Zätas blogg handlar om allt och inget. Den är som en dagbok, fast kanske lite mer anonym. Zäta har bloggat sedan den 9de februari 2008.
Det finns inget vettigt syfte med Zätas blogg, mer än att ge utlopp för verbal inkontinens. Zäta bloggar när hon hinner och har lust. Det kan blir mycket eller lite och mest utan någon som helst ordning.
Du som läser är välkommen att lämna en kommentar. Zäta blir glad när hon läser vad du skrivit, men känn ingen press. Vill du kontakta Zäta lite mindre offentligt kan du maila: blogg@zettervall.se
Jag sitter i soffan med en bärbar dator i knät. Den värmer lika skönt som en katt och spinner ungefär lika mycket.
Från Guldgossens rum hör jag plötsligt min elvaåring tala i sömnen.
-Kissa en spruta! uppmanar han.
Jag kan inte för mitt liv lyckas luska ut vad han drömmer.
För några år sedan hade lilla Svalan ett par kamoflagemönstrade, rosa tjockebyxor. Hon älskade sina termobyxor och hade hon fått så hade hon använt dem dygnet runt.
Vid ett tillfälle under Söndagsäventyret pratade man om färger och barnen fick berätta vilken som var deras favoritfärg. Lilla Svalan tvekade inte när hon fick frågan:
-Min favoritaste färg är militärrosa!
————–
När Guldgossen gick på dagis turades barnen om att vara “Veckans barn”. Veckans barn fick hjälpa till att hämta matvagnen, önska en sång vid samlingarna och uppmärksammades på några olika sätt. I kapprummet satt en A4 med kort information om veckans “Veckans barn”. Det var foto och barnet hade fått ange favoritmat, favoritsång och favoritfärg.
Den veckan som Guldgossen var Veckans barn berättade jag om det för Förundersökningsledaren och vi pratade med Guldgossen om vad som stod på lappen i tamburen.
-Vilken är din favoritfärg Guldgossen? frågade Förundersökningsledaren.
-Det är gjön! uppgav Guldgossen tvärsäkert.
-Jaha, utbrast jag förvånat. På lappen på dagis stod det blå.
-Då gissade jag väl fel då! kontrade Guldgossen.
I kväll har vi startat upp Tillväxgruppen och planerat in vårens träffar. Vi är fem familjer som delar livet, ber med och för varandra och försöker lära oss lite mer om vem Gud är.
I går kväll var jag i kontakt med Vårdupplysningen. De hade nog en del att göra så jag tyckte nästan det var pinsamt att ringa och prata hälar. Kötiden var över 40 minuter.
Hur som helst så är det nu fastslaget att jag måste skärpa till mig och inte belasta hälen mer än nödvändigt om det någonsin ska finnas några utsikter för att bli bra.
Alltså – inga fler sköna vinterpromenader i strålande sol med gnistrande snö. Inga mer roliga pass på dansmattan tillsammans med barnen.
Och framförallt – inget Göteborgsvarv.
Skit också!
