Det blev väldigt mycket Melodifestival för fru Zäta när den kringresande cirkusen gästade min hemstad i helgen.
Lilla Svalan hade fått en biljett till fredagens genrep i julklapp och det var sedan länge bestämt, och faktiskt ganska självklart, att hon skulle gå tillsammans med mig. Varken Förundersökningsledaren eller Guldgossen är några stora fantaster. Och det är väl kanske egentligen inte jag heller, men i jämförelse så…
Nu blev det ändå inte helt självskrivet att det var just jag som skulle få avnjuta melloyran på plats i arenan i fredags.
Redan på tisdagskvällen, faktiskt precis kl 17.40, när jag kommit hem från jobbet och landat på toaletten en stund innan det var dags att laga mat till barnen, kände jag hur förkylningen bokstavligt talat hoppade på mig. Huvudvärken dundrade in, halsen började klia och det sved och värkte i lungorna samtidigt som bihålorna fylldes med snorslem.
Sedan fortsatte det. Tyvärr gjorde lilla Svalan mig sällskap hemma och var också sjuk både onsdag och torsdag, men på fredagen fick jag fortsätta själv.
Så när fredagskvällen kom hade vi för säkerhets skull en plan B.
Förundersökningsledaren var visserligen borta med kollegor för pingisturnering (som han nästan vann) och skulle fortsätta en del av kvällen tillsammans med dem och lämpligt intag av föda, men om jag inte skulle orka med åtta låtar, mellanakter och fejkade omröstningar hade vi kommit överens om att jag skulle ringa Förundersökningsledaren så skulle han hoppa över pizzan och komma och byta av mig utanför arenan dit lilla Svalan och jag tagit oss med bussen i vårt numera enbilsägande tillstånd.
Sedan kunde jag tagit bilen hem och begråtit mitt elände i ensamhet (efter att först ha skjutsat Guldgossen till Sälenåterträff i Missionskyrkan) medan övriga familjen roade sig.
Bara tanken fick mig nedstämd. Den påminde allt för mycket om nyårsafton 2005 då jag fick stanna ensam hemma med maginfluensa medan resten av Zätafamiljen var på fest. Jag minns precis hur jag släpade mig ut till soffan på övervåningen för att kunna få lite utsikt över raketerna (åh, som jag älskar raketer) en stund innan tolvslaget. Två minuter innan tolv orkade jag dock inte mer utan var tvungen att krypa tillbaka till sängen och kollapsa i självömkans nattsvarta träsk.
Så skulle det inte få bli.
Plan A – here we come!
Alltså ringde jag Förundersökningsledaren från bussen till arenan och deklamerade att jag var tillräckligt kurant för att han skulle få äta sin pizza tillsammans med kollegorna och sedan hinna skjutsa Guldgossen.
Och jag ångrade mig inte!
Lilla Svalan och jag hade en helhärlig fredagskväll och njöt av allt från sponsormontrarna med mjölkchoklad, Delicatobollar och tacochips till kameramännens skicklighet, den högjudda musiken och så klart – min Melodifestivalidol nummer ett – Henric von Zweigbergk.
Att jag sedan vann en VIP-biljett från jobbet och även fick gå med kollegor på livesändningen på lördagen förgyllde bara mellohelgen ännu mer…
Men när söndagskvällen kom, och jag satt hemma i soffan och tittade på en inspelning från just det evenemang som jag redan ägnat både fredag och lördag kväll åt – då tyckte Förundersökningsledaren att måttet var rågat.
Och jag får nog hålla med. Jag är ju inte ens någon melodifestivalfan. Inte egentligen. Inte på allvar.
