Zäta

Nu har jag precis bakat bröd och ska strax gå och lägga mig.

Det tar ungefär tre minuter att baka bröd när man gör det på det gamla hederliga sättet. Det vill säga – fyller bakmaskinen med några få ingredienser och ställer in timern så att brödet är klart lagom till frukosten.

Vi köpte vår bakmaskin någon gång i mitten på 90-talet. I början bakade vi nästan allt bröd i den. Gott och billigt.
Sedan började vi blanda ut bakmaskinsbrödet med köpebröd och efter ett tag ställde vi undan bakmaskinen och nöjde oss med att köpa bröd. Bara några gånger i bland kom maskinen till heders.

Nu har min kära bakmaskin upplevt en renässans och det händer titt som tätt att jag laddar den på kvällen för att väckas till doften av nybakat bröd. Och när brödet är en dag gammalt så går det utmärkt att rosta i vår nya brödrost vi fick i julklapp. Den kan nämligen ta lite större skivor och är helt perfekt för hembakat bröd.

Lilla Svalan var inte så kry i morse. Hon hostade lite och var trött. Det var med nöd och näppe jag lyckades tvinga i väg henne till skolan.

Jag är av den åsikten att man i alla fall ska prova om man orkar till skolan eller jobbet innan man bestämmer sig för att vara hemma. Därför uppmanade jag lilla Svalan att äta frukosten och vara med på den första lektionen innan hon kände efter hur hon egentligen mådde.

Efter en timma på jobbet ringde hon. Då kunde hon knappt hålla ögonen öppna och när jag kom och hämtade henne var hon brännande het, blek och febrig på ögonen.
Resten av dagen har hon omväxlande legat i soffan och i sin säng. Hon har sovit några timmar men mestadels tittat på TV.

I morgon får Förundersökningsledaren stanna hemma med henne. Han har ganska mycket att göra på jobbet men jag anser att jag har mer. Blir inte lilla Svalan frisk över helgen kanske det är min tur att vabba nästa vecka.
Det går någon febervariant i stan med hosta och en veckolång hög feber. Jag hoppas att lilla Svalan blir frisk snabbare än så för hon mår inte alls bra.

När jag kom hem efter simning och livsmedelsinförskaffning i går kväll hade klockan hunnit passera halv nio. Då var det åtta timmar sedan jag ätit senast och jag var ganska sugen på något gott. Det syntes i Willyskassarna där både kakor och ett överflöd av frukt avslöjade sanningshalten i det vansinniga att handla hungrig.

När jag burit in kassarna från bilen kunde jag bänka mig vid köksbordet för en lång, skön sejour med Förundersökningsledaren och ett kilo färska räkor.
Han var nämligen på kundbesök i Göteborg i går och lyckades få med sig allt detta goda hem, plus en riktigt god sås till. Ihop med nygräddat vitlöksbröd och några deciliter pommac (jag hade glömt hur gott det är med pommac) var jag med om en fulländad matupplevelse.

I natt drömde jag att jag drack vatten. Glas efter glas med klart, friskt vatten som var det godaste jag någonsin druckit.
När jag vaknade i morse var jag alldeles torr i hela munnen och jag kastade mig på kallvattenkranen det första jag gjorde.

Färska räkor är inte bara underbart gott. Det är också fantastiskt salt.

Hurra!

Jag är riktigt stolt över mig själv!

I går klarade jag min målsättning i simbassängen. 2000 m på en timma.
Det var väldigt fullt på de två banorna motionärerna fått sig tilldelade och trångt om saligheten. För att inte åka på för många
blåmärken valde jag att ta rygg på en simglasögonkille och lägga mig i hans
kölvatten. Det var uppenbarligen ett smart val för jag blev tvungen att hålla
ett högt tempo om jag skulle ha chansen att hänga med.

När jag simmat i trekvart hade den snabbe killen gått upp
ur bassängen men jag såg på kulramen att jag faktiskt hade en liten chans att klara mitt
mål. Så jag la in en ännu högre växel och forsade fram i vattnet. (Okej, jag
överdriver, men bara en aning…)

När jag simmat mina 2000 meter tittade jag på klockan och
konstaterade att jag hade åtta minuter tillgodo på min uppsatta måltimma.

Nu funderar jag på vad jag ska sätta upp för mål härnäst.
Kanske att simma en hel timma utan att varken krocka med, sparka till, riva eller skvätta ner någon annan?

Jag erkänner – vi skrattade en del på jobbet när jag berättade om lilla Svalans telefonsamtal.

Jag skrattade inte lika mycket när jag tittade på henne i går innan Ji Jitsun. Den ena axeln är lägre än den andra, och skillnaden syns även i höfterna. Så det hon känt är uppenbarligen inte ren inbillning, vilket jag faktiskt trodde när hon ringde mig i går.