När vi tröttnat på Astrid Lindgrens värld tog vi en dag för andra utflykter i Småland.
Vi gick till Kvilleken. En jättestor, jättegammal ek.
Lilla Svalan står framför eken. Den såg inte ut att må riktigt bra men så länge det finns liv finns det hopp.
När vi stannade till för att äta lunch fick vi syn på det här trädet i en trädgård. Det är en ganska annorlunda frukt som växer på de kala grenarna.
Förundersökningsledaren hade läst om Runkestenen. Det var självklart att vi också ville beskåda den.
En runkesten är helt enkelt en sten som står och balanserar, och som kan sättas i gungning. Just den här runkestenen heter fantasifullt nog “Runkestenen”.
Det är världen största runkesten. Guldgossen kan inte omfamna den.
Så värst runkbar var den inte heller. Inte ens när vi andra hjälpte lilla Svalan på traven lyckades vi rubba den.
Efter ett tag kom ett par gående genom skogen för att också titta på stenen. Lilla Svalan föreslog att vi skulle göra gemensam sak för att lyckas rucka flyttblocket, men de nappade inte på idén, och inte jag heller.
Jag hittade i stället någonting mycket trevligare än sten i de småländska skogarna.
Blåbär!
Jag älskar verkligen blåbär. Tror ni mig inte… Här är bildbevis:
När jag lyckats slita mig från blåbären for vi vidare på vår upptäcktsfärd.
På eftermiddagen kom vi till Katthult. Inte det riktigt riktiga, utan där filmerna och programmen om Emil spelats in.
Gården är i privat ägo och boningshuset var inte tillgängligt för allmänheten.
Men vi fick titta på varggropen och trisseboa och i visthusboden fanns allsköns turistfällor till salu för den som var hugad. Vi var inte så hugade, men köpt oss var sin glass.
En titt in i sneckeboa fick vi också. Barnen äger var sina täljknivar. Vi får väl se om de fick inspiration till egna kreationer så småningom.
