Låser upp dörren till uterummet. Tar på mig de korallröda fejkfopporna. Låser upp ena skjutsektionen på glasväggen och kliver ut i den tidiga gryningen. Solen har inte orkat göra sin första ansats till att väcka världen men ändå är det förunderligt ljust ute.
Gräset är vått och jag tar stora kliv för att så torrskodd som möjligt ta mig bort till morotslandet. Stjärnorna är bleka och ligger miljontals ljusår borta. För några mornar sedan var de så nära att jag hade kunnat nudda dem om jag sträckte ut handen.
Det är ingen dimma. Det finns inga moln. Det är månen som är boven i dramat. 
Fullmånen lyser som av egen kraft, nej, den gassar från sin plats högt uppe i väster. Jag vet att det bara är damm som reflekterar solen men ljuset är tillräckligt starkt för att ta musten ur stjärnorna och tillräckligt starkt för att kasta långa skuggor från huset och mig själv.
Jag drar upp två morötter och kliver tillbaka med mina längsta steg igen. Det är skönt att komma in i värmen. Det är skönt att slippa fortsätta kallbadet i månskenet.
Jag är rädd för fullmånens sken. Ljuset är så kallt och ger så svepiga skuggor. Jag hade också tagit stora kliv, för inomhus kan man slösa med klichéerna:
– Ååååh, titta så vackert mååånsken!
Inomhus.