Jag brukar försöka läsa en bokserie i rätt ordning. I Michael Connellys serie om Harry Bosch gjorde jag så till exempel. Henning Mankells böcker om Kurt Wallander, Guillous om Hamilton, Marklunds om Annika Bengtzon…
En serie som jag däremot inte haft någon ordning på är Åke Edwardssons om kriminalinspektör Erik Winter. Jag har läst lite hipp som happ, allt eftersom jag hittat böckerna billigt på torget.
Häromsistens kompletterade jag serien med böckerna “Låt det aldrig ta slut” och “Himlen är en plats på jorden”. Den första av de två läste jag klart under två dagar. Jag hade glömt hur bra Edwardsson skriver. Språket suger mig vidare i händelseförloppet. Långa harang-meningar blandas med staccatokorta och formar ett levande språk som ger en levande berättelse där det inte krävs minsta ansträngning från min sida. Det är ett driv, ett flöde, en oemotståndlig lust att bara läsa, läsa, läsa vidare till sista sidan.
Nu återstår halva “Himlen är en plats på jorden” och sedan har jag bara den allra sista boken kvar; “Den sista vintern”.
Hej Willewira!
Kul att du är här och läser. Hoppas allt är bra med dig också!
Jag brukar också vilja läsa i rätt ordning, men inte heller lyckats göra det med Winter-serien. Avslutade den dock med den sista boken häromveckan… den är bra!!
Känns lite sorgligt ändå att det är sista boken. Fast så känner jag ju med alla sista-böcker.
Hoppas allt är bra med dig annars… Är lite dålig på att kommentera nuförtiden, men tittar in både nu och då, det gör jag!!
Kram!!!