I dag har vi varit och tittat på tranor. 12800 st fanns vid Trandansen. Jag tror inte vi såg dem alla, men några tusen i alla fall.
När vi tröttnat på tranorna, och alla människor som liksom vi lockats ut av det vackra vädret, drog vi vidare till Hornborgasjön.
Där åt vi vår medhavda lunch i samspråk med en helt härlig karl vi hade turen att träffa på. Bland annat berättade han om sitt liv som maskinist till sjöss. Maskinistyrket hade lockat så mycket att han övergett en lovande karriär som pianist men hans fru spelade fortfarande cello och gav musiklektioner efter ett långt liv bland annat som musiker i Göteborgssymfonikerna.
Den mysige mannen var närmare 80 år och berättade att i sommar skulle han ta sin motorcykel och som vanligt köra genom Europa och tälta sig fram till franska kusten. Han klagade lite på campingarna eftersom de stänger så tidigt. Men han hade ett litet knep för att få sova ostört om han blev tvungen att fricampa. Han klev helt sonika in på en kyrkogård och sov där, för där brukade ingen vilja befinna sig på nätterna. För säkerhets skull struntade han i tältet och kröp bara ner i sovsäcken och rullade in sig i en presenning.
Farbrorn var från Göteborg och i dag hade han tagit motorcykeln på en tur till Hornborgasjön för att skissa lite och kanske “dra en akvarell”.
Jag är så glad att vi frågade om vi fick slå oss ner vid hans bord. Tänk så många spännande och annorlunda levnadshistorier och så mycket härliga människor det går omkring i landet som man inte har en aning om.
-Men le lite då!
-Ögonen syns inte så bra. Du får inte blunda för blixten. Titta riktigt stort nu!
-Inte så! Du ser inte klok ut. Du ser ut som en… som en… som en galen psykopat!
-Nu blev ögonen bra. Men du glömde le. Vad är det för fånig grimas!
-Sådär ja! Nu börjar det likna nåt. Kan du nu bara le utan att gapa så stort så är jag säker på att jag kommer få en pangbild!
Och där var mamma nöjd! En perfekt bild!
