Zäta

Jag höll inte ut hela dagen utan vek ner mig vid kvart i tre.
Nu sitter jag hemma framför TV´n och tar det lugnt och hoppas att det ska skrämma förkylningen på flykten.

I fredags rök håret. Mina långa lockar föll för Falunsysterns sax trots kollegornas varningar på jobbet.
På lördagen färgade jag det också, i någon mahognynyans som först såg jättemörk ut, sedan för röd men som nu dämpat sig i en rätt lagom brun färg med bara dragning åt rött.

Kollegorna har inte kommenterat färgen men tycker att frisyren är fin. Jag är också nöjd. Jättenöjd faktiskt. Inte visste jag att min lilla lillasyster kunde klippa så bra.
Jag tror inte hon visste det heller, vilket borde oroat mig en aning.

Nu har jag fått veta vad stötvågsbehandlingen egentligen är för någonting. Jag har funderat på om det är ultraljuds- eller laservågor som pulserar in i hälen och kan skapa den där oerhörda smärtan.

Det är varken det ena eller det andra. Jag frågade min behandlare i dag och hon berättade att det är en stålkula som studsar mot hälen och stöter till den så kraftigt att inflammationen kring hälsporren tappar taget och kan transporteras bort av kroppen på naturlig väg.

Jag ångrar att jag frågade. Det känns på något sätt mycket läskigare nu när jag vet att det jag känner inte är något mystiskt ljus- eller ljudfenomen utan något så påtagligt som en stålkula.

Huwwa!

Nu är jag på jobbet, trots förkylningen. Jag har sagt till Lill-Chefen att jag stannar så länge jag orkar. Planen är naturligtvis att stanna hela dan.

Om en halvtimma har jag tid för stötvågsbehandling igen och är korrekt Voltarenad. Kanske är det därför jag känner att jag mår hyfsat ändå.