Zäta

Jag steker pannkakor. Trots att lilla Svalan inte är hemma.
Hon har tingat in en övernattning hos en klasskompis och återfås nog inte förrän sent i morgon eftermiddag.

Varför steker jag då pannkakor kan man fråga sig?
Jo, det är för att jag också gillar pannkakor. Det är inte bara lilla Svalan som är ett pannkaksfreak i den här familjen. Guldgossen som också ska få smaka, tillhör inte de totalbegaistrades skara men några stycken ska jag nog lyckas muta i honom.

Dessutom har vi smet över sedan i går kväll. Och trots mitt fagra tal så är det den verkliga anledningen till att det serveras pannkaka som fredagsmiddag i Casa Zäta i kväll.

Jag hör till den andel av den kvinnliga populationen som inte sminkar mig särskilt ofta. Jag tycker huden blir lite ledsen efteråt och dessutom är jag inte särskilt bra på det, förmodligen för att jag inte får tillräcklig övning.

De gånger jag väl tar fram paletten brukar det ske under devisen “The more, the merrier”. I dag har jag till exempel använt champanjefärgat puder, rostrött rouge, stålblå kajalpenna, en vitbeige skimmerskugga strax under ögonbrynet, tre olika lila nyanser av ögonskugga, och så förstås en svart maskara.

När jag granskar slutresultatet är det svårt att inte dra paralleller till en julgran i februari – avbarrad men med allt glitter och alla färggranna kulor kvar.
Det är tur att jag har ett arbete som enbart består i telefonkontakter. Och mina stackars arbetskamrater har nog vant sig vid det här laget. Annars kan jag ju alltid trä en papperspåse över huvudet under fikarasterna.