Zäta

Jag skryter om mina cykelrekord och ska därför försöka hålla mig lite mer lågmäld.
Men i dag har jag i alla fall cyklat snabbt på vägen hem. 17:32 tog det. Jag vet inte om det är bästa tiden hittills men det kan det mycket väl vara.

När jag satte mig på sadeln tänkte jag som vanligt: “I dag tar jag det lite lugnt. Jag har inte bråttom och ingen tid att passa.”
Men likväl, så fort jag fått upp farten lite kände jag lusten till att trampa hårt, att flåsa, att dra upp pulsen.
Och när jag fick en kille i sikte med cykelbyxor och hjälm, då var det omöjligt att få stopp på mig. Jag tog honom i en innerkurva och såg hans förvånade ansiktsuttryck för min inre blick. (Ja, jag vände mig inte om. Det är livsfarligt i sådana hastigheter…)
När jag närmade mig värsta uppförsbacken seglade jag om en dam också och sedan kunde jag motta det imaginära folkets jubel under sista rakan innan jag kom in i vårt bostadsområde.

Tillägg: I dag (läs fredag) cyklade jag till jobbet på 17:20. Med tanke på att det är nerförsbacke till jobbet och följdaktligen uppförsbacke hem, så var torsdagens resultat mycket bra.

Upptäckte just att jag inte är så svängd på engelska som jag kanske trott.
Skulle boka besök med en engelska och sa stapplande:
-Is it possible the twentytooth?

Jag känner det där första rivet i halsen. Det tjocknar en aning och blir svårare att andas. Kinderna blossar och pannan är het.

Inte ett dugg förvånad är jag. Nej, det är väl självklart att jag ska till att bli förkyld när det står sång på agendan.

Den 11 september är det dags för uppsjungning i kyrkan. En kvartett med en klar stämma från varje stämma är inbokad. Vi övade i går och det lät riktigt bra. Det känns att man jobbar med glada amatörproffs när alla sätter sina stämmor bara genom att kasta ett getöga i noterna.

Men hur klar blir min stämma om jag ska dras med en förkylning. Dras är ju precis det jag brukar göra när det ska förkylas i min kropp. Tacka vet jag ett regelrätt utbrott som får gå över på några dagar. Men så vågar jag inte ens hoppas att det blir. Halshes och snorig, onödigt trött med feberglansiga ögon. Det är vad jag har att se fram emot nu.

Sa pessimisten och harklade sig ömt.

Jag bloggar visst lite mer sporadiskt nu, även om jag har en massa skrivklåda i fingrarna.
Anledningen till att den understundom strida strömmen förvandlats till en närpå uttorkad bäck, är att jag ägnar mig åt annat under min bästa bloggartid.

Det är på lunchrasterna på jobbet som jag brukar logga in och skriva av mig lite. Det passar så bra att först äta något gott och sedan låta magen smälta maten medan jag aktiverar några hjärnceller.

På sistone har jag dock mer och mer dröjt mig kvar i köket och umgåtts med mina arbetskamrater. De är ju så förtvivlat trevliga. Och jag gillar inte bara att använda fingrarna verbalt, det är de facto ännu mer ultimat att låta orden flöda ur munnen.