Zäta

Jag har förstått att det inte är riktigt rumsrent att titta på Let´s Dance. Intelligenta människor tittar tydligen hellre på På Spåret.
Men jag är ingen hycklare så jag erkänner: Jag gillar Let´s Dance!

Eftersom jag inte var hemma i går kväll spelade jag in veckans avsnitt. Under min vilopaus i eftermiddag började jag titta på inspelningen.
Lilla Svalan satt med mig i soffan men suckade ljudligt när jag startade programmet.
-Men mamma! Jag gillar faktiskt inte Let´s Dance längre. Det är bara en massa psykopater som är med.

Det är tur att jag har så duktiga medarbetare i min Kaffestugegrupp. Vi är bara fyra fastän vi egentligen borde vara minst fem. Trots det så flöt allt finfint i dag. Det var mycket folk och en hel del av fikat tog slut.

Jag var i kyrkan kvart i åtta och kom hem klockan tre. Nu har jag två och en halv timma på mig innan jag ska vara i kyrkan igen. I kväll är det min serveringsgrupp som ansvarar för kaffe och smörgåsar på församlingsmötet.

Så fort jag kom hem gav sig Förundersökningsledaren i väg för att åka skidor. Han stukade foten i tisdags men det hindrar inte min stålmansmake. Alltså är det inte lönt att jag klagar över min värkande hälsporre.

Jag hade hoppats kunna vila någon timma och sedan duscha varmt och sätta mig vid dukat bord. Nu blir det jag som ska laga middagen eftersom Förundersökningsledaren ville åka skidor. Men en halvtimmas vila är inte heller fy skam. Jag måste bara skynda mig lite, så jag hinner vila…

Det är dumt att springa på löpband när man har lider av en hälsporre.
Jag fick rejält ont redan efter stretchen i går och jag ljuger om jag säger att det är bättre i dag.

Jag vägrar dock att inse att det inte är bristande kondition utan en eländig häl som ska sätta stopp för mitt Göteborgsvarvsförsök. Jag känner mig inte mogen att erkänna mig besegrad. Viljan lever, och ännu mer nu när jag sett mina kollegor kämpa på och bli ättre och bättre.
Jag är särskilt imponerad av en kollega som har gått från att ägna kvällarna tillsammans med chips, ostbågar och en film (jag överdriver lite här, men det är bara för att ge en tydlig bild) till att ge sig ut och springa varannan dag i ur och skur och kalla vindar.

Själv tränar jag nästan ingenting. Jag försöker simma en gång i veckan men det blir inte alltid av. Det lär aldrig någonsin räcka för att ta sig an ett Göteborgsvarv men det har jag lyckats förtränga ganska effektivt.

I dag borde jag egentligen vila hälsporren, det är enda chansen att någonsin bli av med eländet. Men just i dag ska jag arbeta i Kaffestugan hela dagen och i kväll väntar mer belastning eftersom vr serveringsgrupp har hand om fikat på församlingsmötet.

Jag får säga som vissa andra hurtbullar – vila får man göra när man kommer till himlen.