldige mördaren”.

Jag har bara läst en av hans deckare tidigare, för flera år sedan, och intrycket är detsamma den här gången.
Hellberg skriver trevligt.
Alldeles för trevligt för att engagera eller gripa an.

En Hellbergbok lämnar liksom inget bestående intryck, ingen eftersmak. Jag kan inte säga att boken är dålig, men absolut inte bra heller. Den är mestadels ingenting.

Jag var ju på vårdcentralen i går, och fick träffa den trevliga sjuksköterskan Eva.
Om alla var som Eva så skulle vårdköerna var oändligt långa. Alla skulle vilja besöka vårdcentralen för att bli sedda, omhändertagna och uppmuntrade.

Det började med att Eva noga lyssnade till min “berättelse” När det onda börjat och hur det kändes och fungerade/ inte fungerade. Hon såg på mig med sina stora bruna ögon som både skimrade av äkta medlidande och hade en tilltalande humoristisk glimt.

Sedan kände Eva över mina lymfkörtlar och konstaterade att de inte var onödigt svullna eller ömma. Bara en aning.
Vi pratade igenom vad det halsonda kunde bero på och konstaterade att vi båda hoppades på virus eftersom det skulle innebära att jag slapp penicillin.

Eva tog sig en titt i mina öron och konstaterade att jag hade mycket fina hörselgångar.
-Tack! sa jag. Roligt att höra att man är fin någonstans, även om det är på ett ställe man inte exponerar allt för ofta.
-Jamän du är väl fin på fler ställen, kontrade Eva ärligt.

Sedan var det dags att titta i halsen. Jag gapade lydigt och Eva riktade både den stora speciallampan som stack ut på en arm från väggen och en vanlig ficklampa mot mitt svalg.
-Oj då! utbrast hon. Jag förstår att du verkligen har ont. Kan du överhuvudtaget svälja med de där inflammerade mandlarna?

Eva tog fram en lång tops och bad mig titta uppåt och gapa stort och så killade hon mig på båda mandlarna och långt bak i halsen. Naturligtvis var det en aning obehagligt men det gjorde inte ont och hon gjorde det så gentilt och försiktigt.
-Vad duktig du var! komplementerade Eva och fortsatte:
-De flesta brukar ha svårt för det där.

Om det inte varit för att Eva inte hade några lismande, överslätande, koketterande eller smörande tendenser överhuvudtaget, skulle jag känt mig som en barnrumpa men Eva var helt ärlig och uppriktig i sina omdömen och kommentarer och jag kände mig så uppmärksammad och förstådd.

*

Provet visade förresten att jag har halsfluss så nu går jag likväl på penicillin. Jag har hunnit ta tre tabletter och tycker redan det känns en aning bättre.