Zäta

Att vara ensam hemma i ett hus innebär bland annat att man kan spela vilken musik man vill hur högt som helst.

Men det är lite dumt att först vrida upp volymen, starta CD-spelaren och sedan gå till köket.
Jag råkade nämligen dra på så mycket att det i det närmaste var fysiskt omöjligt att närma sig volymratten utan att kräkas.

Jag går ju omkring och funderar på vad jag ska göra med mitt hår. Ska jag klippa av det eller låta det vara långt ett tag till?

I torsdags satte jag upp en snétofs och lät en ostyrig lock hänga ensam ner vid pannan.
-Spännande! kommenterade släktingkollegan.
Det är något man säger när man vill uppmärksamma någons frisyr men är för noga med sanningen för att kunna säga att det är snyggt. Suck!

I går testade jag ett nytt grepp. Jag gjorde två tofsar i stället, en på vardera sida av huvudet. Min man sa genast att jag inte såg klok ut. Chefen uttryckte sig såhär:
-Men vad coolt Zäta! Du ser ut som… vad heter hon nu igen… du vet den där… Ja, någon i Teletubbies!

Alltså var inte heller den frisyren särskilt lyckad.
Själv kände jag mig i alla fall ganska pigg och glad till utseendet och när allting med soffbytandet lugnat ner sig på kvällen plockade jag fram stora kameran för att i bästa modebloggarstil föreviga mig själv.

Här är resultatet.
Det är okej att skratta eftersom jag inte kan höra er. Dessutom kan jag lova att jag hade rätt roligt själv.

Först ett kort som Förundersökningsledaren var vänlig nog att knäppa. Han stod i trappan för jag har ju hört att man ser smalare och snyggare ut om man blir fotad uppifrån. Tyvärr råkade jag klämma ihop bysten en aning så det ser ut som om jag är klyftad ända upp till halsen. Jag blev inte helt nöjd med den bilden, och Förundersökningsledaren tröttnade på att spela Bingo så jag fick ta saken (kameran) i egna händer.
Ska man fota sig själv är det säkert bra med en spegel så att man ser hur man ser ut, tänkte jag.

Det var dock inte så lätt att få skärpan på rätta stället. Det blev fler ganska misslyckade försök. “Du zimmar ur bild Zäta”, hojtade jag till mig själv när jag sett resultatet.

Sedan lyckades jag äntligen pricka rätt, men var ändå inte helt nöjd med ansiktsuttrycket.

Det gäller ju att inte spara på krutet utan brascha på med rejält många foton innan man ska hitta ett man blir riktigt nöjd med. Till slut lyckades jag knäppa det där kortet som åtminstone var nästan okej.

Men hur funkar det då om man nu skulle göra som modebloggarna brukar göra, och fota utan spegel? Jag var tvungen att fortsätta leka en liten stund.
Jag har lekt lite i datorn också sedan, med ljus, färg och kornighet. Som ni säkerligen ser vet jag dock ingenting om retuschering. Jag är inte ens säker på om jag kan stava till det.

Bästa bilden fick jag nog till ute i hallen, men då blev bakgrunden ganska rörig, med ett par oranga ben, tillhörande en babystork som hänger i kapphyllan.

Jag får nog erkänna att det blir lite bättre när Förundersökningsledaren fotar. Han var snäll nog att ställa upp och ta ett sista kort, och det får bli avslutningen på den här bilduppvisningen. Nu lovar jag att inte lägga upp fler kort på varken mig själv eller någon annan… på flera timmar…

Vi sålde vår gamla trogna hörnsoffa i går kväll. Annonsen hann bara ligga ute på Blocket.se i några timmar. Paret som köpte den ska ställa den i huset på sin kollonilott.
Det känns bra. Soffan kommer på ett värdigt slut!

Lilla Svalan är precis som vi andra glad över den nya soffan som förhoppningsvis ska inbjuda till lite skönare ställningar framför TV´n. Samtidigt är hon väldigt ledsen över att vi har sålt den gamla. Hon anser att vi gott kunde behållit den. Hur det skulle gått till, var vi skulle ställt den – är enligt lilla Svalan en ickefråga.

Vi fick hem den nya soffan i går. En kompis hjälpte till att bära upp den till övervåningen. Det var nog tur för jag hade vissa uppenbara problem bara när Förundersökningsledaren och jag bar ner den gamla. Och den gick ändå att ta isär i tre delar. Den nya soffan var tvådelad.
Varje gång vi bar ner en del ställde sig lilla Svalan och granskade företaget med kritiska ögon och fällde kommentaren:
-Ni kommer dö!

Riktigt så dramatiskt var det väl kanske inte, men nära.
Det började med att jag hävdade att jag ville bära där bak men Förundersökningsledaren tyckte att jag skulle bära fram, annars skulle jag få hela tyngden på mig. När vi diskuterat det en stund kom vi fram till att vi menade samma sak, bara det att Förundersökningsledaren tyckte att bakändan var den som gick först ner i trappan och jag menade att det var den som gick sist.

Jag hade svårt att hitta något riktigt bra grepp att bära med och när vi närmade oss slutet av trappan, och Förundersökningsledaren kommit ner på golvet, så gick det väldigt fort. Han hade ju lättare att gå då medan jag fortfarande ville ta ett långsamt trappsteg i taget.
Vid ett tillfälle var jag övertygad om att jag höll på att tappa soffan men då visade det sig att Förundersökningsledaren ledsnat på mitt långsamma tempo och bar hela soffdelen själv.

Den nya soffan kom på plats med viss möda också. Vi hade glömt att plocka ner vägglampan i trappan så den rök. Nu funderar vi som bäst på hur vi ska göra en ny skärm till det gamla fästet. Vi pendlar mellan en träram som kläs med tyg, en plåtram som kläs med tyg och kan bockas lite i kanterna för att man inte ska se själva armaturen, och en bit plexiglas som kanske kan böjas till lite snyggt.

I går kväll började Förundersökningsledaren arbetet med att spraya den nya soffan med impregneringsmedel. Hela huset stank verkligen av ångorna. Jag hade sett fram mot en myskväll i nya soffan med lite chips, men av detta blev intet. (Eller jo, jag åt chipsen men jag satt i köket och tittade på Let´s Dance på vår lilla fotoram som också har TV-mottagning.) Förundersökningsledaren blev nämligen inte klar med sprayandet för sprayet tog slut. I dag ska han köpa mer och förpesta luften ytterligare.

I natt drömde jag två mardrömmar. Säkert en följd av ångorna som fick oss alla att somna så fort vi placerade huvudet på kudden.

I den första drömmen var jag på sjukhus. Jag vet inte varför jag var där egentligen, men jag hade oturen att hamna i klorna på en galen läkare. Han utförde tortyrliknande expriment på mig. Bland annat lät han injicera ett magnetsikt ämne i min höft. Sedan placerade han en fem centimeter lång magnetisk stav på utsidan av huden. Staven var fjärrstyrd och varje gång han flyttade runt den kändes det som om han smekte mig med handen, bara det att det gjorde fruktansvärd ont också. Det var en svidande, brännande känsla.
Det injicerade ämnet verkade under ett dygn, sedan avtog magnetismen och staven föll ner. Jag fångade upp den och tog hand om den med förhoppningen att kunna använda den för att skada läkaren.
Härnäst lät läkaren injicera ämnet i mitt ena bröst. Han flinade ondskefullt och lovade hålla mig vaken hela natten med sina “smekningar”. Jag dristade mig till att säga att då var han ju tvungen att själv hålla sig vaken men han skrattade bara och sa att det minsann inte var några problem. Och vänta bara – snart hittar jag ett ännu bättre ställe att sätta staven på. Jag rös i hela kroppen och fick ångest.

På sjukhuset fanns ytterligare en läkare. Jag gick till honom och beklagade mig över “min” läkares behandlingar och bad den andre läkaren se till att rädda mig. Först förskräcktes han över vad jag fick utstå men sedan flackade han med blicken och sa att jag ju faktiskt var “min” läkares patient och att han därmed hade rätt att göra vad han ville med mig.

En sköterska med hjärta var den enda som tyckte synd om mig, men inte heller hon vågade göra något för att avbryta “behandlingarna”.

Jag vaknade strax efter fyra och var tvungen att ligga vaken en halvtimma innan jag vågade somna om. Jag ville inte riskera att halka tillbaka till samma dröm igen.

I stället drömde jag en ny mardröm.

Jag var på jobbet och chefen hade bestämt att vi var tvugna att sanera det rum som vi brukar kalla “bunkern”. Jag vet inte varför men klockan halv tolv på dagen kom det tre karlar i vita kläder och med andningsmasker för att spruta in någon renande gas i rummet. Med sig hade de två små killar, kanske sex-sju år gamla.

Personalen samlades i köket tillsammans med “insatsledaren” för reningsföretaget. Vi var ganska många och hela köket blev fullt med folk trots att alla stod upp.
Köket ligger precis bredvid bunkern och männen förseglade bunkern och gick in där och började spruta ut sin gas. Det två små killarna var med inne i bunkern men de hade ingen skyddsutrustning. Jag funderade på vilka de var och vad de gjorde där. Var de barn till någon av de antällda? Innebar det i så fall att gasen inte var farlig att andas in? Men varför hade i så fall männen sådan rigorös säkerhetsutrustning på sig? Kunde det vara så att småkillarna var någon typ av försökskaniner så att männen skulle veta när de sprutat in tillräckligt med gas? När barnen dog var det färdigsprutat – typ.

Jag stod närmast dörren ut till våra andra lokaler. Efter en stund märkte jag att lite gas kom svävande från bunkern mot oss som stod i köket. Det gick som ett stråk från ett fönster och vidare mot dörren där jag stod.
Insatsledaren upptäckte det också och harklade sig och fick alla att sluta prata och lyssna på honom.
-Grips inte av panik nu, men vi måste utrymma.
Han sa inte varför men jag tror alla förstod.

Jag vände mig om för att ta snabbaste vägen ut genom dörren, men insatsledaren hindrade mig och sa att den dörren inte fick öppnas, för då skulle det uppstå ett baksug så att all gas läckte ut i köket. I stället var vi tvugna att ta vägen genom fönstren i chefens rum. Det rummet ligger i direkt anslutning till bunkern och det är öppet mellan rummen. Det verkade vansinnigt dumt men de två små killarna hade flyttat sig från bunkern in i chefens rum och de stod fortfarande på benen och verkade må ok så jag gissade att det inte skulle vara allt för riskfyllt att vistas där.
Däremot skulle det innebära vissa risker att ta sig ut genom fönstren mot gata genom chefens rum. De fönstren sitter nämligen rätt högt upp och det är säkert mer än två meter ner till gatan.

Innan räddningsaktionen hann sätta igång på allvar vaknade jag dock igen och pustade ut en stund över att slippa bryta benen på väg ner på den ishala gatan.

Nu är det förmiddag och drömmarna håller på att blekna bort. Förundersökningsledaren har tagit med sig barnen till isstadion för lite skridskoåkning och jag ska dammsuga, röja i köket och laga lunch innan de kommer hem.