Jag tycker att jag har klarat mig rätt bra. Visserligen är det bara bakning och kalasplanering som upptagit min tankevärld den senaste månaden men jag har haft en skön känsla av “det blir som det blir” och inte stressat eller forcerat någonting.
Tills i dag.
Vid middagen försökte övriga familjen prata om semesterplaner, simskola och dataspel. Samtalsämnena dog ut ett efter ett när jag inte var kapabel att ge vederbörlig respons.
Till slut övergick Förundersökningsledaren till att prata kalas.
-Vad ska gästerna göra då? Ska de bara äta kakor hela tiden?
-Ja, inte vet jag. Jag tycker liksom inte att det åligger mig att skriva tal om jubilaren eller hitta på små nidvisor. Men jag har i alla fall gjort en tipspromenad.
-Tipspromenad, replikerade lilla Svalan glatt och fortsatte:
-Är det barnfrågor också?
Med stirrande blick och ett främmande tonfall hörs den tidigare så lugna modern säga:
-Barnfrågor!
Exakt i den stunden rök mitt “Hasta manana” och “Hakuna matata” och jag förvandlades till… tja, kanske till kakmonstret.
Just nu står jag och vrålar i köket. Elvispen tippade ner på golvet när jag bakade muskotsnittar (kvällens andra kaksort) eftersom jag övergav den lite hastigt för att skälla på lilla Svalan som hoppade studsmatta i stället för att äta kvällsmat.
För övrigt är det väldigt tyst i huset. Jag hör ett litet barn som tassar på tå för att inte råka bli föremål för kakmonstrets vrede, men för övrigt -inte ett ljud.
