Zäta

I dag har det stått bullbak på schemat. Två satser har jag orkat med. Näst sista plåten står i ugnen nu.

Mina bullar är med förlov sagt de godaste jag någonsin ätit. Eget skryt luktar illa, men mina bullar luktar och smakar fantastiskt gott!

Det finns fyra viktiga komponenter att ta hänsyn till om man vill lyckas med bullarna.
För det första är det viktigt att arbeta degen väl. Jag kör den i assistenten en extra stund för att skapa spänst och struktur. Det gör degen betydligt mer samarbetsvillig när det är dags att kavla.

För det andra ska man kavla ut degen så tunt det bara går. Jag brukar göra en rektangel som är smal och ungefär 80 cm lång. När jag rullar ihop den för att skära bullar rullar jag från ena kortsidan. Det ger en bulle med många lager och man slipper det här med att äta sig igenom en massa meningslös deg innan man kommer till det göttaste i mitten.

För det tredje är det viktigt att brascha på med så mycket godsaker som möjligt i fyllningen. I mitt ursprungliga recept står det att man ska bre degarna med 4 msk margarin blandat med lite socker. Jag gör en röra av 160 g margarin, 1 dl socker och tre tsk vaniljsocker. Dessutom river jag mellan 50 och 100 g mandelmassa över varje degark innan jag rullar samman dem.

För det fjärde måste man passa jästiden noga. Under första jäsningen är det inte så kvistigt. Då ska man ju ändå knåda ur luften ur degen, men vid andra jäsningen, när bullarna står nakna på plåten, då är det viktigt att inte överjäsa. Det får inte heller bli för kort tid för då blir bullarna små och hårda. Jag klockar varje plåt för sig och går och puttar på dem lite emellanåt ör att se till att de sköter sig.

Nu vet ni allt som är värt att veta om bullbakandets sköna konst. Jag ska vänta på att bullarna svalnar innan jag härbergerar dem i frysen som snart är full av muffins, kakor och… bullar.

Jag tycker så synd om lilla Svalan att jag inte ens kan bli ledsen för att jag inte fått sovmorgon trots att jag är hemma och vabbar.

I natt körde studenterna runt i stan och gästade varandra. Det brukar innebära ett traktorsläp fullastat med folk och musik. Hög musik.
Tydligen bodde det glada studenter i närheten av oss även om ingen körde in i vårt bostadsområde. Jag hörde musiken genom de sommaröppna fönstren, och även genom de stängda fönstren när jag varit uppe och försökt skärma av lite ljud.

Jag säger ingenting om det. Att få sin nattsömn förstörd en gång om året är inte hela världen. Jag har ju för i all sin dar 364 andra nätter att sova ikapp på.
Men det var synd om stackars lilla Svalan. Hon hade verkligen behövt sin sömn.
I stället var hon nu vaken flera gånger i natt. Vid ett tillfälle var musiken så kraftig att hon trodde musikanterna skulle komma in genom hennes fönster. Jag förstår henne för jag trodde att de var precis utanför, ända tills jag kontrollerat att det inte fanns några studenter i vårt område.

Nu på morgonen är det äntligen tyst, men febern har hållit lilla Svalan vaken. Jag har ordinerat en kall avrivning i duschen och det har tryckt ner temperaturen till 39,1 grad.
Jag har en känsla av att det här kommer bli en lång dag.