Zäta

Jag kontrollerade faktiskt väderprognosen innan jag bestämd mig för cykeln i morse. Klart.se utlovade en liten, liten gnutta regn fram på dagen, men bara 0,1 mm. “Det är väl så lite att det knappt blir fuktigt i luften”, tänkte jag och struntade i att packa med mig regnkläder.

“Fram på dagen” visade sig vara mellan fem minuter i fem och halv sex.
Klockan fem slutar jag jobbet.

0,1 millimeter visade sig dessutom vara mer än lite dimma, mer än ett lätt sommarregn, mer än några uppfriskande droppar. Faktum är att 0,1 mm räcker till att dränka en medelålders kvinna i storlek XL.

Och när jag kom hem, genomsur på mer än ett sätt, våt ända in i trosorna, hittade jag dessutom en blodsockerfallen make i köket med två torskblock i händerna, dillandes om oskalad potatis. Så det dröjde innan jag fick byta bort mina blöta byxor.

Nu hoppas jag innerligt att jag inte blir sjuk. (Gnäll, gnäll…)

Över till lite positiva tankar:
Tack och lov att det regnade på väg hem från jobbet, och inte när jag cyklade dit.
Och tack Gud för att Du visade din vackra regnbåge precis när jag svängde in i vårt kvarter och regnet upphörde.

I går behövde jag vara på jobbet lite tidigare, för att förbereda och stämma av innan arbetskamraterna kom.
I dag finns inget att skylla på. Solen lyser och allt är väl. Jag har visserligen en ren snygg t-shirt att undvika att svetta ner…

Jag har tagit cykeln till jobbet i dag. Fast besluten att lämna kläderna torra tog jag det riktigt lugnt och lyckades hålla mig till 20.04. Det fanns ingen att cykla om heller, på de semestertomma cykelvägarna. Däremot blev jag omcyklad av en stressande kvinna som troligen redan jobbat några veckor, eller kanske inte haft semester alls.

Det var skönt att röra på benen lite. Pumpa upp och ner, se världen på nära håll och insupa frisk Lidköpingsluft. Tyvärr luktade det fantastiskt gott av nybakat när jag trampade förbi ICA. Nu måste jag köpa gofika…

När Förundersökningsledaren och jag kom hem från första arbetsdagen efter semestern, var både han och jag helt färdiga. En tidig morgon, åtta timmars strukturerat arbete och lite vanligt vardagsliv tog tydligen knäcken på oss.

Ingen av oss var sugna på att ställa oss i köket och laga mat och dessutom kunde vi inte för vårt liv lyckas komma på vad vi i så fall skulle äta.

Förundersökningsledaren kläckte den brillianta idén om att “överraska barnen” och “fira första arbetsdagen” med hämtpizza.
Sagt och gjort.
Efter en kvart satt hela familjen bänkade framför ett gammalt avsnitt av Macahans och njöt rykande varm pizza.