Zäta

Nu blir det inte fler bilder i dag. Klockan är kvart i tio. Jag har inte varit ute och sprungit. Jag har inte vattnat blommorna och jag har inte tagit hand om tvätten.

Men jag har suttit och frossat i sommarbilder och återupplevt det som bara är några veckor gamla minnen men som redan svepts in i ett glömskans skimmer på grund av att semestern är slut och arbetslivet effektivt strypt alla sommarkänslor.

Vi har faktiskt inte varit ute så mycket med båten i sommar. Men en långtur hann vi med. Då var vi ute i fem dagar och åkte runt en hel del.

Det var tidvis ganska blåsiga dagar.Guldgossen har vinden i håret på Aspholmen där vi stannade till ett tag och lagade mat och gick på upptäcktsfärd. Vår båt är den vita till vänster i bild.
Även om det blåser kan man ju bada. Guldgossen kontrollerar vattentemperaturen vid badbryggan på Aspholmen. Termometern visade inte mer än 13 grader, så det blev inget bad den dagen.
I stället for vi vidare till Lurö.
Det är mysigt att sitta vid en strand i Luröarkipelagen och grilla när skymningen faller.

Täljknivarna var med och barnen byggde barkbåtar.Här är Guldgossens barkbåt, en tvåmastad seglare som tyvärr kapsejsade ganska snabbt efter sjösättning. Guldgossen var dock minst lika stolt över sin dubbelburgare som över barkbåten. Båda två var komponerade av honom själv.

“Sjön suger” heter det ju. Och det var något barnen tog fasta på.

När solen sken gick vi en lång rundtur på Lurö. Vi såg åtta ormar. Vi såg också det här vackra gamla ankaret utanför Stånguddens fyr. I bakgrunden syns det blånande berget Kinnekulle.

När barnen tröttnat på sol och vind tog de sin tillflykt till kojen i fören på vår båt. Hade de fått kunde de suttit där i timmar, eller i alla fall så länge batterierna räckte till deras Nintendon.

Håll med om att vi haft en fantastiskt skön sommar. Visst har det varit lite regnigt så här i slutet, men jag föredrar att minnas den här sommaren som en av de badvänligaste på länge.

Förundersökningsledaren har badat.

Lilla Svalan har badat. Guldgossen har badat. Men det har jag ingen bra bild på. Jag vill inte visa upp för mycket av barnens hud i bloggen.

Jag har också njutit av sol och bad.Jag är en hejjare på att flyta. Jag kan ligga såhär i vattnet och guppa hur länge som helst. Jag behöver inte röra en fena utan flyter enkelt på fläsket. Det finns fördelar med att vara övergödd.

De som inte flyter lika bra av egen kraft, får ta till andra metoder. Som Förundersökningsledaren i vår lilla gummibåt.

Men det har ju inte bara varit sol och ljumma vindar.Vackert väder är inte bara vackert väder. Även oväder kan vara vackert.

När vi tröttnat på Astrid Lindgrens värld tog vi en dag för andra utflykter i Småland.Vi gick till Kvilleken. En jättestor, jättegammal ek.Lilla Svalan står framför eken. Den såg inte ut att må riktigt bra men så länge det finns liv finns det hopp.

När vi stannade till för att äta lunch fick vi syn på det här trädet i en trädgård. Det är en ganska annorlunda frukt som växer på de kala grenarna.

Förundersökningsledaren hade läst om Runkestenen. Det var självklart att vi också ville beskåda den.
En runkesten är helt enkelt en sten som står och balanserar, och som kan sättas i gungning. Just den här runkestenen heter fantasifullt nog “Runkestenen”.Det är världen största runkesten. Guldgossen kan inte omfamna den.Så värst runkbar var den inte heller. Inte ens när vi andra hjälpte lilla Svalan på traven lyckades vi rubba den.
Efter ett tag kom ett par gående genom skogen för att också titta på stenen. Lilla Svalan föreslog att vi skulle göra gemensam sak för att lyckas rucka flyttblocket, men de nappade inte på idén, och inte jag heller.

Jag hittade i stället någonting mycket trevligare än sten i de småländska skogarna.Blåbär!
Jag älskar verkligen blåbär. Tror ni mig inte… Här är bildbevis:

När jag lyckats slita mig från blåbären for vi vidare på vår upptäcktsfärd.
På eftermiddagen kom vi till Katthult. Inte det riktigt riktiga, utan där filmerna och programmen om Emil spelats in.Gården är i privat ägo och boningshuset var inte tillgängligt för allmänheten.
Men vi fick titta på varggropen och trisseboa och i visthusboden fanns allsköns turistfällor till salu för den som var hugad. Vi var inte så hugade, men köpt oss var sin glass.

En titt in i sneckeboa fick vi också. Barnen äger var sina täljknivar. Vi får väl se om de fick inspiration till egna kreationer så småningom.

I juli var vi på Astrid Lindgrens värld under två intensiva dagar.
Här står jag och äter frukost på en rastplats en bit från Vimmerby. Vi for tidigt och åt frukost på vägen.

Något av det jag var mest imponerad av var alla små hus och miljöer man byggt upp överallt. Här står jag på torget i Vimmerby, eller i alla fall på en kopia. Vi tog senare en glass på torget i det riktiga Vimmerby, och det var sig ganska likt.

Lilla Svalan utanför Lotta på Bråkmakargatans hus. I det här huset, och de ikringliggande, spelades filmerna om Lotta på Bråkmakargatan in, så det här var inga småhus utan “riktiga”. Däremot tror jag inte att inspelningen ägde rum här. Husen har nog flyttats hit senare, men jag vet inte säkert hur det förhåller sig.

Vid Pippis Villa Villerkulla uppehöll sig barnen mest. Hit återvände vi många gånger under våra två dagar.

Inne i Nils Karlsson Pysslings hus var allting jättestort.Till och med Förundersökningsledaren ser liten ut uppe på stolen.Och när barnen klättrat upp på utemöblerna såg de ut som små pluttar.

Något annat som jag verkligen imponerades av var alla proffsiga skådespelare. Andra dagen gick vi mest runt och såg de olika föreställningarna. Här är en av rövarna vid Mattisborgen.
Skalle-Pär fanns också på plats, även om han kom i en något yngre upplaga.

Nu så, nu ska ni få se bilder så ni storknar. Jag har plockat ut nästan hundra kort från juli och ämnar smäcka upp dem på bloggen. Alla kanske inte vill vara med i dag, men de kommer allt eftersom.

Jag hyser allt allvarligare funderingar på att skippa joggingturen i dag. Jag har cyklat hem på 24,40 minuter. Det är nog personbästa. Och pulsen var uppe över 150 som mest. Det blir ju ett rejält träningspass ändå!

Den beskrevs som en romantisk thriller, men rätta benämningen torde vara actionkomedi.
Knight and Day var en riktigt bra film. Riktigt bra!

Hela biosalongen bröt ut i ohejdat skratt emellanåt, samtidigt som vi bjöds på välregisserade actionscener med snabba klipp.
Efteråt satt Förundersökningsledaren och jag i bilen på väg hem och diskuterade de omöjligheter och svaga punkten i storyn som man ändå ganska enkelt upptäckte, men de förtar inte det faktum att det här var en rolig, välgjord och helt klart sevärd film!

Har ni missat filmen, så glöm inte att hyra den när det blir möjligt.

Nu har jag varit en sväng på torget.
Jag hittade ingenting som sådär direkt utlöste mitt habegär. Och tur var väl det, för när jag stod i glasskön (okej, där hade visst habegäret fått mig att dregla lite grann) så upptäckte jag att jag inte hade några pengar i plånboken.

Tror ni att jag kan slippa springa i kväll, eftersom jag cyklat fort till jobbet i dag? Jag fick upp pulsen till 140.

Vi var och tittade på en cykel i går, Förundersökningsledaren och jag.
Jag gjorde bort mig nästan direkt.

Märket på cykeln var DBS – Kilimanjaro. Jag läste bara Kilimanjaro och sa:
-Kilimanjaro! Det märket har jag aldrig hört talas om!
Även om det visserligen var sant så var det också ett medvetet sätt att inte verka för köpsugen och ivrig utan i stället öppna upp för lite prutmån.

Det sket sig direkt när Förundersökningsledaren kontrade med:
-Du är roligt du. Det är ju en DBS. Och Kilimanjaro – det är ju den modellen du har på din cykel, som du haft i 20 år.