Zäta

Efter kyrkkaffet bestämde vi oss för att leta lite kläder till Förundersökningsledaren och lilla Svalan. Lilla Svalan och jag var helt överens om att hon behöver någon mer snyggklänning och på Kappahl hittade vi en svart sak med lite glitter. Dessutom kompletterade vi hennes garderob med två par pantalonger, ett par glittriga som passade till klänningen och ett par svarta med öljetter.

Förundersökningsledaren hade också god jaktlycka. Han hittade en blårutig långärmad skjorta på Kappahl och en grön-och-brun-randig tröja på Dressman.

Dessutom råkade vi köpa en ny soffa till allrummet, men det var inte i någon av klädaffärerna…

I morgon börjar allvaret igen. Det är första hela jobbarveckan på över en månad och barnen börjar skolan.
Man skulle kunna tänka sig att det vore lämpligt att få både barnen och sig själv i säng i tid men så verkar det inte bli. Nu tittar vi på “På minuten” och ingen familjemedlem är varken pyjamasad eller tandborstad ännu.

Jag är uppenbarligen inte lika vig i kroppen som i hjärnan. Det är egentligen lite konstigt att jag ännu inte vant mig vid hur min kropp fungerar. Jag har ju ändå haft den i nästan 40 år.

Så här var det:
Jag var och handlade på Willys och hade lyckats parkera mitt i en stor slaskig vattenpöl. Jag upptäckte inte mitt tnaklösa tilltag förrän jag klev ur bilen och satte kängan i eländet, men när jag skulle fara därifrån så kom jag faktiskt ihåg vattenpölen och bestämde mig för att försöka undvika att väta ner mig allt för mycket.

Jag lyckades få upp förardörren med hedern i behåll men sedan tog det slut på mina hedersamma gärningar. Jag såg att gapet mellan fast mark och biltröskeln inte var allt för långt och det borde inte vara allt för svårt att ta ett litet skutt upp på tröskeln.

Sagt och gjort. Jag skuttade.

Sedan följde några andlösa sekunder där jag stod med båda fötterna stadigt förankrade på biltröskeln, vänsterhanden lutad mot bildörren som sakta gled upp allt mer, och vänsterhanden febrilt sökandes efter de obefintliga bilhandtaget på insidan av bilen.
Inte tänkte jag på att det inte finns något handtag över förardörren. Det är bara passagerarna som får ha det bekvämt och ta hjälp av högt belägna handtag när de ska ta sig ut ur min bil.

Situationen började bli allt mer ohållbar ju längre bort från kroppen vänsterhanden flyttade sig. Nu stod bildörren helt öppen och det var ju tur att ingen parkerat så nära min bil att dörren slog i.
Jag insåg att det bara fanns en utväg om jag ville undvika att ta ett kliv ner i vattenpölen.
Ovig som det berömda kylskåpet lyckades jag ändå kasta mig in en bit i bilen, tillräckligt för att få tag i ratten med båda händerna.

Nu hängde jag som en fallfrukt med ändalykten farligt nära vattenpölen och när kängorna började glida var det väldigt nära att jag trillade pladask baklänges och la mig raklång i det snömoddiga vattnen.
Det var bara tanken på eventuella vittnen som fick mig att kämpa mig in i bilen med ena foten. Sedan följde tack och lov benet efter och i en drås-liknande rörelse lyckades jag häva mig in i bilen, sno runt ett kvarts varv och till slut landa med rumpan i sätet.

Jag kunde inte låta bli att skratta högt och befriande medan jag stängde dörren efter mig och samlade ihop alla tentakler för att kunna köra hemmåt.

Nu är vi hemma!

Eller ja, vi har varit hemma ett tag men jag har varit upptagen med att skriva ihop vad jag ska säga när jag påar morgondagens gudstjänst i radio PiL.

Vart har vi varit då?
Jo, i fredags, direkt efter att jag varit på vårdcentralen och träffat den trivsamma sjuksköterskan Eva, for familjen Zäta till Göteborg.

Först flanerade vi en stund i femmanhuset. Tanken var egentligen att vi skulle åkt redan efter frukost och fått lite mer rea-tid bland det stora butiksutbudet i Göteborg. Nu kom det en halsfluss i vägen, men jag tycker inte det gjorde så mycket för vi var ändå inte särskilt shoppingsugna och det är egentligen bara Förundersökningsledaren som har några direkta klädbehov.
Jag hittade förresten en fin blus till lilla Svalan trots tidsbrist, och lilla Svalan hittade en väldigt uppskattad sjal till sig själv så vi gick inte lottlösa från femmanhuset.
Dessutom hade vi fyllt magarna rejält på Lydias´s. Där ska vi inte äta igen bestämde vi. Det är inte alls som det har varit. Taccobuffén var smaklös. Köttfärsen hade inte varit i närheten av någon taccokrydda. Pizzabuffén var inte mycket att hurra för heller. Av de tre sorternas pizza var det ständigt två sorter som var slut och bottnarna var degiga och pålägget ytterligt snålt tilltaget.

Klockan halv sju satt vi bänkade i Skandinavium och upplevde för första gången Disney on Ice. Vi hade gett biljetter till barnen (och oss själva) i julklapp och det blev väldigt uppskattat. Barnen tyckte det var riktigt roligt och vi vuxna hade inte allt för tråkigt vi heller. Då kanske man bör veta att jag tillhör det mer lättroade släktet innan man drar några förhastade slutsatser. Men några av skridskoåkarnas insatser var riktigt beundransvärda även om några stackare dunsade på ändan vid fel tillfälle.
Storyn var dock tämligen tunn. Den hade man nästan lika gärna kunnat strunta i.

Efter isshowen for vi till ett Skandic-hotell och försökte få barnen att somna. Jag hann båda somna och börja snarka innan övriga familjemedlemmar ens släkte sina lampor.
På natten drömde jag att jag drog in 10.000 kr till mitt jobb genom att arrangera barnkalas.

Det bästa med att sova på hotell är naturligtvis hotellfrukosten. Särskilt när man är på ett så fint hotell som Skandic i Mölndal. Från frukostmatsalen var det öppet upp till taket och man såg alla de sex våningarna. Barnen turades om att ta hissen upp till översta våningen och stå och vinka ner till oss.
När vi ätit klart for även Förundersökningsledaren och jag dit upp, men inte för att vinka utan för att ta en titt på relaxavdelningen som vi sparat från kvällen till förmiddagen. Tyvärr var den avstängd för “överhåll” (som Guldgossen sa) så vi fick nöja oss med att duscha på rummet i stället.

Jag hittade en ismaskin där uppe på sjätte våningen och fick en sån där fix idé om att jag skulle kunna pricka de senkomna frukostgästerna med isbitar. Eftersom jag stod så högt upp skulle ingen hinna se att det var jag. Förmodligen skulle man i stället skylla på någon av ungdomarna från ett Täbylag som gick omkring överallt på hotellet i lätt igenkänningsbara röda träningsoveraller.
Jag lyckades tack och lov stilla min knäppa impuls innan jag gjorde något dumt. Isen jag samlade på mig åt vi i stället upp på hotellrummet.

När vi checkat ut åkte vi raka vägen till “Lek och Buslandet” för tre timmars oavbrutet skoj.
“Skoj” innebar olika saker för olika familjemedlemmar. Barnen roade sig med klätterställningar och rutchbanor. Jag roade mig med datorn och en bok och Förundersökningsledaren roade sig på helt egen hand genom att besöka så många klädaffärer han hann med utan att köpa så mycket som en strumpa en gång.

Klockan fyra var vi bjudna på middag hemma hos Förundersökningsledarens Göteborgsbror med familj. Vi kom lite sent. Dels på grund av det där med de uteblivna strumporna, som egentligen var en skjorta och en tröja, och dels för att vi råkade köra fel.

Vi stannade hos våra släktingar tills klockan var över åtta och hade då hunnit bli bjudna på både middag och efterrättspaj. När frun i huset även började prata om nattmackor förstod vi att det var dags att dra sig hemåt.

Förundersökningsledaren rattade med säker hand vår bil genom den mörka kvällen medan jag och barnen spelade Nintendo hela hemresan.
Jag har upptäckt att jag omöjligen kan spela bilspel och åka bil samtidigt. När min kropp inte får vara med om samma svängar och gupp som mina ögon registrerar i spelet blir jag rejält åksjuk.