Zäta

Guldgossen sitter vid sin dator och ska söka på något.
-Säg ett ord! uppmanar han mig. Vilket som helst! Det första som poppar upp!

Och vad säger jag då? Vad är det första som kommer upp i min trötta hjärna?

-Bajs!

-Eh, nåt annat än bajs kanske!

-Kiss!

Jag undrar vem av oss som är äldst.

Det är inte alla dagar som är bra dagar.
Det är inte alla dagar man vill trä upp som en pärla på sitt minneshalsband.

I dag är en sådan dag.

I dag har jag varit ledsen över att flera personer i min närhet, som jag tycker om och känner mycket för, drabbats av cancer. Denna skitsjukdom som slår hårt och urskiljningslöst, som man inte kan värja sig mot och som gör precis som den vill med precis vem den vill. För ett år sedan gick min morbror och moster bort i cancer, väldigt tätt efter varann. Nu när det varit Allahelgonahelg tänker jag lite extra på dem, och på deras son som så hastigt blev av med båda sina föräldrar.

I går kväll fick jag veta att en av min barndoms stora hjältar har flyttat hem till himlen. Hon var föreståndare för Broddetorpslägren, som betytt så mycket för mig och för många, många andra barn under många, många år.
Egentligen kanske man inte ska behöva sörja när någon som är gammal och levt ett fullödigt liv får sluta sina dagar. Men vad hjälper det? Jag grät ändå en stund, för tredje gången den dagen.

Kanske har jag närmare till tårarna än vanligt, eftersom jag är i “den perioden av månaden” just nu. Egentligen är det inte dags för mens förrän på lördag, men under förmiddagen fick jag mensvärk och jag glodde surt på en av mina kollegor som jag vet sprider sina feromoner så att vi andra faller in i hennes cykel.

Magen är inte det enda som värker just nu. I helgen började jag få tandvärk. Jag kan inte riktigt avgöra om det är en visdomstand som spökar eller om jag fått en infektion i tandköttet men ont gör det. I natt var det understundom en aning svårt att sova och när jag vaknade i morse och såg den svullna käken bestämde jag mig för att ringa tandvården.
Det beslutet försvann någon gång under arbetsdagens olika uppgifter. Dessutom tyckte jag att tandvärken minskade så det kändes motiverat. Den där isande känslan i högerkäken när jag cyklade hem är väl bara undantaget som bevisar regeln. Om det nu finns någon regel för tandvärk…

Strax innan det var dags att cykla hem fick jag i uppgift av vår arbetsledare att gå igenom ett gäng felaktiga epostadresser som en av våra kunder försökte använda sig av för att bekräfta möten.
Det tog mig en halvtimma att ringa runt och försöka få nya adresser. Dock visade det sig att bara en enda av adresserna var felstavad. Varför resten av mejlen studsat är en gåta, men inte av det slag som jag kan lösa. Däremot löste inte den onödigt spenderade halvtimman några av mina bekymmer utan spädde bara på min frustration över en värdelös dag.

Och sen var det dags att cykla hem. I isande kallt regn som under natten ska övergå i snö om väderprognosen stämmer. Nordanvinden spädde på den kyliga upplevelsen och röt i så att jag hörde Vänervågorna brusa och slå mot stranden under stora delar av vägen hem.

När jag väl kommit hem orkade jag inte med mig själv längre. Jag parkerade cykeln i garaget och istället för att gå in i värmen och laga till middag, gick jag tillbaka ut i regnet och kylan och lät trädgården ta hand om mig en liten stund. Visserligen var det mörkt men precis under köksfönstret hittade jag några halvmogna tomater som jag plockade in. Jag passade på att rädda in pelargonierna i uterummet undan den hotande snön och jag tog in vattenslangen så att den inte ska frysa sönder. Det finns fortfarande uppgifter kvar att utföra, men det mesta är så mycket lättare i dagsljus att det får vänta ett tag till.

Jag stod en stund i lä på altanen, precis bredvid uterummet. Glasögonen var översållade av små isiga regndroppar och jag tog fram min mobil för att kika Guldgossen och be honom komma ut med tidningar jag kunde ställa pelargoniekrukorna på. Det kalla ljuset från displayen lyste upp alla regndroppar på glasögonen och i den suddiga närbilden förvandlades de till skimrande pärlor.
Precis sådana som jag vill trä upp på mitt minneshalsband.