Zäta

I eftermiddag har jag bowlat tillsammans med min familj, Falunsystern och hennes man samt den äldste av de små Italienarna. Han är bara fem år och hans föräldrar var på annat håll medan vi bowlade.

På väg till bowlinghallen kom vi på att vi glömt fråga Italiensystern vilken skostorlek hennes son drar. Tänk om det inte fanns tillräckligt små skor att låna!
Vi frågade Italienaren själv, fast utan större hopp om att han skulle veta:
-Vilken skostorlek har du?
-Nej, jag har stövlar!

I morses tittade Guldgossen på medan jag skrev mitt förra inlägg på bloggen.
Han stirrade fashinerat ömsom på mina fingar, ömsom på skärmen. Till slut utbrast han:
-Det är som magi. Du bara knapprar hej vilt och ändå kommer det upp en läsbar text på skärmen!

Lilla Svalan och jag kommer just innanför dörren. Lilla Svalan gör en tjurrusning mot övervåningen och den väntande TV:n.
-Hö, hö, hö! säger jag uppfodrande. Du måste ta hand om gympapåsen föst!
-Äsch, kan inte du göra det, ber lilla Svalan. Jag är så trött!
-Nehej du min unga dam. Det får du allt göra själv. Jag ska laga mat.
-Men om jag lagar maten så kan du hänga upp det våta.
-Det låter som en jättebra idé. Vi ska ha köttfärs och… kanske spagetti.
-Det kan nog inte jag laga, men jag kan i alla fall hjälpa dig lite om du hänger upp mina gympakläder.
-Nej, kontrar jag. Då är det bättre jag lagar maten själv. Och så tillägger jag som förklaring:
-Ibland kan det vara jobbigt att vara två i köket.

Det är då lilla Svalan kommer med den där dräpande kommentaren. Som får mig att känna mig som fem år medan hon framstår som minst 28.
-I vår läroplan står det att man ska kunna samarbeta med alla!

Vi sitter i Härjevads kyrka. I alla fönster brinner ljus. Framme vid koret står fem flickor och sjunger med änglaröster. Stämningen är andäktig och det är bara sången och ett oroligt barn som hörs.

Och så lilla Svalan som viskar:
-Finns det någon toalett här i kyrkan.

Jag vänder mig bakåt och tittar mot utgången. Det ser inte lovande ut.
-Nej, viskar jag tillbaka. Du kan inte knipa en timma tror du?

Lilla Svalan tittar desperat på mig med sina stora rådjursögon som har fått en sällsam glöd i stearinljusens sken.
-Nehej, säger jag i fortsatt viskande ton. Vi får gå ut.

Ute är det en helt annan stämning än inne i den varma kyrkan. Vinden blåser snålt runt alla knutar. Det är mörkt och kallt. Vi går inte fler steg än nödvändigt och lilla Svalan hukar bakom hörnet.

Det var så det begav sig, den luciadag anno 2011, när lilla Svalan i den kraftiga vintervinden råkade pinka in revir på Härjevads kyrka.

Söndag morgon.
Guldgossen kommer ner från övervåningen och säger:
-Det kliar i vänster armhåla. Jag kanske ska få hår!

Det var en riktigt trevlig cafékväll med först sång och trolleriföreställning och sedan tipspromenad (där jag fick veta att jag INTE är smartare än en 6e-klassare. Det var det förresten ingen vuxen som var. De två bästa hade 9 av 10 rätt) innan vi försåg oss med en massa gott av det eleverna bakat. Lotterna missade jag tyvärr, de gick åt som smör i solsken, men jag var med och budade på kakorna som blivit över. De inbringande en hel del pengar. Guldgossen skötte sig alldeles utmärkt som auktionsutropare. Jag köpte två bitar rulltårta för 25 kr och två påsar finska pinnar (samma som vi bakat) för 55 kr.

Jag hade fattat lite fel när det gällde det här med kakorna och trodde att alla tre sexorna skulle fika tillsammans, det var därför vi drog till och bakade tre satser. Nu var det bara Guldgossens klass som bjöd sina föräldrar och närstående på fika och de andra sexorna fikade var för sig. Det blev med andra ord ganska många finska pinnar över till försäljning. Men det gjorde inget, de såldes slut utan problem. Läraren tog priset som ropade in två påsar för en hel burk småpengar, säkert över 300 kr.

I kväll har Guldgossens klass bjudit in till café för att förstärka den obefintliga klasskassan inför en eventuell skolresa som avslutning på mellanstadiet. Guldgossen ska stå i caféet och även vara med som auktionsutropare för de kakor som blir kvar efter serveringen.

När jag kommer hem från jobbet har Guldgossen påbörjat matlagningen och medan jag tar över står han bredvid spisen och ägnar sig åt lite blandade småhopp.
-Är du uppspelt inför i kväll? frågar jag förstående.
-Ja, lite, erkänner Guldgossen och fortsätter… Men det kan också vara dextrosolen jag tog förut.

I går kväll låg lilla Svalan och jag och njöt av varandras kroppsvärme i dubbelsängen innan vi skulle till att somna. Efter en stund vände sig lilla Svalan från ryggläge till sidan och förklarade:
-Jag måste alltid ligga på sidan när jag ska sova, annars drömmer jag mardrömmar.
-Jaha, svarade jag. Vad konstigt. Själv drömmer jag inga mardrömmar på rygg, jag bara snarkar.
-Men… sa lilla Svalan… det blir ju som en mardröm… för oss andra!

I dag har lilla Svalan spelat “Bästa 3:an i bandy”.
I Lidköping försöker alla idrottsföreningar locka barnen med olika klasskamper. Det finns “Bästa 1:an”, “Bästa 2:an”, “Bästa 3:an” och så vidare, plus klassfotbollen som gäller alla låg- och mellanstadieår.

Lilla Svalan var väldigt laddad inför sin bandydag. Jag skulle vilja påstå att hon till och med var överladdad för hon hade väldigt svårt att komma till ro och somna i går kväll.

Förutom det självklara, som skridskor och hjälm och diverse skydd och varma kläder, packade lilla Svalan sin ryggsäck med lunch, vattenflaska, saft och fika. Och i burken med fika la hon ner en liten lapp där hon nogsamt textat:
“Det är viktigast att ha roligt.”

Jag ska höra hur väl hennes lilla pepp-lapp hjälpte när jag träffar henne efter jobbet. Efter vad jag hört ryktesvägen åkte klassen ut redan första matchen när de fick storstryk med siffrorna 0-12.

På tisdag nästa vecka bjuder Guldgossens klass in till cafékväll för att försöka skramla in pengar till klasskassan.

I kväll har jag bakat (okej då, jag fick lite hjälp av barnen. Mest av lilla Svalan faktiskt) fem liter finska pinnar.

Barnen har mätt upp mjöl och socker och hällt det i assistenten. Jag har droppat i bittermandelolja. Jag har mätt upp smör som barnen hällt i. Barnen har knäckt och vispat ägg och hällt i det också.

Jag har knådat degen på bakbordet. Vi har hjälpts åt att rulla långa korvar. Jag har penslat dem med ägg och skurit till dem och lilla Svalan och jag har doppat pinnarna i socker.

Lilla Svalan har lagt upp de färdiga kakorna för att svalna och jag har packat ner kakorna i ett stor glassbytta och ställt dem i frysen.

När jag tänker efter så har nog lilla Svalan bakat minst lika mycket som jag.
Synd att det var Guldgossen som skulle baka – egentligen.

Fritids är stängt i dag. Det betyder att lilla Svalan får cykla hem tillsammans med Guldgossen direkt efter skolan. Och för att kunna cykla hem måste man cykla dit…

Jag hjälpte lilla Svalan iväg i morses. Det gällde att hinna i tid till frukosten. Ute var det mörkt och uschligt så jag lovade lilla Svalan att ta vägen förbi skolan för att se till att hon kommit fram.

När jag kom till skolan stod lilla Svalan och väntade på mig vid parkeringen. Klockan var 07.34 och vi konstaterade att hon hunnit i tid till frukosten trots att hon egentligen var fyra minuter försenad…
Frukosten… på fritids…

Men nej!

Om fritids är stängt så blir det ju ingen frukost heller!

Här har jag lurat i väg min enda dotter genom mörker och duggregn utan frukost i magen, medan Guldgossen sitter hemma och smörjer kråset och inte behöver cykla förrän dagen börjar gry och klockan närmar sig åtta.

Jag försökte förmå lilla Svalan att äta sin fruktstundsbanan till frukost och hoppa över fruktstunden men den gubben gick inte. I stället blev det jag som fick fara hem igen, i ilande fläng, för att smöra och osta en macka och skaka samman en flaska O´boy.

När jag var klar snabbade jag mig ut i farstun med mackan i ena handen och O´boyen i den andra.
Där stod Guldgossen och gjorde sig klar att cykla till skolan. Dräpande fällde han bara en enda kommentar:
-Och här kommer curlingmamman trippande!

I går kväll var Guldgossen, Förundersökningsledaren och jag på informationsträff på Broholmsskolan. Guldgossen har sökt dit inför högstadiet.

Skolan gav ett mycket gott intryck. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om ändamålsenliga men mysiga lokaler, engagerad personal, positiv grundsyn på eleverna och mottot ”kunskap för livet” men jag nöjer mig med att berätta att under informationen och den efterföljande rundvandringen kände jag allt starkare hur mycket jag önskade att Guldgossen skulle komma in på skolan.
Förundersökningsledaren och allra viktigast – även Guldgossen – upplevde samma sak.

När rundvandringen var slut frågade vi rektorn hur länge det dröjer innan vi får besked om Guldgossen kommer in eller inte och hon svarade att alla som var på informationsträffen hade möjlighet att beredas plats om man så önskade.

Det känns faktiskt som en sten har fallit från vilket organ det nu är som bär stenar. Jag brukar slå mig för bröstet och påstå att jag har ett positivt synsätt och inte oroar mig för saker, men inte desto mindre känner jag lättnad.

Det liksom bubblar och spritter lite i själen!

På förmiddagen har jag inte bara hunnit bädda in trädgården. Jag har också varit med lilla Svalan i arenan där hon tränat bandy med klassen. Om ett par veckor spelar de “Bästa 3:an” i bandy.

Jag tyckte jag skötte mig riktigt bra som hjälmknäpperska och skridskosnörerska. Jag drog åt skridskorna stenhårt enligt order från en kavat lilla Svalan.
-Sådär! Nu går det faktiskt inte att dra åt hårdare, konstaterade jag nöjt.
-Nu kan inte DU dra åt hårdare, kontrade lilla Svalan och fortsatte suckande:
-Jag önskar att pappa var här!

Även om inte snörningen blev till full belåtenhet så satte hon ändå full fart på den stora isen. Jag är imponerad. Men den kanske man lätt blir när man själv knappt kan stå på ett par skridskor.

Det var nära att det inte blev någon Tintin för Förundersökningsledaren och barnen i går kväll. När de kom fram till bion och stigit ur bilen ville Guldgossen vända om och åka hem igen.

Orsaken var att när han stängde bildörren så glömde han kvar lillfingret i bilen.

Vi är på väg till barnvälsignelse i Göteborg. Lilla Svalan har tagit med sig mitt tidtagarur i bilen. Hon sjunger:
-Today I don´t feel like doing anything…
Efter en stund har hon sjungit klart och konstaterar:
-En minut, 18 sekunder och 32 hundradelar! Så mycket kunde jag på den sången. Men jag kan nog sjunga fortare.
Och så börjar hon om, i ett rasande tempo:
-Today I don´t feel like doing anything…
-Jaha, bara 42 sekunder. Jag borde tagit med mig ett anteckningsblock.

Det går en stund och efter ett tag tar en ny lek vid.
-Nu ska vi se hur länge jag kan vara tyst!
-Bra, konstaterar vi andra. Det är en jättebra lek lilla Svalan. Då kan vi andra kan läsa lite.
Vi börjar läsa… Sedan hörs:
-37 sekunder! Nej, nu kan jag inte vara tyst längre. Det var väl ganska bra ändå!?

Vi hade laddat för en riktigt mysig fredagskväll.
Förundersökningsledaren är iväg och spelar pingis med sina jobbarkompisar och resten av familjen hade planerat upp egna skojsigheter.

När jag kom hem från jobbet skulle barnen och jag hiva i oss en macka och sedan åka fram på stan och uträtta lite roliga ärenden innan vi sammanstrålade med en av Guldgossens vänner utanför bion. Sedan skulle vi avnjuta nästan två timmar Tintin innan vi återigen angjorde hemmet, och då med några pizzor att inmundiga.
Guldgossens kompis skulle sova över här och livet skulle vara toppen i största allmänhet.

När jag kom hem från jobbet möttes jag av en genomförkyld Guldgosse. Ändrade planer med andra ord.
Guldgossen är en ganska flegmatisk skapelse så han tog det hela med ro. Naturligtvis är han ledsen över det uteblivna tillfället till att ha en kompis här, men det kommer fler tillfällen.

Lilla Svalan däremot, hon har gråtit. Visst förstod hon att vi inte kunde åka på bio själva och lämna Guldgossen sjuk här hemma, men hade jag så mycket som antytt möjligheten hade hon tagit den direkt.
-Jag har ju pratat om Tintin hela dan i skolan!

Som plåster på själssåren har jag hämtat kvällsmat på McDonald´s och om en stund ska vi se om jag lyckas med konststycket att starta igång alla konstiga datorer och se Polisskolan 3 tillsammans med barnen.

Sitter i mammas kök och fikar. Av någon anledning har samtalet glidit in på vargar. Pappa och jag konstaterar att ett möte med en varg kanske man skulle klara av, men flera… nej, då skulle man vara rädd att mista livet. Pappa tipsar om att trycka fingrarna i vargens ögon om den anfaller. Lilla Svalan har ett annat tips:
-Man ska bita dom i öronen!

Och när vi skrattat klart förklarar hon att det har hon lärt sig på en film om eskimåhundar. Den hund som blir biten i örat måste underkuva sig, och kanske kan samma sak gälla för vargar, så inte var hon ute och cyklade så som vi trodde.

Tittade igenom de senaste korten och har plockat ut några.

Här är lilla Svalan kalasfin i klänning och tröja hon själv valt ut i affären. Visst är hon snygg!Hon är en hejare på att posera också! Och på att sminka sig. Hon är bara nio år men har redan förmågan att få till det lite lagom. Jag minns mig själv från högstadiet, med mer lila på ögonlocken än en papegoja i fjäderskruden. Jag har faktiskt fortfarande lite svårt att vara måttlig.Men ibland blir det rätt okej.

Lunch hos svärföräldrarna. Lilla Svalan och jag kommer dit lite innan de andra (som kör flyttlass från Västerås). Lilla Svalan och svärmor samspråkar:
-Vet du, lilla Svalan. I dag för 41 år sedan gifte oss jag och farfar. Fast det var inte precis i dag utan på den dagen som vara Alla Helgonadagen då.
-Men vilken tur ni har när ni dör!
-Hur menar du nu?
-Ja, då kan vi ju passa på att fira eran bröllopsdag samtidigt som vi tänder ljus på eran grav!
-Du tänker så… Men du hoppas väl att det dröjer ett tag innan vi dör va?
-Ja så klart! (Och så funderar lilla Svalan och drar till med den längsta tidrymd hon kan tänka sig…) I alla fall sju år!

Vi började med att leta fjädrar. Lilla Svalan köpte en mask, en sådan där som man sätter framför ögonen, på Siljabåten. Nu har hon pyntat den med glitterlim och vill piffa till den extra med några fjädrar. Vi hittade dock inga.

Vi fortsatte med att handla, utan inköpslista, på Willys. Det är väl ungefär så “wild and crazy” jag orkar vara en fredagskväll.

Väl hemma följde några telefonsamtal med moder, make och svärmor innan vi vispade till en ugnspannkaka. Såklart! Pannkaka är ju min och lilla Svalans favvomat nummer ett. I alla fall när det är vi två tillsammans.

Senare på kvällen festade vi loss på chips och tomteskum till filmen “Sammys äventyr”. En rätt intetsägande film som nog hade pretentioner att både så ett slag för miljön (genom att visa lite skräp i havet), djurens rätt (genom att visa en halvminutslång sekvens av en valjakt) och kärleken (Sammy fick sin Shelly till slut. Men i slutet på filmen var hon mystiskt bortklippt.).

Efter resultatet av Idol gick vi och la oss. Olle åkte ur. Jag bryr mig inte så värst. Tycker bara synd om ungdomarna som är med och hoppas att de får medieträning och stöttning av psykolog när de åker ut eller får taskig kritik av juryn.

Lilla Svalan sov bredvid mig hela natten. Ibland lite för nära. Jag var tvungen att knuffa undan henne för att få mer än några centimeter att leva på.

I dag fortsätter tjejkvällen med en tjejförmiddag. Lilla Svalan tittar på TV och jag lagar några smycken åt henne. Om en timma ska vi fara till Lundsbrunn och luncha hos svärmor och hämta hem Guldgossen.

Kvart över fyra ringde lilla Svalan på mobilen från fritids i går och bad mig komma och hämta en huvudvärkig Guldgosse. Han hade haft ont nästan hela dagen och nu var det helt enkelt för mycket.

Jag grät inombords. Vilket elände! På kvällen var Guldgossen nämligen bortbjuden på killkväll till en kompis. De var några stycken som skulle spela spel, se på TV och äta chips. Sådär lagom prepubertalt.

Guldgossen hade sett fram emot det länge men nu var kvällen på väg att gå i helt andra tongångar.

Jag hämtade barnen så fort som möjligt. Stoppade i Guldgossen både tabletter och saft och bäddade ner honom i ett mörkt rum.
Sedan bad vi, lilla Svalan och jag. Och jag lagade mat.

Halv sex väckte jag Guldgossen och försökte få i honom lite makaroner men det var ogörligt. Huvudvärken bombarderade honom och han gick tillbaka till sängen igen.
-Jag vill bara sova.
-Ska jag väcka dej om ett tag och se om det har blivit bättre så att du kan komma lite senare till killkvällen?
-Nej, låt mig sova.

Jag ringde Guldgossens kompis och berättade att Guldgossen kanske, kanske, kanske kunde komma lite senare. Men att det inte var så troligt.
Och så bad vi lite till, lilla Svalan och jag.

Tjugo över sex ropade Guldgossen på mig.
-Nu har huvudvärken gått över mamma. Nu kan jag åka!

När jag lämnade av Guldgossen kom hans kompis och mötte honom i dörren och gav honom en stor varm kram. Jag fick svårt att hålla tårarna borta. Det finns inget bättre än när ens barn mår bra!

I går kväll gav sig familjen Zäta i väg på en liten biltur. Vi stannade till hos min mamma och hon gav oss en påse bilar och en peng till barnen att köpa något roligt för.

Efter en stund i bilen vänder sig Guldgossen till Förundersökningsledaren och säger:
-Du valde rätt!
-Vad menar du, undrar Förundersökningsledaren.
-Rätt fru alltså!

I tisdags morses, precis innan skolan började, var lilla Svalan ute på skolgården och väntade på att få gå in i klassrummet. Hon var i närheten av några fotbollsspelande killar och en av dem sparkade en hård boll åt hennes håll. Hon fångade upp den med högerhanden men kraften i bollen överraskade henne och handen veks bakåt.

När jag hämtade henne från fritids klagade hon över att hon hade ont. Klagovisan var inte så högljudd så jag fäste ingen större uppmärksamhet vid hennes smärtor.
Men när hon fortfarande hade ont på morgonen gjorde jag en egen liten undersökning och konstaterade en minimal svullnad vid handleden.

Eftersom lilla Svalan tidigare lyckats bryta av en hel arm utan att ha allt för ont så ringde jag vårdcentralen och fick en tid på eftermiddagen.
Väl där träffade vi en söt men skelögd och ytterst osäker underläkare. Hon undersökte lilla Svalan och gick sedan i väg för att rådfråga en läkare om hur ont man egentligen skulle ha för att det skulle resultera i en remiss till röntgen.
Efter ett tag kom hon tillbaka och klämde på lilla Svalans handled på ett nytt sätt. Hon hade inte fått tag i någon att fråga men hade läst lite på nätet och dragit slutsatsen att det förmodligen bara var en stukning.

Om inte lilla Svalans onda gått över inom två veckor får vi söka vård igen. Under tiden ska lilla Svalan inte göra några rörelser som gör ont. Vill vi kan vi linda handleden med en gasbinda för att ge stadga och undvika att handleden viks till sina ytterlägen.

Guldgossens klass har varit på ungdomsmottagningen och pratat om puberteten. När jag kommer hem från jobbet håller jag “förhör” för att ta reda på vad han lärt sig och vad som finns kvar för mig att lära ut.

Lilla Svalan vill visa sig på styva linan och flikar in:
-Jag vet när man är i puberteten. Det är när det växer hår på brösten!

Lilla Svalan är förkyld igen. Det var ju inte länge sedan jag var hemma med henne för att hon hade ont i halsen och hostade. Vad är det med dagens ungdom egentligen? Hur veka är de?

Nej, jag ska inte säga så. Förmodligen hann hon inte bli riktigt frisk efter förra omgången och det lär gå någon typ av dunderförkylning i stan nu.

Än så länge är hon i alla fall tillräckligt pigg för att gå till skolan. Men när jag lämnade av henne i morses frågade hon försiktigt om hon får ringa mig ifall hon känner sig sämre under dagen.
Det är precis så jag brukar säga till henne när hon klagar för mycket om mornarna.
-Gå iväg till skolan du, och så ringer du mig om du blir sämre, eller inte blir bättre.

Det brukar ju faktiskt vara värst på mornarna, innan man kickat igång, ätit frukost och börjat tänka på annat än den sköna sängen man nyss tvingats lämna.

Märker ni hur jag gör allt för att döva mitt dåliga mammasamvete?

Friluftsfrämjandets bytardag brukar vara ytterst välbesökt. Under 1½ timme väller det in människor i IOGT-NTO:s lokal för att fynda bland vinterkläder, skidor, pjäxor, skridskor och annan friluftsutrustning. Vi var där och vällde tillsammans med alla andra.

I år hade vi tur och fick tag i det vi var ute efter; pjäxor och slalomskidor till Guldgossen. Vi hittade också ett par inlines till lilla Svalan och knäskydd att ha på skridskoisen till Guldgossen. Alltsammans kostade 225 kr, mindre än vad en dagshyra av slalomutrustning går på.

Nu väntar Guldgossen på snön och lilla Svalan på våren. Inlinesen var nämligen av växa-i-storlek.

Vi passade på att lämna in tre par skridskor till försäljning. Två av dem blev köpta av människor med yngre barn än vad vi själva har, och efter att Friluftsfrämjandet tagit sina 20 % för arrangemanget kring dagen fick vi tillbaka 120 kr.

En riktigt lönsam bytardag för familjen Zäta med andra ord.

I går var lilla Svalan på sitt första disco. Hon var lite ambivalent innan och visste inte riktigt om hon ville gå eller inte, men så bestämde hon sig för att göra sina vänner sällskap och duschade, tog på sig sina discoaktigaste kläder och fick lite hjälp av mig med en lagom diskret makeup.

När hon kom hem igen på kvällen var hon eld och lågor. Det hade varit såååå roligt.
Lilla Svalan hade dansat nästan oavbrutet de två timmar discot pågick och hon hade dessutom ätit både popcorn, godis och druckit läsk. Och det hade varit godisregn.

Vi satt tillsammans i soffan och mös och pratade igenom kvällen i takt till att Idolerna på TV framförde sina låtar. Lilla Svalan visade några av sina coola moves och jag konstaterade återigen förundrat att hon dansar riktigt bra – min lilla Svala.

På väg hem från Royal.
Bara Guldgossen och jag i bilen.

Vi pratar om “Bonde söker fru.” Guldgossen skrattar åt förra omgången, då en kvinna och hennes valda sällskap for till Norge.
-De delade inte ens hotellrum, kommenterar Guldgossen.

Jag hör hur Guldgossen bara återger vad han hört andra, förmodligen i skolan, säga. Jag tar tillfället i akt och berättar lite om min syn på sex. Guldgossen lyssnar och ställer frågor.
Jag tycker vi har ett bra samtal ända tills…

Jag säger:
– Jag tycker det är fint om man sparar det här med att ligga med någon till den man är gift med. Det är något speciellt och fint.

Och Guldgossen säger:
-Vi fick hamburgare på Royal. Men jag åt bara en.

Barnen tittade på det nya TV-programmet ”Spela bort två miljoner och få ångest” eller vad det nu heter. Jag såg de sista två minutrarna. Två killar fick frågan ”Vilken planet föddes Stålmannen på?”. Alternativen var ”Krypton, Dragon, Platon och ett till som jag i skrivandes stund inte kommer ihåg. Alternativet ”Han har aldrig fötts på riktigt utan är en påhittad figur” fanns inte med. Killarna skulle placera sina pengar på det alternativ de fann för mest troligt.

Jag var inte så överdrivet intresserad av programmet men tänkte passa på att se hur pass allmänbildad Guldgossen är.
-Vad tror du Guldgossen, vilket är det rätta svaret?
-Det är Krypton, svarar Guldgossen självsäkert.
-Krypton, hörs Förundersökningsledarens röst från sovrummet. Det kan väl inte vara rätt. Kryptonit var ju det ämne Stålmannen var allergisk mot.
-Vet du att det är Krypton Guldgossen? frågar jag.
-Ja, det är jag säker på.
-Hur vet du det?
-De lägger ju alla pengarna på det svaret!

Allmänbildad eller inte… han är i alla fall rätt smart, min Guldgosse.

-Vet du vad Platon är då? fortsätter jag.
-Nej. Men jag vet vad Dragon är.
-Ja, det är ju inte så svårt.
-Dragon är en fisk!

Även om svaret var helt fel så var slutledningsförmågan ändå på topp.
Enda tillfället dragon förekommer i vårt kök är när Förundersökningsledaren lagar till sin goda grattäng med namnet ”Dragonfisk”.

Lilla Svalan är hemma från skolan för tredje dagen i rad. Hon är förkyld med ont i halsen, snuva och lätt feber.

Nu sitter hon på toa och avlägger glatt rapport:
-Mamma, jag bajsar lösbajs… Och jag känner doften!

Kanske kan man i bästa fall kalla det ett bevis på min positiva och hoppfulla inställning till livet.
Detta att jag sätter klockan på kvart i sex och pallrar mig upp för att med allt annat än dansanta steg ta mig igenom alla morgonritualer. En timma senare väcker jag Guldgossen för att han ska hinna vakna till och förbereda sig för skolan och efter ytterligare en kvart tassar jag in till lilla Svalan och sticker febertermometern i hennes mun.

Hon hade en aning förhöjd temperatur i går kväll och klagade över ont i halsen. Jag borde ha förstått att hon inte skulle kunna gå till skolan i dag, men med mitt tidiga uppstigande visade jag åtminstone mig själv att jag bar på ett hopp.
Hoppet glimrade till en kort sekund i febertermometerns upplysta display tillsammans med siffrorna 36,8 men så dog det lika snabbt som lilla Svalan lyckades kraxa fram:
-Jag kan inte svälja. Det gör för ont.

Klart!

Nu är lilla Svalans garderob helt tömd, genomprovad och fylld på nytt med det som passar. Det blev mer kläder kvar än jag trott.
Fyra kassar kläder har nämligen rensats ut från barnens garderober.

Klockan är tjugo i åtta och det är tid kvar att stryka lite innan jag bänkar mig i soffan med Robinson.

Tillsammans med lilla Svalan gick jag igenom hennes garderob i går kväll. Vi hann lite mer än hälften. En dryg Willys papperskasse fyllde vi och mer lär det bli i kväll när vi tar sista rycket bland strumpbyxor, t-shirtar och tröjor.

Lilla Svalan var riktigt duktig. Hon lyckades skiljas från några av sina numera urväxta favoritplagg utan allt för mycket mankemang. Nu finns det nästan plats för något nytt…

De vänner vi besökte i går har två döttrar, lite yngre än lilla Svalan. Lilla Svalan och flickorna lekte intensivt innan det var dags att gå hem. Vi hörde muntra skratt och glada tillrop från en av flickornas rum. Efter ett tag hörde också lilla Svalans självsäkra röst:
-Nu är jag så rolig så nu kissar ni nog snart på er!

På väg hem i bilen efter att ha lämnat av Guldgossen på Vips. Klockan är sju på kvällen.
Jag: -Jag vill se på Idol i kväll.
Lilla Svalan: -Det vill inte jag. Kan vi inte se på en film i stället?
Jag: -TV-datorn är ju sönder. I så fall får vi se en dvd och jag har sett alla.
Lilla Svalan: -Inte mina två nya som jag fick av Guldgossen.
Jag: -Nej, men de kan vi ju se en annan gång, när det inte är Idol.
Lilla Svalan: -Idol är tråkigt.
Jag: -Men om jag lagar Pippi mellan benen samtidigt.
Lilla Svalan: -Vad menar du?
Jag: -Ja, om jag lagar Pippi mellan benen samtidigt som jag tittar på Idol. Går du med på att vi ser Idol i så fall?
Lilla Svalan: -Vad är Pippi?
Jag: -Vet du inte vem Pippi är? Det är ju din bästa gossekompis som du sover med varje natt! Som du fick när du var tre år. Och som har gått sönder i sömmen mellan benen.
Lilla Svala: -Jaha! Jag trodde det var en maträtt.

Lilla Svalan läser muffinsrecept:
-Två deciliter mjöl, hundra gram smör eller margarin, en kram salt…

Det var ju tur att vi passade på att ha lite kul i går!

I dag har lilla Svalan ont i magen. Så ont att hon behöver stanna hemma från skolan. Hon ligger och kvider i soffan framför barnkanalen och väntar på att jag ska tvinga i henne lite frukost för att se vart det barkar hän.

Lilla Svalan ville inte gå till skolan i dag. Hon ville ligga kvar i sängen och gråta.
Förundersökningsledaren har åkt iväg nu, under tårfyllt avsked från lilla Svalan. I väg för att fjällvandra i Norge. På måndag kommer han hem igen.
-Men det är ju så förtvivlat länge innan det blir måndag. Först ska det vara hela torsda´n, och så freda´n och så lörda´n och sönda´n. Och så månda´n med. Jag klarar det aldrig.
-Det är inte så att jag inte älskar dig mamma, men jag är ganska pappig just nu, det är därför jag är så ledsen. Jag saaaaknar pappa!

Till Förundersökningsledaren anförtrodde hon att det hade varit bättre att jag åkt i stället.

Måndag morgon tidigare i veckan.

Lilla Svalan räcker fram ett meddelande från skolan. Det är dags att börja spela blockflöjt. Övningarna blir på tisdagar, kostar 200 kr plus 100 kr för noter, samling utanför klassrummet.

-Vad kul! utbrister jag.
-Vad INTE kul, kontrar lilla Svalan. Jag VÄGRAR.

Sedan fortsatte diskussionen om blockflöjtsundervisningen ända tills vi satt i bilen utanför skola och det var dags för lilla Svalan att gå iväg till fritidsfrukosten.
-Lilla Svalan, du SKA gå, så är det bara!
-Nej, du kan inte tvinga mig. Jag VÄGRAR. Jag tänker inte ens gå till skolan när det är blockflöjt om du försöker tvinga mig.

Demonstrativt satte hos sig tillrätta i sätet och rörde sig inte ur fläcken.
-Lilla Svalan! Blockflöjten är på tisdagar. I dag är det måndag!

Så slutade vår kontrovers med ett befriande skratt och i går var hon laddad att börja spela.

Strax efter två ringer lilla Svalan från fritids och frågar om hon får gå hem till en kompis.
-Har ni bestämt det tillsammans med hennes föräldrar, frågar jag.
-Jaa då, allt är bestämt. Jag vet att det går bra, intygar lilla Svalan.
-Ja, då går det bra, säger jag.
Jag pratar också med en kille från fritidspersonalen och bekräftar att lilla Svalan på egen hand får gå hem till sin kompis.

Senare på eftermiddagen ringer det från fritids igen. Det är fritidspersonalen.
-Jag ringer bara för att informera om att lilla Svalan gick vilse när hon var på väg till sin kompis. En snäll man hittade henne och hjälpte henne hem till kompisen. Men hon var rätt ledsen så det kan vara bra för dig att veta vad som hänt.

Eftersom jag är en ganska lugn och oorolig förälder (i alla fall till en viss gräns) så fick jag inte hjärtrusning men jag skickade en tackbön till Gud om att det var en “snäll man” som hittat henne och inte en “dum”. I så fall kanske jag inte fått det där samtalet från fritids utan lilla Svalan hade varit borta.

Ännu senare på eftermiddagen ringer Förundersökningsledaren och berättar att han fått ett samtal från en av våra goda vänner. Lilla Svalan hade dykt upp utanför hans dörr, ringt på och sagt att hon gått vilse. Hon hade varit rejält ledsen men kunde telefonnumret till sin kompis så vår goda vän hade letat på hitta.se efter adressen och kunde sedan snabbt hjälpa lilla Svalan till rätt gata, som låg alldeles i närheten.

När jag hämtade lilla Svalan lyckades vi reda ut vad som egentligen hänt, och det var inte riktigt så farligt som det lät efter alla telefonsamtal under eftermiddagen.
Lilla Svalan hade kommit överens med sin kompis om att följa med henne hem, men de hade inte pratat med kompisens föräldrar. Lilla Svalan följde inte med direkt efter skolan utan stannade kvar på fritids en liten stund för att kunna “överraska” sin kompis.

Hon valde att gå på trottaren utmed den raka bilvägen från skolan. Det hade varit närmare att ta cykelvägen (där jag i min fantasi såg henne sitta vilsekommen på en sten och gråta) men hon ville vara säker på att hitta tillbaka till skolan om hon inte kom rätt till kompisen. När hon närmade sig kompisens kvarter insåg hon att hon inte visste var hon skulle svänga in. Hon blev skrämd av först en snok och sedan en ekorre och började gråta. Hon visste dock var hon befann sig och valde att gå hem till vår gode vän för vägledning. Hade hon inte haft turen att han jobbade hemifrån skulle hon vänt och gått raka vägen tillbaka till skolan. Vår vän hjälpte henne till rätta. Kompisens mamma ringde fritids och berättade vad som hänt, och de ringde mig. Vännen ringde Förundersökningsledaren som ringde mig…

…och jag satt på jobbet med myror i huvudet.

I kyrkan i dag fick vi smörgåstårta. På Söndagsäventyret bjöds barnen på varmkorv. Guldgossen och lilla Svalan hade alltså alla möjligheter att smörja kråset. Men icke!
Varken korv eller smörgåstårta föll mina barn i smaken.

Det var med andra ord två hungriga barn som satt i bilen på väg ut till Svalnäsbadet och led av de ljuva dofterna från pizzorna i kombikofferten. Det var värst för Guldgossen:
-Jag dör av hunger! Att sitta här och bara få känna lukten… det är… det är folkmord!

Familjen Zäta sitter i TV-soffan och tittar på Forrest Gump. När filmen närmar sig sitt slut dör Forrest mamma. Lilla Svalan och jag fäller en tår.
Ännu närmare slutet dör Forrest´ älskade Jenny. Forrest står vid graven och berättar om sitt liv, deras barn och hur mycket han älskar henne.

Guldgossen och Förundersökningsledaren sitter i ena änden av soffan och slappar. I den andra sitter jag och lilla Svalan, tätt tillsammans, stortjutande.
Lilla Svalan gråter för att alla dör och jag gråter för att lilla Svalan gråter.

Nu är filmen slut, jag tittar till tvätten, Guldgossen och Förundersökningsledaren dröjer sig kvar i soffan medan lilla Svalan sitter hulkande i badrummet och snörvlar uppgivet:
-Varför måste alla dö?
Då säger Guldgossen tröstande:
-Men lilla Svalan! Det var bara på filmen. Han har inte ens funnits i verkligheten!
-Jag vet, svarar lilla Svalan. Men dö, det måste vi!

Lilla Svalan hade en riktigt bra födelsedag i fredags.
Guldgossen och jag väckte henne med sång och frukost på sängen och en liten stapel med paket. Hon fick sina filmer av Guldgossen och en bok av mig samt en pysselsats med ”gör-det-själv-tatueringar”.

När jag kom hem från jobbet var även Förundersökningsledaren hemma och vi kunde överräcka den viktigaste paketen. Den innehöll en digitalkamera. En vattensäker, stötsäker alldeles egen digitalkamera.

Lilla Svalan blev så överraskad och lycklig att hon grät.

Middagen intogs efter lilla Svalans val på en av stadens femtioelva pizzerior. Lilla Svalan delade en vesuvio med mig.
Sedan fortsatte vi fram på stan och lyssnade på Kadawatha och September. Lilla Svalan använde kameran flitigt.

När vi kom hem igen var klockan mycket men är det födelsedag så är det. Vi struntade i klockan och serverade oss själva glass till ett avsnitt av Life.

Helgen har fortsatt med födelsedagskalas på lördagen (13 tjejer och Guldgossen) och mer födelsedagskalas (farmor och farfar kom på kvällen) och på söndagen gick vi till Sjölunda för lunch i det fria innan Jecko och Nasim al Fakir uppträdde i Stadsträdgården.

Nu är det redan måndag igen. Tänk vad tiden går fort när man har roligt!

Guldgossen funderade ett tag på vad han ville ge lilla Svalan i födelsedagspresent. Till slut kom han fram till att lilla Svalan, som tycker så mycket om att se på TV, kanske skulle uppskatta en ny film.

I tisdags var jag inne på ”Hemmakväll” och skrev upp namn och pris på alla deras köpfilmer. (Nej, inte alla. Bara de som riktar sig till barn…) Guldgossen gick igenom listan på kvällen och i onsdags var jag tillbaka och köpte de två (!) filmer han valt ut.

I går kväll var det dags att slå in paketet. Jag erbjöd Guldgossen att jag skulle stå för inslagningen men naturligtvis ville han göra det själv.
Han valde ut ett glansigt papper med änglar ”för jag vet att lilla Svalan gillar änglar”. Jag talade inte om att det egentligen är ett julklappspapper. Varför ska man facka in presentpapper?
Sedan tittade han igenom de tio rullar snören jag har samlat på mig och valde omsorgsfullt ut ett sköngrönt snöre ”för grönt är lilla Svalans favoritfärg”.

Jag tror jag uppskattade Guldgossens omsorger mer än lilla Svalan när hon öppnade sitt paket i morses.

Just nu är min viktigaste roll som mamma till lilla Svalan att vara den person hon övar konfliktlösning på.
Ibland känns det lite ansträngande. Speciellt de gånger hon är fullkomligt oresonlig och oemottaglig för verbala logiska resonemang.
Vilket inträffar om inte varje dag så i alla fall flera gånger i veckan.

Till exempel i går kväll när vi billedes var på hemväg från en skön kväll hos goda vänner.
Jag tror det började med att lilla Svalan ville åka med Förundersökningsledaren hem i stället för med mig. Förundersökningsledaren tog svängen förbi affären för lite sen helghandling och både lilla Svalan och Guldgossen tyckte att de borde följa med och ”hjälpa till”. Att ”hjälpa till” är ett relativt relativt begrepp, och särskilt när klockan är läggdags.

Lilla Svalans missnöje späddes på av att Guldgossen occuperade framsätet medan hon själv blev akterseglad och satt där bak. Att det var Guldgossens tur att sitta fram spelade ingen som helst roll. Hennes logik fungerar som sagt inte på samma sätt som min.

Hur bråket eskalerade och till sist exploderade kommer jag inte riktigt ihåg men det slutade i alla fall med att lilla Svalan upprört konstaterade:
-Jag är inte ditt barn!
Det är en fras hon använt sig av tidigare så jag blev inte så överraskad. I ett försök att gjuta olja på vågorna föreslog jag lite läggdagsmys med delad säng och högläsning ut Narnia. Det gick inte hem.
-Jag vill inte prata med dig! blev svaret.

Som den pedagogiska mor jag är lämnade jag flickebarnet i fred med sina upproriska känslor och gick ut i trädgården för att terapiplocka lite blåbär.
När jag kom tillbaka in igen låg det en lapp på köksbordet.
”Du är vist min mamma och du får järna läsa Narnia för mej!”

Ännu en dust avklarad. Ännu ett steg närmare vuxenlivet. Ännu ett tillfälle att slipa av alla ojämna kanter.
Det kan kännas tufft att vara slipsten ibland, det är ju inte ett arbete jag sökt utan något som kom på köpet. Men jag talar om för mig själv att jag ska vara stolt som får vara med att slipa bort det svarta kolet. Innanför väntar en diamant och lilla Svalan har redan visat mig dess strålglans så många gånger att jag aldrig kommer tvivla på dess lyskraft.

I kväll har lilla Svalan och jag tillverkat 15 inbjudningskort till hennes födelsedagskalas.
Jag har skrivit och hon har klippt, klistrat och ritat.

Nu är det bara att hoppas på att några av gästerna kan komma också…

Äntligen har jag pratat med Falunsystern. Hon var på hemväg från BB med maken och Falunkorven och hann berätta sin förlossningshistoria för mig. Den innehöll en hel massa värkarbete, en stöttande make och världens sötaste son.

Medan vi pratade avbröt sig Falunsystern plötsligt och utbrast:
-Men Falunsysterns make! Sakta ner! Nu tycker jag det är läskigt!

Det regnar kraftigt på vägen till Ludvika (Falunsystern bor i Ludvika…) och Falunsystern var rädd för vattenplaning.
Jag kommer ihåg det där, när man är på väg hem från BB med sin förstfödde och hela världen plötsligt förvandlas till ett potentiellt hot, till en allt för farlig plats för nyfödingar som måste skyddas till varje pris. Varghonan i en vaknar abrupt och är redo att attakera mot vem det vara månde vid minsta tecken på farligheter.

Sex minuter före midnatt, natten till i dag, bestämde sig Falunsysterns och hennes mans son att det var dags att komma ut. Vattnet gick två dygn tidigare så trots att han var drygt två veckor för tidig hann vi vänta länge.

Jag har tyckt att det varit ohyggligt spännande. Värre än när min mellansyster, eller jag själv födde barn. Jag tror det är för att Falunsystern är så ung. Hon är ju hela 12 år yngre än jag. En riktigt liten lillasyster med andra ord.
Jag kan omöjligt få in i skallen att hon är lika gammal som jag var när jag fick Guldgossen. Och lika gammal som min mamma var när jag föddes.

Jag har sett kort på underverket. Han är den absolut sötaste lilla nyföding jag någonsin sett. Mina egna barn inberäknade (förlåt Guldgossen och lilla Svalan, men det är sant). Falunsystern säger att barnmorskorna påstår att han är den finaste bäbisen som fötts på deras sjukhus. Jag tror henne, och dem.

Nu har vi en “riktig” familj, alla tre systrarna. Man och barn. Ansvar och glädjeämnen.

Jag längtar efter att få träffa lille Falunkorven live men det är långt till Ludvika. Inget för ett tjugominutersbesök på BB direkt. Tack och lov att det finns telefoner, kameror och internet.

Ungefär fem och en halv timma.
Så lång tid spenderade barnen och jag på Äventyrslandet utanför Götene, innan vi kände oss nöjda. Om man inte har för höga förväntningar så är det ett rätt okej ställe. Personalen var verkligen trevlig och tillmötesgående och gjorde sitt allra bästa för att motverka det dåliga rykte som den stora lekplatsen fått.
För en stor lekplats tycker jag att det är. “Äventyrsland” är nog att ta i i överkant.

Det var ganska mycket som var överreklamerat. “Kom och köp konserverad gröt!” ungefär.

Ta Trafikstaden till exempel. Ett litet inhägnat område med några bilar som kunde köras runt på trånga gator utan uppmålade markeringar. Man stoppade en 10a i bilen och fick en åktur på fyra minuter. De minuterna räckte för att lilla Svalan och Guldgossen skulle hinna turas om att köra sig nöjda.

Ta även Motorstadion. För några år sedan besökte vi Medeltidens Värld (samma ställe, fast innan kommunen äntligen fattat att det kvittar hur många miljoner man pumpar in i en dödsdömd anläggning och överlät området på Bert Carlsson) och såg en riktigt fartfylld tornerspelsuppvisning inne på en sandad arena. Nu var arenan i stället Motorstadio. Med trampbilar! Visserligen ganska stora (och tunga) trampbilar men efter att ha förberett oss på hemsidan så såg vi (läs Guldgossen) fram mot att köra fyrhjuling.
Utan äventyrspass kostade det 40 kr att köra fyrhjuling men trampbilarna var “gratis”. Det fanns tre stycken och Guldgossen och lilla Svalan ordnade ett race sig emellan, med mig som högljudd kommentator. Lilla Svalan vann.
Lilla Svalan provade även hinderbanan som var uppställd inne på arenan. Den var dock anpassad för vuxna så hon nådde inte upp till pinnarna för armgång och det var för lerigt och skitigt på marken för att jag skulle vilja låta henne crawla under de låga hindren.

Förutom personalen så var den stora behållningen Big Jump och Linbanan.

Big Jump är en gigantisk luftkudde som man landar på efter att ha kastat sig ut från sex eller tio meters höjd. Guldgossen hoppade åtta gånger och lilla Svalan två. På grund av personalbristen så var attraktionen bara öppet under någon timma på förmiddagen och en timma på eftermiddagen. Lilla Svalan hade oturen att missa båda öppettillfällena men den snälla tösen som stod där såg hennes belägenhet och höll öppet en liten stund extra innan stängningsdags.

För att Big Jump inte skulle bli för farligt så gav personalen noggranna instruktioner om att man måste springa ut från avsatsen (för att landa så i mitten av kudden som möjligt) och att landa på ryggen eller rumpan med armar och ben i vädret.
Den farligaste delen av äventyret var dock när den som hoppat skulle kliva ner från kudden. Hoppkudden var nämligen cirka tre meter hög och när man skulle av var man tvungen att kasa sig ner för kanten. Häromdagen läste vi i NLT att en 8-årig kille brutit båda armarna när han skulle av. Jag hade önskat att man haft någon personal avdelad för att stå och ta emot de som hoppat.

Linbanan gav upphov till den längsta kön. Vid första åket fick barnen vänta cirka 40 minuter på sin tur. Jag hörde dock inte ett enda klagoljud. Förmodligen för att jag inte stod i kön med barnen utan över 100 meter längre bort, där linbanan tog slut.
Anledningen till att det tog så lång tid var inte bara att Linbanan var populär utan också att det bara fanns sex selar som barnen fick trä på sig och hänga i när de åkte ner. När sex personer åkt fick killen som stod och tog emot barnen samla ihop selarna och sedan gå upp med dem till toppen av tornet där färden startade. Sedan skulle han också gå tillbaka till sin position innan ett nytt förväntansfullt barn kunde starta sin nedfart.

Säkerhetsanordningarna runt linbanan var i det närmaste obefintlig. Jo, barnen fick ju en sele att hänga i, men för att komma till utgångspunkten var barnen (och även den i personalen som skickade i väg dem) tvungna att klättra upp på en ranglig trappstol och ställa sig på en liten avsats högt uppe på ett tak, utan några som helst staket eller inhängnader runt.
Äventyr, med andra ord.

Nu lite tråkiga ekonomiska fakta som sluttamp.
Barnen hade fått fribiljetter vid klassfotbollen i maj och gick därför in gratis. Det var bara jag som betalade inträdet på 120 kr.

I inträdet ingick möjligheten att leka i piratlandet (ett område med 10 cm brunt vatten och uppbyggda piratskepp, flottar i from av stora hundben och en stor döskalle). Mina barn ratade piratlandet totalt och gick inte ens i närheten.

Man fick också vaska “guld” i en bäck. Det guld man hittade kunde lämnas in i en kiosk och för 20 kr bytas mot ett “guldmynt”. Lilla Svalan provade att vaska två gånger och Guldgossen en. Det tog cirka en minut för Guldgossen att tröttna medan lilla Svalan tyckte det var något mer spännande och gav bäcken fem minuter. Ingen av dem tyckte det var värt att be mig lägga pengar på ett mynt.

Det fanns ett hoppkuddeland runt Big Jump. Där lekte mina barn en liten stund. Det var rätt okej, tillräckligt stort för att sluka alla barn som var där för tillfället. Bra motion gav det också.

I ena änden av området hade man sparat det mesta av Medeltidens Värld med bygnaderna från inspelningen av Arn-filmerna. Där kunde man hoppa i hö (alltså hoppa ner på en madrass som var täckt av halm och sedan vidare ner på en trätrall som också var täckt av halm och som barnen trodde var lika mjuk som madrassen och därför slog sig på). Lilla Svalan hoppade två gånger och Guldgossen en.
Runt husen fanns några hagar med hästar, grisar och getter. Vi såg också några förskrämda hönor och en stolt tupp. Dessa djur utgjorde Minizoo´t. Lilla Svalan var besviken över att inte få se några älgar men jag har för mig att älgarna dog redan i fjol.

För de riktigt små fanns ett tält med stooora legobitar och ett litet bollhav strategiskt placerat bredvid godisförsäljningen. Mina barn var inte intresserade av lego eller bollar, men köpte godis för egna pengar.

Mitt i Äventyrslandet finns en liten lersjö där man kan ro en vinglig piratbåt. De flesta båtarna saknade åror, några hade åror men inga årtullar och några hade både åror och årtullar men var fulla av vatten. Barnen hade turen att få tag i en av de tre eller fyra båtarna som gick att ro men tyckte inte att det var särskilt roligt eftersom båtarna var så rangliga.

Jag hade sett fram emot att besöka keramikverkstaden, som också ingick i entrebiljetten för jag trodde att man kanske kunde få prova på att dreja eller pyssla med lera där. Jag kikade in i verkstaden men möttes bara av en surmulen tant (enda i personalskaran som inte mötte mig med ett leende) som såg så oerhört upptagen och avvisande ut att jag inte ens kom mig för med att fråga om man fick göra något annat än titta på alla krukor som hon drejat och ställt på hyllorna med tydliga “Rör ej”-skyltar.

Det som inte ingick i entrébiljetten var Trafikstaden (se ovan), Paintball (150 kr för fyra matcher incl 200 färgkulor. Åldergräns 15 år), Skattjakt (20 kr. Genomfördes vid två tillfällen under dagen. Vi missade båda.), Big Jump (40 kr för ett hopp), Fotbollsgolf (40 kr. Barnen var inte sugna så det struntade vi i.), Motorstadion (40 kr. Men det var som sagt bara trampbilar där nu.), Fun Ball (40 kr. Ett barn stängdes in i en stor badboll och rullades ut i en pool med grunt vatten och fick försöka ta sig runt på vattnet under fyra minuter. Lilla Svalan provade en gång.), Linbanan (40 kr), Minutkampen (40 kr, se beskrivning nedan), Ridning (20 kr. Lilla Svalan red en gång.), Spjutkast (20 kr för fyra kast. Båda barnen kastade var sin omgång.), Yxkast (20 kr för tre kast), Pilbågsskytte (20 kr för tre pilar, 30 kr för fem pilar. Barnen sköt tre pilar var.), Armborstskytte (20 kr för tre försök).

Om man köpte ett Äventyrspass (=åkpass) så fick man göra det mesta av det som inte automatiskt ingick i entrébiljetten hur mycket som helst. Dock inte armborstskyttet eller trafikstaden och bara en omgång av minutkampen. Äventyrspasset kostade 150 kr.

Minutkampen var en enklare variant av Bodaborg eller Arosfortet. Det fanns sju små celler med uppgifter och det gällde att samla så mycket poäng som möjligt. En uppgift kunde vara att fånga pingisbollar och lägga i ett hål, eller skjuta biljardollar ner i ett hål. I varje cell hade man en minut på sig och man fick en klocka på armen som aktiverade cellerna och höll räkning på poängen. Tekniken fungerade inte så väl och en av cellerna lyckades vi inte få igång över huvud taget. Inte heller den familj som kom efter oss.

Det finns två restauranger på området; ett pannkakshus som även hade fika och en “riktig” restaurang som av någon anledning även hade fullständiga rättigheter. De serverade buffé, pannkakor, hambugare, korv och kebab. Priserna var vettiga. Lilla Svalan åt pannkaka (vad annars?) för 45 kr, Guldgossen en hamburgertallrik för 85 kr och jag tog buffén med fyra olika rätter för 95 kr. På buffén fanns tacos, korvgryta, och en gratäng med tacoköttfärs och makaroner.

Jag köpte äventyrspass till barnen. De äventyr Guldgossen gjorde skulle ha kostat 480 kr utan pass och lilla Svalans 300 kr så äventyrspassen var väl intjänade.
Totalt kostade våra fem och en halv timma, inklusive maten 685 kr. Det skulle landat på 925 kr om inte barnen haft fribiljetter.

I kväll blir det bio med barnen – här hemma.

Jag har fått köpa biljetter, popcorn, saft, klubbor och en banan över stenskivan i köket.
Nu öppnar bion och Guldgossen står beredd att kontrollera mina biljetter.

Vi har dock inte bestämt vilken film vi ska se!

Lilla Svalan: -Mamma, vet du vilket djur som är minst smutsig?
Jag: -Ren.
Lilla Svalan: -Hur visste du det?
Jag: -Det hör ju på namnet, ren…
Lilla Svalan: -Jag ska fråga pappa sen.

—————-

Lilla Svalan: -Pappa, vet du vilket djur som är renast?
Förundersökningsledaren: -Renen.
Lilla Svalan: -Det är inget kul när alla redan kan den.

I dag kommer Guldgossen hem från sitt liv som dräng på mina föräldrars bondgård.
Han hade verkligen sett fram emot att få leva som jag gjorde när jag var lite, att få gå i sina förfäders fotspår. (Jag kände mig stenåldersmässig när han förklarade att det skulle bli intressant.)

Nu blev det nog inte riktigt lika intressant som han föreställt sig, och det största delen beror det på att det har regnat. När det regnar kan man nämligen inte köra hö, och det är just hökörningen som jag så måleriskt beskrivit som mitt sommarjobb från barndomen.

Men Guldgossen har gjort nytta ändå. Han har varit hantlangare vid byggnadsarbete och gott sällskap åt min mor. Och även om han inte jobbat så hårt precis så har han i alla fall kört traktor och skjutit luftgevär. Bara en så´n sak!

Visst har vi hunnit sakna honom lite grann, Förundersökningsledaren och jag, men den som längtat mest är i alla fall lilla Svalan. Hon har saknat sin bror så till den milda grad att hon grät längen och väl i tisdags kväll.
Och i går eftermiddag ringde Guldgossen och ville komma hem en dag tidigare än avtalat. När jag pratat med honom en stund kröp det fram att han saknade lilla Svalan.

Förundersökningsledaren och jag fällde varsin lycksalig tår över våra barns syskonkärlek och jag hoppas i mitt stilla sinne (jag har nog ett sådant trots allt) att de nu ska hålla sams, i alla fall över midsommar.

I kväll har vi spelat Memory. Lilla Svalan är fenomenal, och vet dessutom om det. Jag är inte riktigt lika minnesstark och min mor är rent bedrövligt usel.
Efter första omgångens spel bestämde därför lilla Svalan att hon skulle spela i lag med sin mormor. Mormor fick välja första kortet så vände lilla Svalan upp det andra och drog på så sätt par efter par till det vinnande laget.

Senare på kvällen satt jag och lilla Svalan för oss själva i soffan och spelade bilspel mot varandra på våra Nintendon (jodå, jag har ett också. Det har jag köpt av Goldgossen när han köpte sig ett nytt) och jag hotade lilla Svalan med att jag skulle vinna.
-För jag är mycket bättre på att köra bil än på det där… eh… på spelet… det där vi spelade förrut du vet…
-Kommer du inte ihåg att det heter Memory mamma?

Jag tycker så synd om lilla Svalan att jag inte ens kan bli ledsen för att jag inte fått sovmorgon trots att jag är hemma och vabbar.

I natt körde studenterna runt i stan och gästade varandra. Det brukar innebära ett traktorsläp fullastat med folk och musik. Hög musik.
Tydligen bodde det glada studenter i närheten av oss även om ingen körde in i vårt bostadsområde. Jag hörde musiken genom de sommaröppna fönstren, och även genom de stängda fönstren när jag varit uppe och försökt skärma av lite ljud.

Jag säger ingenting om det. Att få sin nattsömn förstörd en gång om året är inte hela världen. Jag har ju för i all sin dar 364 andra nätter att sova ikapp på.
Men det var synd om stackars lilla Svalan. Hon hade verkligen behövt sin sömn.
I stället var hon nu vaken flera gånger i natt. Vid ett tillfälle var musiken så kraftig att hon trodde musikanterna skulle komma in genom hennes fönster. Jag förstår henne för jag trodde att de var precis utanför, ända tills jag kontrollerat att det inte fanns några studenter i vårt område.

Nu på morgonen är det äntligen tyst, men febern har hållit lilla Svalan vaken. Jag har ordinerat en kall avrivning i duschen och det har tryckt ner temperaturen till 39,1 grad.
Jag har en känsla av att det här kommer bli en lång dag.

I dag har lilla Svalans klass utnyttjat sin vinst från klassfotbollen.
Även om det inte gick så bra på fotbollsplanen så hade de tur i lottdragning i stället. De vann biljetter till Borås djurpark!

Lilla Svalan packade sin väska i går kväll. Hon fick med sig fika, saft och glaspengar och så fick hon låna Förundersökningsledarens digitalkamera. Vi har inte hunnit föra in bilderna i datorn än men en snabb tjuvkik bådar gott.

När jag släppte av barnen vid skolan i morses lyckades jag avhålla mig från att skämta om att hon skulle passa sig så att inte djurskötarna ville behålla henne eftersom hon är en sådan liten klätterapa. Det krävdes en viss ansträngning men jag lyckades.

Vid fyratiden var de tillbaka på skolan, varma och trötta efter en dag på fötter. Lilla Svalan hade sovit i bilen nästan hela resan hem och det hade hon inte varit ensam om. Det var nära att hon slumrade till under den korta biten hem från skolan.

Väl hemma fortsatte tröttheten och jag fick mata henne för att få i något av middagen. Var hon inte lite väl trött, och lite väl varm.

Vi kollade temperaturen och hoppsan! 39,7 grader.
Nu ligger hon och sover och när jag försiktigt känner hennes panna tror jag iprenen gjort lite verkan.
Jag funderar på vad det kan vara för sjuke hon åkt på. Influensa, förkylning eller kanske kängrufeber, eller heter det dengu…

Måndag morgon kvart över sju.
Lilla Svalan och jag kör ut våra cyklar ur garaget och möts av en strålande, slösande sommarsol.

-Åhhh! utbrister jag. Finns det något härligare än morgonsol?
-Ja, replikerar lilla Svalan bestämt. Sockervadd!

Lilla Svalan hällde upp mjölk i sitt glas.
Hon noterade att mjölkpaketet fått ett nytt utseende.
Hon noterade att mjölken var tjockare än vanligt.
-Jaha ja, sa hon för sig själv och hällde vidare.

Hon satte glaset till munnen och drack.
Hon skrek “bläääää” i högan sky när hon i all hast svalt ner en klunk naturell yoghurt.

Förundersökningsledaren har gett sig iväg för att nattvakta båtarna på Kållandsö Marina.
Jag har beställt sovsällskap i form av Lilla Svalan.

Nu gäller det bara att lyckas få henne i säng innan jag själv somnar.

Guldgossen har lagt sig till med en väldigt trevlig vana.

De mornar vi cyklar tillsammans, barnen och jag, så tar han alltid fram våra cyklar från garaget. Det är lite meckigt eftersom Förundersökningsledarens cykel står där också och liksom blockiderar vägen, och det finns alltid minst en bil i vägen.
När lilla Svalan och jag är klara med vårt kvinnliga vimsande efter nycklar, väskor och annat småplock så står Guldgossen tålmodigt och väntar och har servat oss som värsta hönsmamman.

Tack Guldgossen, för att du curlar tillbaka när det behövs som mest.

Förundersökningsledaren beklagade att jag inte fick någon present på mors dag i år, inte ens en liten blomma.

Men jag är nöjd med dagen så här långt. Jag fick ju för allt i världen frukost på sängen. Och för att förgylla ytterligare hade lilla Svalan skrivit ett fint kort och Guldgossen hade i hemlighet tränat på “Happy Birthday” på gitarren under veckan och anförde det uppvaktande följet med felfri musik. Det värmde verkligen.

Efter kyrkan hittade Förundersökningsledaren på att vi skulle ta med oss kinamat hem. Jag har längtat efter stekt ris special i en hel vecka så det var sannerligen ocks uppskattat.

Nu har söndagslugnet lägrat sig och jag har lite dåligt samvete för att jag inte gör någon som helst nytta men det är ju faktiskt så det ska vara om söndagarna, och särskilt på mors dag!

Nu spöregnar det mellan regnskurarna!
Och jag som lämnade kvar lilla Svalan på Ågårdsvallen ihop med hennes kompis familj. Hon ville inte följa med mig när jag kom för att hämta henne, utan ville stanna kvar och heja på kompisens lillasyrras klass som var på väg att gå till final.

Lilla Svalans klass åkte ut redan i sin första match under slutspelet. Eller i sin tredje, om man får tro lilla Svalan. Hon tillämpar mytomanens smidiga sätt att förändra verkligheten till att passa henne bättre.

Enligt lilla Svalan vann de sin första match, spelade lika i den andra för att slutligen förlora den tredje.
I verkligheten bestod den första och enda matchen av två halvlekar (under grundspelet i går varade en match 12 minuter utan någon halvlekspaus, vilket kan förklara lilla Svalans tilltag). När matchen var slut stod det lika så det blev förlängning med sudden death.

Nu tror jag minsann att jag börjar få upp värmen så smått.
Efter lite mat och dessförinnan ett långt, varmt bad så är äntligen blodomloppet igång som det ska och den blå nyansen har försvunnit från läppar och naglar.

Det har varit tidernas blåsigaste och kallaste klassfotboll. Inte för att vi är några veteraner i sammanhanget. Det här är bara familjen Zätas femte år, men vi är rejält bortskämda med varmt och gott väder. För några år sedan var det uppåt 30 grader varmt. Det är visserligen inte så kul heller, i alla fall inte för barnen som spelar fotboll hela dagen, men det här blåsiga köldslagna vädret är inget vidare njutbart för alla stillastående föräldrar. Jag blev nästan sugen på att klä ut mig till femteklassare och hoppa in i Guldgossens lag.

Lilla Svalans klass kom trea i sin grupp (Man bör veta att det är fem klasser i varje grupp (utom i dem som är fyra) innan man ropar jippie.) och går därmed vidare till slutspelet i morgon. Vi har lånat ut henne till en annan mamma i klassen eftersom Förundersökningsledaren och jag är i kyrkan och sjunger.
Lilla Svalans klass vann en match, förlorade två och spelade en oavgjort. Och en av killarna i klassen råkade illa ut under varje match. Under den sista matchen fick han en rejäl spark i magen så att han föll ihop kvidande på planen. Just som lagledaren skickade in en avbytare reste han sig dock upp igen och spelade vidare.
Vid den första matchen föll han och råkade bli stämplad på höger handled. Det såg riktigt illa ut och jag trodde faktiskt att armen var bruten. Han fick bäras av plan och sjukvårdspersonal tillkallades. Men efter lite is och en stunds vila spottade han upp sig igen och var med och spelade resterande tre matcher också.

Guldgossens klass var dagens hjältar.
De gjorde ett mål och släppte in mellan 15 och 20.
MEN de var alla på strålande humör hela tiden. De hejade fram sina lagkamrater, gav varandra uppmuntrande kommentarer, spelade juste och var positiva och på hugget trots motgångar och dåligt väder. Jag blir nästan lipfärdig när jag tänker på hur fint de uppförde sig. Det var stort!

Sitter och pimplar te (även jag har mina laster) och laddar inför dagens klassfotboll.
Just nu funderar jag som bäst på om jag ska packa ner regnkläder eller inte. Det skulle ju inte regna i dag men väderrapportörerna har ju haft fel förrut och det ser väldigt olovande ut när man tar sig en titt på himlen.

Det lär i alla fall vara vått i gräset så jag tror att några ombyten sockar inte skulle skada. Skor finns det bara ett par av så det får bli som det blir med den saken.

Guldgossen är ganska laddad. Han spelar dagens första match så jag har smugit upp med honom en dryg timma innan lilla Svalan och Förundersökningsledaren behöver vakna.

Nu ska vi bara borsta tänderna och ge oss iväg.

Guldgossen gjorde en verklig kämparinsats i går kväll. I två och en halv timma läste han om Vasatiden och svarade på frågor. Och det var inte frågor i stil med: ”Vilket år kröntes Johan III till konung i Sverige”, utan snarare: ”Vad tror du utlöste Linköpings blodbad och var blodbadet bra eller dåligt för Erik Vasa?”

Jag är mäkta stolt över att han orkade hålla ut, orkade tänka, och gav så bra svar på frågorna!

I dag gäller det att ge barnen så mycket energi som möjligt så att de kan gå till skolan i morgon. Tyvärr har lilla Svalan fortfarande ont i magen så vi får väl se hur det går. Hon hade feber i går och Guldgossen hade väldig huvudvärk.

Jag har bestämt mig för att försöka stoppa i dem mat med jämna mellanrum och köra ut dem för lite frisk luft. Det borde i alla fall vara god hjälp på traven.
Allt medan jag tvättar och spritar!

Guldgossen har fått en text ur engelskaboken “Good Stuff” som handlar om filmen Titanic. I slutet av texten läser jag:
“Jack and Rose are left in the freezing water. Rose can do nothing as Jack gets colder and colder until he cannot hold on to the lifeboat any more. Sha can only watch as her true love slips under the waves.”

Jag tycker inte att en undervisningsbok ska vara så fylld av faktafel så jag blir tvungen att spela upp filmen för Guldgossen. (Ja, inte hela. Bara den del som berörs i boken, och så den klassiska scenen i fören.)
Tillsammans konstaterar vi att:
1. Jack inte dör för att han inte orkar hålla fast, utan för att han fryser ihjäl.
2. Det är ingen livbåt han håller fast i utan Roses hand och det brädstycke hon ligger på.
3. Det är Rose själv som lösgör sig ur Jacks frusna grepp efter att han dött och därmed låter honom sjunka till botten.
4. Det går inga vågor på havet.

Guldgossen föreslår att han ska skriva ett klagobrev till Liber som gett ut “Good Stuff” och be dem se filmen.

Det råder ingen tvekan om att barnen har blivit piggare. Eller också är det bara den lätta lunchen som gett för mycket energi.

Guldgossen retar lilla Svalan som retar Guldgossen som skäller på lilla Svalan som skriker med sin gällaste pipröst och sedan går loss på pianot.

Själv har jag stängt in mig på kontoret för att skriva ihop protokollet från senaste PiL-mötet. Jag har trots den slutna dörren vissa koncentrationssvårigheter.

Nu har jag varit på skolan och hämtat Guldgossens läxböcker.

Till på fredag ska han göra klart ett digert häfte om Vasa-tiden. Jag lär hinna lära mig en del också om han ska klara upp det. Med tanke på hans disktrasetillstånd krävs det mycket hjälp för att läsa och svara på frågorna.

Till på torsdag har han svenskaglosor som ska pluggas in och han ska skriva en mening om varje ord.

Till i morgon är det engelskaglosor och engelskauppgifter om Titanic.
Jag anar en annalkande katastrof och syftar inte på Titanic utan Guldgossens mentala tillstånd.

Vi har redan haft ett litet utbrott här hemma, men det stod Lilla Svalan för under den kvart det tog henne att läsa sin svenskaläxa och svara på några frågor om texten.

Jag får revidera min plan för dagen om att ägna mig åt bara tvätthögar och komplettera med en stor portion läxläsning också.

Jahapp! Nu var det Guldgossens tur (eller snarare otur) också.
Och ännu mer otur var det att lilla Svalan redan ockuperat toaletten på övervåningen när det var Guldgossens tur att spy.

Han lämnade ett fint spår efter sig från trappan, genom hallen, korridoren och in i badrummet på bottenvåningen.

Nu är golvet renare än det varit på länge. Skurhinken är spritad, toaletterna är spritade, jag är spritad, och tacksam över att jag hann äta frukost innan Guldgossen kräktes. Visserligen är jag inte så kräsmagad men några rejäla spyor kan få vem som helst att tappa matlusten.
Guldgossen hann tack och lov också äta frukost, så att han hade något att spy upp.

Nu ligger barnen på golvet (de får inte kräkas i nya soffan) framför TVn medan jag försöker bringa lite reda i kaoset.
Den långa mattan i korridoren fick sig en omgång så den har jag slängt ut och får väl spola av med slangen.

Det ska bli spännande att se om jag också blir sjuk. Jag känner ingenting än men det finns visst något som heter inkubationstid också. Bara barnen hinner pigga på sig tillräckligt för att klara sig själva så är jag nöjd.

Vaknade ett-halv två av att lilla Svalan satt på toalettgolvet och kved:
-Jag måste kräkas.

Sedan gjorde hon just det. Med besked. Jag tror hela magen kom ut.

En lång påhittesaga och några timmar senare var det dags igen. Jag erkänner att jag blev förvånad för jag trodde verkligen att hon tömt sig på allt redan första gången.

Nu på morgonen är magsäcken tömd och maginfluensan tar sig uttryck från andra änden av kroppen i stället. En omgång grön galla har hon ändå lyckats klöka fram.
Jag matar henne med saft och digestivekex i förhoppningen att kroppen ska få lite att arbeta med så att sjukdomsförloppet stoppas upp, eller så att hon åtminstone har något att spy upp.

Guldgossen är också hemma från skolan. Han hade magknip i morse men det har gett med sig. Febern har han dock kvar. Vi får se vartåt det barkar för hans del.

Jag har svårt att tänka på annat än att vi kan ha smittat familjen vi besökte i går. Det vore fruktansvärt. Svärmor säger att maginfluensa inte smittar förrän man haft sitt första utsot, så vi får tro på det.

Granne med vår båt ligger… en annan båt. På den här båten sitter det en stor uggla med flöjelhuvud som sakta vrider sig i vinden.
Lilla Svalan agerar fågelskådare en stund och vi förklarar att ugglan sitter där för att skrämma bort måsarna som annars tenderar att placera sina lämningar på kapellet.
-Men varför har dom satt upp en uggla när dom inte gillar fåglar?

Nu har vi sjösatt. Och det gick bra i år också, trots att det var lika spännande som alltid. En rejält tung båt bakom en i sammanhanget pyttig bil som ska lyckas hålla emot nerför den smala, hala båtrampen.

Efter lite knuff (från Förundersökningsledaren) och drag (från mig) och rephållning (från barnen) så låg så äntligen båten och flöt så flott i sitt rätta element efter att ha dväljts hela vintern under en presenning.

Motorn startade snällt efter andra försöket och spred genast ett svart os med doft av oljeblandad tvåtaktsbensin.
Lilla Svalan insöp ett djupt andetag och på utandningen suckade hon lyckligt:
-Nu luktar det Amadeus!

Amadeus i sjön.

Redo för lite bryggliv.

Lilla Svalan har fått en kompis.

På väg till jobbet har jag tänkt lite på det där med klassfotbollen.

Det klart jag vill att mina barn ska gå vidare till slutspelet. Ja, inte bara gå vidare, jag vill att de ska VINNA!
Jag unnar dem känslan av seger. Känslan när bollen går in i mål. Att få hoppa, jubla och skrika. Att krama om varandra, säga: -Åh, vad duktiga vi är!

Jag få börja jaga barnvakt. Eller “klassfotbollsvakt”.
Mamma, vad gör du på lördag åttedar. (Jo, jag har tagit reda på vilken helg det är också.)

Nu har jag tittat lite i spelprogrammet för Klassfotbollen men jag minns inte om det är nästa helg eller helgen därpå som årets stora begivenhet går av stapeln.

Däremot har jag tagit reda på att Lilla Svalan och Guldgossen spelar på planer som ligger ganska nära varandra. Det underlättar logistiken enormt. De har bara en match på samma tid, för övrigt kommer jag kunna titta på alla matcherna. Nu gäller bara att försöka övertyga mig själv om att Förundersökningsledaren bör få lägga rabarber på systemkameran. De senaste två åren har jag nämligen kommit hem med sisådär 600 kort, från en enda dag.

Och så hoppas jag att ingen av klasserna går vidare till slutspelet dagen därpå. Förundersökningsledaren och jag har nämligen lovat sjunga på söndagen. Det gjorde vi långt innan vi visste att det skulle vara klassfotboll den här helgen, vilken helg det nu var…
Chansen är dock liten. Det är fyra lag som går vidare från varje grupp och det är bara fem lag i grupperna.

Förra året gick lilla Svalans klass vidare till slutspelet. De åkte ut redan första matchen och fick storstryk med 1-6 (eller om det var 0-6 till och med). Guldgossens klass gick inte vidare alls. Jag vet inte om någon av klasserna är så mycket bättre i år, så kanske finns det hopp ändå…

Lite tråkväder gör att jag lämnar cykeln hemma. Barnen cyklar dock troget, för att kunna åka hem från fritids när de själva vill. För lilla Svalan är det stort, att nu vara så ansvarsfull att hon får cykla hem efter eget huvud (nästan, vi har naturligtvis vissa restrektioner).

Det gläder mig också att Guldgossen känner syskonansvar och oftast väntar in lilla Svalan och cyklar med henne både till och från skolan.

Hela familjen Zäta sitter i bilen på väg hem från Lundsbrunn och svärföräldrar/föräldrar/farföräldrar.
Barnen tävlar om att rapa mest, högst och värst i baksätet ända tills Förundersökningsledaren tröttnar och säger till på skarpen.
-Tio kronor per rap från och med nu!

Efter att vi rett ut om barnen ska få eller betala 10 kronor per rap följer en liten stunds lugn och ro… tills Guldgossen försiktigt frågar:
-Men man få fjärta så mycket man vill eller?

Vi har haft en mysig kväll i TV-soffan, Lilla Svalan och jag. Med Förundersökningsledaren på jobbfest och Guldgossen på kanothajk har familjens tjejer kunnat äta ungspannkaka och ostörda titta på Talang.

Men halv tio tog friden slut, när lilla Svalan kom på att hon minsann vill måla naglarna.
-Nej lilla Svalan! Nu är det faktiskt läggdags.
-Dumma skitmamma! Jag får aldrig någonsin göra som jag vill. Varför är det alltid du som ska bestämma? Jag vill inte gå och lägga mig än. Jag vill se på “Bonde söker fru” också.

Det är ett mysterium.
Hur kan det komma som en överraskning kväll efter kväll? Att man ska gå och lägga sig.
Borde hon inte åtminstone ana ett mönster efter nästan 3200 kvällar?

-Mamma, kom hem! grät Guldgossen i luren när jag svarade i mobilen på jobbet.
-Vad har hänt? frågade jag förvånat.
-Jag har trillat i trappan…

Samtidigt som jag ryckte åt mig plånbok och bilnycklar och jagade ut till bilen förhörde jag mig om Guldgossens tillstånd. Han hade ramlat på väg upp för trappan och slagit i höger armbåge och höger knä, och dessutom tappat ut en tallrik flingor med mjölk.

Det tog inte många minuter för mig att komma hem och konstatera att skadorna inte var så stora. Knäet är värst, en aning svullet och rejält ömt men armbågen är okej och trappan är numera renare än någonsin tidigare.

Sitter i bilen med barnen.
Guldgossen berättar en “rolig” historia. Varken jag eller lilla Svalan så mycket som drar på munnen.

Guldgossen låter sig dock inte nedslås:
-Ni skrattar så mycket att ni inte får fram ett ord va!

Jag har inte bakat någonting den här veckan. Trots att planen var att baka både måndag, tisdag och onsdag kväll.

I går blev det i alla fall bak hemma i köket, men det var inte jag som bakade, utan Förundersökningsledaren.

På Förundersökningsledarens jobb har de infört torsdagsfika. Karlarna (ja, det jobbar bara karlar på hans avdelning) turas om att baka. Det ska vara hembakat och eventuella fruar, sambor, fästmör eller mammor får inte hjälpa till.

Förundersökningsledaren har bläddrat länge i min bok med muffins. Till slut fastnade han för ett recept på jordnötsmuffins. Lagom annorlunda och lite spännande. Han har handlat ingredienser tidigare i veckan och i går kväll skred han till verket med liv och lust.

Efter middagen började jag fundera på vad jag skulle baka. Mazarintårta är det som står på schemat härnäst. Kanske lite många led men väldigt gott när det väl är klart.
Jag hann dock inte plocka fram varken mjöl eller ägg innan Guldgossen ängsligt ropade från övervåningen:
-Vad var det i det där pappa bakade egentligen?
-Du har väl inte smakat på smeten? ropade jag förfärat tillbaka.
-Jo… lite…

Guldgossen kom nedsläntrande från övervåningen och såg ytterligt besvärad ut. Han har aldrig fått i sig jordnötter tidigare men vi har fått jordnötsallergin konstaterad via både blodprov och pricktest och vi vet också att det är det han är mest allergisk mot, mer än både hasselnötter, rå potatis, äpple, pollen och diverse pälsdjur.

Jag konstaterade snabbt att reaktionen uteblivit i ögonen och såg heller inga nässelutslag. Men Guldgossen kände hur halsen svullnade.
Jag ringde 1177 med ena handen och dirigerade ut Guldgossen i bilen med den andra. De svarade snabbt på sjukvårdsupplysningen och jag upplyste dem om läget och bad dem förvarna akuten om att vi var på väg.
-Åk! sa damen i andra änden samtidigt som jag backade ut ur garaget.

Man vet ju aldrig hur man reagerar i akutsituationer förrän man själv varit där. Jag har dock varit med om flera andra tillfällen då det varit bråttom på väg till sjukhuset med någon av barnen. Alltså tog jag det lugnt men körde fort. Jag höll ett öga på vägen och ett på Guldgossen och uppmanade honom att slappna av och andas långsamt. In genom näsan, ut genom munnen. Vi småpratade lite om senaste programmet av Simpsons och jag frågade med ojämna mellanrum hur det kändes i halsen.
Svullnaden tilltog i takt med att avståndet till sjukhuset minskade. Efter bara några minuter var vi framme. Eftersom jag gett mig i väg i all hast hade jag inga pengar, så jag parkerade utan att ta biljett och hoppades att lapplisorna inte jobbade kvällstid.

Inne på akuten tog vi nummerlapp och fick vänta en stund.
Under väntetiden avtog svullnaden i Guldgossens hals. När vi väl fick tala med en sköterska bad jag därför bara att vi skulle få hänga lite i väntrummet medan vi väntade på att Guldgossen skulle bli helt bra. Sköterskan bad att vi skulle vänta på jouren på Ågårdens vårdcentral i stället. Där skulle vi ha bättre möjlighet att få träffa en läkare.

När vi klev ut i det välsignade regnet igen ringde Förundersökningsledaren. Han undrade vart i allsindar vi tagit vägen. Allt hade gått så fort att jag i hastigheten glömde bort att berätta för Förundersökningsledaren att jag tog med mig Guldgossen till akuten. Jag trodde i ärlighetens namn att han märkte att vi for, men uppenbarligen hade han inte kopplat ihop det ena med det andra. Jag trodde också att jag talat om för lilla Svalan vad som skedde, men tydligen hade jag inte varit särskilt tydlig.

På jouren blev vi väl mottagna och träffade också en läkare som undersökte Guldgossen och gav oss klartecken till att åka hem, men med förmaningen att genast ringa efter ambulans om Guldgossen visade tecken på allergichock igen.
Skillnaden mellan en ambulans och min Saab är att i den förstnämnda finns adrenalinsprutor som kan rädda livet på Guldgossen om det skulle behövas.

Så intet ont som inte för något gott med sig (säger Klämkäcka Zäta)! Nu har jag lärt mig att Guldgossen verkligen är rejält allergisk mot jordnötter OCH att jag trots mitt lugn och min körförmåga kan få tillkalla ambulans när det krisar.

Lilla Svalan håller rättstavningslektion med mig:
“Aldrig stavas aldrig med två L och alltid stavas alltid med ett L.”

Lilla Svalan och jag är sist kvar vid middagsbordet. Jag håller henne sällskap medan hon äter upp maten.
För att fördriva tiden hittar jag på en sång:
“Det måste få plats mera kyckling på min grill.
Därför knuffar jag bort, alla varmkorvar jag ser.
Det måste få plats mer kyckling på min grill.
Annars blir jag inte mätt och nöjd.“

Lilla Svalan lyssnar fascinerat och ställer sedan dagens bästa fråga:
-Mamma, varför blev du inte superstjärna egentligen?

Lilla Svalan hjälper mig att laga middag. Det blir potatismos och falukorv. Hon har hjälpt mig dela potatisen i mindre, snabbkokta bitar och ger sig nu med liv och lust på korven.

Först drar hon loss skalet. Med stor förtjusning granskar hon det oranga sega ytterhöljet:
-Åh, wow! Den här måste jag använda.
-Nehej mitt lilla hjärta. Det måste du inte alls det!

Efter en kort inre kamp slänger hon så skalet i soppåsen.
-Hej då, du användbara sak!

I dag har vi varit hos min föräldrar och klätt av båten.

Mamma bjöd på grillbuffé. Vi satt i de nyframtagna utemöblerna och gottade oss i solen. Det var så varmt att till och med tröjorna åkte av.
Lilla Svalan satt bredvid sin mormor och utbrast plötsligt imponerat:
-Men mormor! Vilka muskler du har!
-Åh, tack lilla Svalan! Tycker du det?
-Jaa! De som hänger där under armarna är ju jättestora!

I morse var det inte kul att heta lilla Svalan. Hon ville inte gå till skola för de har inte tillräckligt mycket roligt där.

Och det kom hon fram till efter att ha blivit sur på mig fler gånger än jag kan räkna.
Hon var så jobbig att jag faktiskt drog en lättnadens suck när jag äntligen lyckats lämna av henne vid skolan. Så brukar det inte vara, men just idag fick jag verkligen anstränga mig för att inte tappa humöret.

Mitt gamla mantra “Jag är den vuxne, jag är den vuxne, jag är den vuxne” kom väl till pass igen.

I kväll har vi varit på hedersutmärkning (eller vad det nu heter) ute i Örslösaskogen tillsammans med en hel drös Royalbarn.

När en av ledarna inledde kvällen tackade hon för att de vår låna våra fantastiska barn en gång i vecka:
-Det är så roligt att vara med era barn. Och de har så mycket att berätta. Man vet aldrig vad de kommer att säga.

Då hörs lilla Svalans röst från åskådarbänkarna:
-Ja, ibland vet jag inte ens själv vad jag kommer att säga!

Det gäller att vara lite lurig när man ber barnen om hjälp. Det är inte alltid de lyssnar lyhört och genast följer mina uppmaningar.

Gissa vilken mening som ger störst genomslagskraft:
1. Vill du vara snäll och rensa bort alla maskrosor från gräsmattan!
2. Kan du hämta lådan med glass i frysboxen!

I flera veckor har jag lovat lilla Svalan att vi ska så hennes sommarblommor. Hon har själv fått välja ut en fröpåse i affären och förväntan har varit lika lång som stor.

Först skyllde jag på att jag inte hade någon såjord.

Sedan skyllde jag på att det skulle bli påsk och vi inte kunde åka ifrån de omsorgskrävande små nysåddingarna.

Sedan tog argumenten slut och i går kväll hjälpte jag henne att så en massa småkrukor med “Balsaminer”. De ser rätt svulstiga ut på kortet på fröpåsen. Inte alls i min smak. Men lilla Svalan älskar sina små frön och jag tror hon kommer vattna dem varje dag.

Som tack för att jag ställde upp och hjälpte henne så i går lovade hon att hjälpa mig tillbaka. Hon erbjöd sig att gå till affären och köpa en citron så att jag kunde göra gott citronvatten till middagen. Jag tror inte hon förstod vilken enorm uppoffring erbjudandet innebar. Det tar två timmar att gå till affären – och två timmar hem.

Jag fick henne att nöja sig med att skriva upp “sitron” på inköpslistan.

I helgen skaffade jag mig en basker. Den är stickad – och lila.
Lilla Svalan har en likadan.

Vi tar på oss våra baskrar när vi ska ut och maja i det fina aprilvädret tillsammans med goda vänner. Nu sitter vi i bilen och ska precis ge oss iväg.
Lilla Svalan tittar på mig och säger:
-Mamma, du är faktiskt riktigt snygg i den där!

Jag vänder mig om mot baksätet och fyrar av ett tacksamt leende. Och lilla Svalan tillägger:
-Fast inte framifrån.

I eftermiddags lekte lilla Svalan på en lekplats och träffade på en tjej i hennes egen ålder, som hon aldrig sett förrut.
Flickan hade långt brunt hår precis som lilla Svalan.
Hon hade samma sorts skor som lilla Svalan.
Hon hade en precis likadan top – grå med en katt på – som lilla Svalan.

Och när hennes lillebror ropade på henne hörde vi att även hon hette lilla Svalan.

Lilla Svalan kom springande till Förundersökningsledaren och berättade om alla likheter.
-Och pappa, vet du vad! Hennes pappa heter också pappa!

Jag fortsätter på inslagen linje och curlar lilla Svalans nya skor.De är alldeles vita och vackra längst fram vid tårna och behöll sin vithet hela första dagen.
Så fort lilla Svalan haft dem i skolan en dag var de dock inte alls lika vita längre.

Vad gör en sann curlingmamma då?

Jo, hon ställer sig naturligtvis och tvättar skorna med mjuk diskborste och såpa varje kväll. Så att skorna ska vara så fina som möjligt och dessutom ha hunnit torka till dagen därpå då hennes lilla ängel ska använda dem igen.

En vacker dag kommer jag säkert glömma bort att diska dem. Och då slutar jag säkert upp med mitt fåniga beteende. Hoppas jag…

I dag är det skärtorsdag. Det är den officiella påskakärringsdagen.Själv påskade jag ju ut mig redan förra veckan.Lilla Svalan valde dock rätt dag för att klä ut sig. Men någon påskakärring ville hon inte vara.Nej minsann. Med en bruten arm i stället för lapp över ögat (handikapp som handikapp) klädde hon i stället ut sig till… “Blodröda Jill”.
Jag vet inte varifrån hon fick namnet, men håll med om att hon ser ganska skräckinjagande ut.När jag släppte av henne vid skolan fick hon sällskap av en vampyr, en punkare och en prinsessa.

Jag har blivit en riktig curlingmamma.

Ta det här med fruktstundsfrukten till exempel.
Det började med ett oskalat äpple i väskan. Inga konstigheter. Inget mankemang.
Efter ett tag började jag smyga ner en banan emellanåt. En banan med en liten hälsning till lilla Svalan. Jag intalade mig att det var pedagogiskt och uppmuntrade hennes intresse för att läsa.

När lilla Svalan tröttnat på bananerna var det äpplen som gällde igen. I klyftor. Skalade. Med borttaget kärnhus.

Och nu har vi kommit på att barnen står sig bättre om de får med sig en macka till fruktstunden. Eller två mackor.

Fast Guldgossen vill ha två mackor och en morot, och lilla Svalan vill ha en macka och ett äpple. Smörgåsen ska vara vikt på ett speciellt sätt och äpplet ska vara skalat och kärnhusfritt, med klyftorna uppradade med skalsidan åt samma håll, inslaget i glapack.

Nu skulle man kunna tro att jag är precis hur dum som helst.

*

*

Men det är jag inte.

Det handlar om att ge och ta. Och inte bara om att jag ger och barnen tar. Nej, ibland är det faktiskt tvärtom också.

Ta häromkvällen till exempel, några dagar innan lilla Svalan trillade och bröt armen. Jag var trött och huvudvärkig och gick och la mig tidigt. Både Guldgossen och lilla Svalan höll mig sällskap i sängen medan jag läste en stund för dem. När de var på väg till sina egna sängar upptäckte jag att jag glömt ta med mig min bok från nedervåningen. Jag frågade lilla Svalan om hon ville hämta den åt mig. Det kunde hon tänka sig om hon fick betalt i form av två långa kramar och tre pussar. En win-win-situation för mig alltså!

Sedan lyckades jag även övertala henne till att ligga kvar i min säng och hålla mig varm tills jag somnade. Jag älskar levande element så det där är klart värt lite extra omsorg i fruktlådan på mornarna.

Det är förresten inte bara barnen jag curlar. Jag brukar ägna en kvart varje morgon åt att skära grönsaker och frukt till mig själv också.
I går morse höll jag på så länge att vi kom för sent. Jag skar och skar och ropade små peppande uppmaningar upp till andravåningen:
-Ni måste borsta tänderna själva.
-Har du bytt om nu lilla Svalan?
-Stäng av datorn Guldgossen.
-Nu är det bara tre minuter kvar, är ni klara med allt nu?

När vi väl satt i bilen var jag tydlig med att förklara att det var mitt fel att vi blivit försenade. Men jag berättade inte att det berodde på att jag curlar mig själv.

…för att Guldgossen ställt upp och cyklat till affärn och köpt mjöl så att vi kunde baka pizza till kvällsmat.

Jag försöker förklara ordet “fördom” för lilla Svalan. Det oskuldsfulla barnet har svårt att förstå vad jag menar.
Jag: -Men säg att man tror att alla danskar är tjocka och dricker öl…
Lilla Svalan: -Va! Gör dom?
Jag: -Nej, men om man tror det är man fördomsfull.
Jag: -Eller om man till exempel tycker att alla engelsmän är sura och dricker te…
Lilla Svalan: -Nej mamma. Man blir inte sur av te.

Nu lägger sig Förundersökningsledaren i ordkunskapen.
Förundersökningsledaren: -När man är fördomsfull drar man alla över en kam.
Lilla Svalan: -Aha! Nu förstår jag. Ni håller på med en massa svåra ord!

Häromdagen satt Lilla Svalan med svenskaläxan.
Uppgiften handlade om att skriva “en”, “ett” eller “flera” framför olika ord.
Orden var “klocka”, “mopeder”, “jackor”, “metspö”, “blomma”, “kasettband”…

Lilla Svalan utbrister:
-Kasettband!? Vad är det för nånting?

Lilla Svalan tittar upp på mig när jag hjälper henne att klä sig på morgonen.
-Mamma, vi ska ha en crazy hairday på fritids någon dag!

Jag tittar ner på hennes trollrufs och säger:
-Jaha du. Det trodde jag du har varje dag!

Till min förvåning säger lilla Svalan då:
-Hahaha! Vad du är rolig mamma!

Guldgossen och jag har haft en fotosession i eftermiddag.

Först tog jag kort på honom.-Men le lite då!

-Ögonen syns inte så bra. Du får inte blunda för blixten. Titta riktigt stort nu!

-Inte så! Du ser inte klok ut. Du ser ut som en… som en… som en galen psykopat!

-Nu blev ögonen bra. Men du glömde le. Vad är det för fånig grimas!

-Sådär ja! Nu börjar det likna nåt. Kan du nu bara le utan att gapa så stort så är jag säker på att jag kommer få en pangbild!

Och där var mamma nöjd! En perfekt bild!

Sedan var det Guldgossens tur att fota mig.
Naturligtvis blev jag jättesnygg direkt.

Med en vingklippt liten Svala i huset får man fixa och trixa lite för att få till vardagslivet. I dag fick jag duscha tillsammans med lilla Svalan och hjälpa henne med allt från hår- till tårtvätt.

Jag förväntade mig någon typ av reaktiv kommentar när jag stod naken framför lilla Svalan och blev skärskådad, men jag blev ändå förvånad när hon siktade in sig på mina bröstvårtor och utbrast:
-Oj, är dom ruttna?
-Va! Ruttna! Varför tror du det?
-Dom är ju alldeles skrynkliga!