Zäta

Med anledning av mitt förra inlägg kom jag just på att det finns ett litet ställe utanför Örebro som heter Rävgräva. Det ligger inte långt från Vintrosa.

Jag presterade inga större mästerverk i simbassängen i dag. Däremot kom jag på några innovativa idéer när jag stod i duschen.

Under simpasset struntade jag i att räkna längder. Det var så mycket folk i bassägen att det inte fanns någon abakus (kulram) ledig till mig och att hålla på att räkna meter under en timma och en kvart insåg jag snabbt skulle bli omöjligt.
Däremot gjorde jag en överslagsräkning. Jag stannade upp var femte minut och mätte pulsen så att jag hela tiden låg mellan 120-140 slag per minut, och så räknade jag vändorna mellan varje pulskontroll. Jag simmade alltid tre eller fyra vändor under varje femminutare. På så vis har jag i efterhand kunnat räkna ut att jag landade på ungefär 2250 meter.

Men det var ju vad som hände i duschen jag skulle skriva om.

När jag var på väg att tömma den sista slatten i duschtvålsflaskan så fick jag plötsligt en galen idé. Ja, jag överfölls av en sådan obändlig lust att testa det där som man gjorde när man var liten. Jag skriver “man” för jag är inte helt säker på att jag själv var delaktig de där gångerna för 30 år sedan, då “man” åkte kana på ett välsåpat kakelgolv i duschen efter gympan när jag gick i skolan. Men det skulle vara så kul att prova.

I dag har jag upptäckt att även jag har en gräns för hur mycket dumheter en snart 40-årig tant kan tillåta sig själv.
Tro det eller ej, men jag lät faktiskt bli att tvåla in hela kroppen och åka kana på golvet mellan benen på de andra tanterna.
I stället nöjde jag mig med att göra stora tvålbubblor mellan brösten med den lilla duschtvål som fanns kvar. Jag tror inte att någon såg mig.

Sen, när jag schamponerade håret, kom jag på en annan innovativ sak.
Jag brukar alltid ha problem med att jag tappar så mycket hår när jag tvättar håret. Och alla tappade hårstrån har en benägenhet att vilja samlas mellan skinkorna. Det är inte alls praktiskt, såvida man inte samlar hår till en peruk, och framförallt inte bekvämt att behöva gräva fram… ja, ni förstår själva.

I dag, efter 40 års hårtvättande, kom jag för första gången på den brilianta idén att i stället för att luta huvudet bakåt och låta alla lösa hårstrån sköljas ner utmed ryggslutet, så lutade jag huvudet frammåt och tappade på så sätt en stor del av mitt böljande svall rakt ner på golvet.
Tänk så behändigt! Varför har jag inte kommit på det här tidigare?

Update:
Min mamma har i efterhand påmint mig om att hon faktiskt lärde mig det smarta sättet att tvätta håret på, redan när jag var liten. Tyvärr har jag uppenbarligen förträngt det och samlat hår i onödan.

När jag vaknade i morses bar jag med mig minnet av minst fyra olika drömmar.

I den första var världen härjad av krig, svält, sjukdomar och naturkatastrofer. Mänskligheten var på väg att dö ut och vi var bara cirka tusen individer kvar. För att rädda den spillra som var kvar beslöts att placera ut alla människor på andra planeter. Ungefär som ett Aniara-projekt (åh vad jag älskar språket i den “dikten”) men med skillnaden att vi sattes ut en och en i en främmande miljö. Hur smart det var att placera ut oss en och en om syftet var att föra mänskligheten vidare kan man ju fundera på, i vaket tillstånd.

För att inge lite hopp och förtröstan och för att vi skulle få uppleva i alla fall ett uns av mänsklig kontakt, så hade vi med oss en dataskärm där vi stod i kontakt med de andra utplacerade människorna. Vi kunde inte kommunicera med varandra, men vi såg varann. Tyvärr såg vi också hur en efter en av de utplacerade dukade under av svält, syrebrist, uttorkning eller olyckor. Inte särskilt uppbyggande eller hoppfullt!

Tanken var att man skulle stanna på den plats man blivit satt och vänta på att något positivt skulle inträffa.
Jag orkade inte vänta.

Jag stängde av min dataskärm och gick på upptäcktsfärd på min nya planet.
Marken var täckt av sockervadd så jag insåg snabbt att jag inte skulle svälta ihjäl i brådrasket. Planeten befolkades av långa varelser som var misstänkt lika de där kaktusarna man träffar på i öknen om man kör Nintendos Mariocart. De här varelserna verkade dock vänligt sinnade men var inte kommunicerbara.

Rymden var inte svart utan ljusblå och skön som en sommarhimmel. Jag kunde med blotta ögat urskilja de andra tusen planeter som resten av mänskligheten var utplacerade på.
Plötsligt fick jag se en enorm rymdstorm som drog fram genom intigheten. Den träffade planet efter planet och förvandlade de små världarna till brinnande klot som snabbt flammade upp och sedan blev små glödande stjärnor.
Snart var det bara min planet kvar. Jag var den enda levande människan kvar i universum, och nu började brinnande klot landa även på min planet. Stormen närmade sig. Jag hade bara en liten, liten tid kvar att leva.

Då vaknade jag.