Zäta

I badhuset träffade jag på ett bekant ansikte. (Det var efter att jag tagit av mig simglasögonen. Med dem på sig ser man ingenting annat än ben och rumpor.) Vi hälsade och hon sa:
-Visst är det du som är lilla Svalans mamma.
-Jovisst! svarade jag.
-Min dotter och lilla Svalan ville leka. De har pratat om fredag. Jag är ledig på eftermiddagen så jag kanske kan ta med mig lilla Svalan hem direkt efter skolan, så kan du komma och hämta när du slutat jobbet.
-Absolut, det blir fint!

Sådär lätt och smidigt kan det gå när två mammor bestämmer över sina barn.

Nu är det bara ett problem. Jag vet inte vad mamman heter, varken i för- eller efternamn. Jag vet inte heller vad barnet heter som lilla Svalan ska leka med. Och jag är inte säker på att jag kommer ihåg vad mamman svarade när jag frågade var de bor.

I kväll har jag simmat 2000 meter. Jag är riktigt nöjd med min insats för det tog bara 65 minuter. Mitt gamla mål med 2000 m på en timma lever igen. Det var nog 1 ½ år sen jag simmade regelbundet senast men jag ska försöka göra ett krafttag igen. Om jag minns rätt var det bara en eller möjligtvis två gånger jag nådde målet.

Jag lånade lilla Svalans simglasögon och använde dem hela tiden. Det är en fantastisk skillnad att simma med simglasögonen. Som en helt ny (undervattens-)värld som öppnas.
Allt är större under vattnet. Alla rumpor, fötter och knän är större. Det märkliga är att det också är fler personer i bassängen när man tittar under vattnet. För varje överkropp som sticker upp över ytan går det två ben som tar plats under ytan.

Och det var gott om ben vill jag säga. Det är väl många som fortfarande, så här två veckor efter nyårsafton, försöker hålla liv i sina bantar- och nytt-liv-löften. Förmodligen blir det mindre stimmigt om några månader.

I slutet av min timma var det i alla fall inte lika mycket folk i bassängen och jag kunde öka takten lite. De sista 200 m tog bara fem minuter. Pulsen var uppe i 160 och det är nog en takt jag borde kunna klara nästan från början, bara jag får lite utrymme.
I dag fick jag en rejäl spark på vänsterhanden av bassängens andre simglasögonsimmare. Jag fick också lite småkickar av några äldre män. Själv sparkade jag bara på en tjej, men jag gjorde det å andra sidan två gånger på raken.

Den har dagen började väl sådär.
När jag klev upp i morses satt Guldgossen på toa med rejält ont i magen. Han får magknip sådär emellanåt. På sista tiden tycker jag att det har varit allt oftare.
Efter ett tag kunde han gå och lägga sig och sova en liten stund innan jag var tvungen att väcka honom igen. Och då var han inte allt för pigg. Han frös och var jättetrött.

Lilla Svalan var inte heller så lätt att väcka. Hon är lite förkyld och ville helst stanna hemma från skolan. Inte för att hon inte vill gå till skolan – men sängen lockar mer.
Och när man är trött blir allt besvärligt. När vi skulle sätta oss i bilen klagade hon över att hon var tvungen att böja sig frammåt en aning för att få tag i ändarna på jackans dragkedja och då fick hon ont i nacken.

Nu är jag i alla fall på jobbet. Det känns nästan skönt… Även om jag har en lätt tendens till huvudvärk.

Efter jobbet ska jag till badhuset och simma en timma. Jag har snott med mig lilla Svalans simglasögon. Jag har provat dem tidigare och vet att jag inte kan ha dem hela tiden för de pressar på ögon och huvud och ger mig huvudvärk. Men med simglasögonen på blir livet i bassängen mycket lättare, särskilt om det är mycket folk så att man måste simma slalom mellan plaskande ben och armar.

Nu är det sju minuter kvar tills jobbet börjar och min sköna tänkarstund börjar lida mot sitt slut.