I går kväll var jag med om något otroligt roligt.
I vår kyrka har vi en musikaliskt genombegåvad kille (det finns förresten flera, av båda könen) som redan gett ut två skivor. Hans senaste projekt är ett filmiskt rymdepos av svävande, eftertänksamma toner som för tankarna (i alla fall mina begränsade) till både Enya och Sagan om Ringen. Till min stora förtjusning har han bett mig om hjälp att lägga lite sångstrofer på de två sista musikstyckena.
För två år sedan spelade vi in den näst sista. Sedan kom andra musikaliska äventyr, familjeliv och arbete emellan men i går blev det äntligen tillfälle att ta sig an den sista låten.
Det var inte många textstrofer det handlade om, men det tog över tre timmar att få ihop tillräckligt många fungerande inspelningar för att min musikaliske vän ska lyckas klippa ihop en godkänd melodislinga.
Han gjorde sitt bästa för att instruera mig. Det ska vara rätt styrka, rätt intensitet, rätt dynamik, rätt uttal och rätt fraseringar. Det ska vara rätt längd och höjd och tryck och stabilitet i glidningarna. Det ska vara rätt längd på tonerna, rätt längd på pauserna och de ska ligga på rätt ställe. Det får inte bli för mycket S men inte för lite, inte för tydliga R men det ska anas. Frasen ska börja på rätt ställe i musiken utan att det finns ett beat att luta sig mot. Det ska inte vara något vibrato utan raka toner. Tonglidningen ska sammanfalla med accordsbytet. Jag ska släppa tonen utan att förlora i tonhöjd, jag ska avsluta tonen mjukt, eller fejda den. Jag ska börja med mycket luft, jag ska andas, jag ska inte andas, det får inte höras att jag andas. Det är femton olika detaljer att ta hänsyn till i en fras som består av tre ord. Min röst ska vara ett instrument bland de andra och inte sticka ut. Tänk rymd. Tänk sprött. Tänk svävande.
Det kanske är svårt att förstå hur det kan vara så fantastiskt roligt att stå rätt upp och ner, på exakt samma avstånd till en mikrofon (backar jag någon centimeter försvinner diskanten, kommer jag någon centimeter för nära blir nivåerna för höga), i flera timmar, och anstränga sig till det yttersta för att försöka gestalta det som hittills bara har funnits inne i någon annans hjärna, men det är en härlig känsla att ta sig an utmaningen.
Att i någon mån lyckas omforma sin röst till att passa in i ett format där den självmant inte skulle kunna höra hemma.
Att ta instruktioner och utvecklas.
Att prestera.
Utan prestationsångest.
Nu ser jag fram emot att få höra det färdiga resultatet. När min musikaliske vän lyssnat, valt ut, klippt och klistrat och placerat sången på rätt ställe i musiken. Jag tror det kan bli bra. Inte för att jag är en fantastisk sångerska utan för att han vet precis vad han sysslar med, vad han vill ha och hur han ska få det.
