Nu är jag snart klar med chilihanteringen. Den chili jag inte lyckats att med lock, pock och mer eller mindre tvingande metoder dyvla på min omgivning, har jag nu torkat och rensat, rensat och torkat. Faktiskt i den ordningen.

En första omgång torkade jag med varmluft i ugnen på låg temperatur under ett antal timmar. När de hela chilifrukterna var knastertorra bröt jag sönder dem och har sparat frön och placentorna (de där vita hinnorna som kärnorna sitter fast i) för sig i en burk, och själva fruktköttet i en annan. Frön och hinnor är det som bär mest smak och hetta och jag inbillar mig att det kan vara bra att ha separerat dem från frukterna för att lättare kunna dosera kryddan så småningom.

En andra omgång chili ligger i ugnen just nu. De frukterna har jag låtit torka sakta upphängda i gardinstången eller liggandes på tidningar. När de nu antagit ett ganska vältorkat men läderartat utseende har jag snoppat dem och tömt ut fröna på en tallrik för att de ska få torka ytterligare och sedan portioneras ut till odlarvänner och sparas för egen sådd i ett framtida liv. Frukterna får några timmar i ugnen innan de ska läggas i den stora chiliburken som kommer bli så full att innehållet förmodligen täcker hela familjen Zätas framtida chilikonsumtion.

Nu har jag bara sparat en handfull frukter uppträdda på snöre som dekoration i köket.
Och just det – det finns ju ytterligare ett litet gäng tomteröda färska frukter som håller på att mogna på den övervintrande plantan i uterummet.

Såhär i efterhand ångrar jag faktiskt att jag inte räknat hur många frukter jag fått på mina fem plantor. Flera hundra är det i alla fall.