I natt hade jag en mardröm igen.
Vi var med jobbet på resa någonstans i världen. Det var förmodligen en ö. Vi satt på en uteservering precis vid en kanal som rann in från havet. Vi hade en skön och lugn eftermiddag och tittade på folkvimlet och småpratade sådär som man gör när man är ute med arbetskamrater som man känt länge men ändå inte har en riktigt nära relation till.
Bland annat skrattade vi åt en lång man som kom ridande på en riktigt stor häst. Mannen hade rävöron och det var självklart att han var nazist. Hur vi kunde bedöma det med ledning av öronen förstår jag inte, men i drömmen var det inget konstigt alls.
Plötsligt märkte vi att vattnet i kanalen började stiga och bli strömt. En man som skulle gå över ett övergångsställe med sin lilla svarta pudel, hamnade plötsligt i vatten upp till midjan och hunden försvann i vattenmassorna när kanalen strömmade över sina bräddar.
Först bara vi skrattade åt vad vi såg, men efter en liten stund insåg jag allvaret i situationen. Jag tittade bort mot havet och såg hur en meterhög våg snabbt rusade in via kanalen.
-Spring, ropade jag högt, och alla sprang som yra höns åt var sitt håll.
Jag fick med mig släktingkollegan och vi sprang in i en gränd och fram till det högsta huset vi kunde hitta. Utanför husväggen löpte en brandstege och vi klättrade snabbt upp för den, han före och jag efter. Trots paniken som lurpassade på mig var det inte det minsta jobbigt att klättra. Jag tänkte hela tiden på att låta benen göra jobbet och efter bara en liten stunds klättrande hade vi kommit högst upp. Då stod vi på en gallerplattform som låg lite drygt två meter nedanför taket. Taket var platt och inte täckt av tegel så vi bestämde oss för att vi det förmodligen var säkrare uppe på taket än på den gängliga plattformen vi stod på.
Men hur skulle vi kunna komma upp på taket.
Vi löste problemet genom att släktingkollegan lyfte upp mig så högt han kunde så att jag nådde att grabba tag med händerna runt kanten högst upp. Sedan hängde jag där medan kollegan använde mig som stege för att klättra upp. Det var oerhört påfrestande. Han hängde i mina axlar, klev på mina höfter och hasade sig upp över min rygg.
Till slut kunde han häva sig över kanten och stå stadigt och sedan drog han upp mig som hade armar långa som en babian vid det laget.
Uppe på taket var låga utemöbler i svart fejkrotting utplacerade. Det fanns exotiska växter och ett stort bord under parasoll. Vi förstod att vi hamnat på en lyxig takterass och kände oss trygga när vi kommit så högt upp.
Utsikten från taket var fantastisk. Vi såg ner över hela staden, ner över den bubblande, forsande kanalen, ner över gator och hus. Långt borta åt ena hållet fanns en bergskedja klädd i lummigt grönt och åt andra hållet låg havet.
När jag såg havet drabbades jag av en chock. En mur av vatten var långsamt på väg in över staden. Muren var högre än huset där vi befann oss och jag viskade “tsunami” till släktingkollegan.
Så fort den första sekundens förlamning hade släppt började vi leta efter något att binda fast oss i. Vi förstod att vi skulle bli bortspolade av vågen om vi inte satt fast ordentligt. Vi hittade en krök som stack upp ur golvet/taket och förmodligen var någon typ av ventilation eller utblås. Jag gissade att röret gick genom hela huset och därmed borde vara ordentligt förankrat i huset. Det enda vi hade att binda fast oss med var våra bälten och de passade tack och lov ihop så att vi kunde koppla ihop oss på var sin sida om röret. Först försökte vi sätta skärpen om oss själva och runt rören men det räckte inte bältena till för så vi kom på att om vi i stället placerade oss mitt emot varann och spände fast oss i varandra med röret mellan oss, så borde det vara tillräckligt för att vi skulle kunna stå kvar.
När vågen närmade sig skrek jag över det öronbedövande oväsendet att släktingkollegan skulle dra in så mycket luft som möjligt i lungorna, och sedan pysa ut lite i taget för att stå emot impulsen att andas in när luften tog slut. Han nickade sammanbitet att han förstod…
…och så kom vågen.
Det var som att bli slagen av en gigantisk boxhandske. Fötterna lättade genast från golvet och benen slets i väg av kraften i vågen. Jag hade bestämt mig för att hålla fast i röret oavsett vad, men tappade greppet med en gång. Kroppen var som en trasdockas i de virvlande massorna och chocken av det kalla vattnet tvingade luften ur lungorna i ett enda slag. Jag blev så ledsen över att tappa luften eftersom jag tyckt att jag var så smart när jag lagt upp en taktik för att kunna hålla andan så länge som möjligt.
Skärpet höll i alla fall. Jag svirvlade som ett fiskedrag i vattnet och hade ingen koll på om kollegan var kvar eller inte, men det måste han varit eftersom han var sammankopplad med mig.
Det enda jag kunde tänka på var att vågen måste skynda sig förbi om jag skulle klara av att hålla andan tillräckligt länge.
Sedan vaknade jag.
Jag svettades inte. Jag frös inte. Jag kippade inte efter luft.
Drömmen lämnade mig märkligt oberörd precis när jag vaknat, men sitter ändå tydligt kvar i mitt minne. Allt från nazistens rävöron till det bubblande vattnet i kanalen och så känslan i kroppen när chocken av det kalla vattnet fick mig att blåsa ut all luft jag samlat i lungorna.
Dessutom är jag lite nyfiken. Jag undrar nämligen om vi överlevde där uppe på taket eller inte.
