Zäta

Det där var ju onödigt skrivet.

Strax efter halv tio i dag ringde lilla Svalans lärare och berättade att lilla Svalan trillat ner från klätterställningen och hade väldigt ont i höger arm. Jag släppte vad jag hade för händer och åkte genast till skolan. Inne hos skolsköterskan satt lilla Svalan tillsammans med sin lärare. Stämningen verkade ganska munter för lilla Svalan hade just berättat att hon rean trillat ner från klätterställningen och brutit högerarmen en gång. Var det nu dags för ännu ett bryt?
Ja, ett litet bryt fick hon när hon såg att jag kommit. Då kom känslorna fram.
Jag hade mött en av Guldgossens klasskamrater i korridoren och fått veta att lilla Svalan hittats nedanför klätterställningen alldeles vit i ansiktet så jag blev ganska lättad när jag hörde lilla Svalan både skratta och gråta.

Skolsköterskan hade inte gjort mer än en occulärbesiktning men när jag såg hur lilla Svalan hanterade armen bestämde jag raskt att det var bäst att åka raka vägen till sjukhuset. Skolsköterskan lovade ringa och förvaran om vår ankomst.

På akuten fanns det ytterligare en kvinna med bruten arm (men hon var 90 år och hade inte trillat ner från en klätterställning) så vi fick vänta en stund på vår tur. Det är i sådana lägen en 8-åring kan bli väldigt otålig och få väldigt ont och gråta lite. Och det är vid sådana tillfällen en 39-åring har stor nytta av sitt änglatålamod. Jag sa i alla fall till lilla Svalan att hon gärna fick gråta.
-Man får gråta när man har så ont!
Vad jag menade var också:
-Gråt gärna högre så kanske någon kommer och förbarmar sig över dig.

Jag tror inte att vi väntade mer än 10-15 minuter men det var lååånga minuter.

Först fick vi träffa sköterskan David. Han var kort och ohårig och väldigt trevlig. Han undersökte lilla Svalan, ställde frågor för att se så att hon inte slagit i huvudet och tog reda på lite om hur det hela gått till. Han frågade hur hög klätterställningen är och lilla Svalan svarade:
-Den är nog en två-tre-fyra meter ungefär.
David tittade frågande på mig och jag kontrade med två och en halv. Den är i alla fall mer än tre decimeter högre än jag så över två.

När David var klar och kollat blodtryck, puls och temperatur och skojat med lilla Svalan om att hon var tvungen att bli dragen i örat när hon kom till sjukhuset (för örontempens skull) så fick vi vänta en stund i väntrummet igen.
Jag började läsa en Bamse-tidning för lilla Svalan och när David kom och hämtade oss efter bara en liten stund rekommenderade han att vi tog med oss både tidningen och en Nicke Nyfiken-bok att fördriva tiden med.

Nu skulle vi vänta på läkaren inne i gipsrummet och David hade dukat fram vatten och Panodil på britsen till lilla Svalan.
Jag hann inte läsa många sidor i tidningen (för lilla Svalan och den 90-åriga damen som vi delade rum med) innan läkaren kom in.

Jag minns inte hans namn men han var verkligen en frisk fläkt. Jag vet inte hur länge han varit i Sverige men han bröt ganska duktigt så jag fick fråga om några gånger när han senare förklarade skadan.
Först bad han lilla Svalan berätta var hon hade ont. Efter några minuter avbröt han med orden:
-När jag kom till Sverige, jag lärde mig att svenskar inte pratar så mycket. De säger till mig att jag pratar jättemycket. Men du – du pratar ännu mer. Det är bra. Jag gillar pratiga patienter!

Läkaren kom efter en noggrann undersökning, fram till att det mest troliga var att lilla Svalan bara slagit sig ordentligt. Det fanns ingen svullnad eller andra tecken på att hon brutit sig, men hade skickade ändå iväg oss till röntgen.
-Bättre vara på säker sida när ni ändå är här.

Inne på röntgen fick vi bara vänta några minuter. Barn går före i kön fastän jag upplever att pensionärer kan ha minst lika dåligt tålamod ibland.
Röntgenpersonalen var snabb och precis och tog fem bilder av lilla Svalans axel, överarm och nyckelben.
Sedan var det bara att promenera tillbaka till gipsrummet igen och vänta på att läkaren skulle hinna titta på bilderna.

Det tog bara några minuter så svepte han återigen in i gipsrummet och berättade att överarmsbenet var helt av nästan uppe vid ledkulan. Lilla Svalan och jag hade hunnit ställa in oss på att det nog inte var något brutet för lilla Svalan hade inte så ont vid undersökningen och läkaren menade att ett barn som kan prata och skojja samtidigt som han klämmer på ett brutet ben är övernaturlig.

Lilla Svalan slapp i alla fall att bli gipsad. I stället fick hon ett band runt nacken som förankrades med kardborrar runt den skadade armen. Det är meningen att hon ska ha det här stödet dygnet runt de två första veckorna. Sedan får hon ta av det för att börja öva på att pendla med armen i en cirkel rakt ner. Efter ytterligare en vecka kan hon öva på att sträcka ut och fram armen och efter fyra veckor kan hon återgå till sitt vanliga liv igen och till och med vara med på idrotten.
-Kan hon träna jiu jitsu också då? frågade jag.
-Vad är det med den här flickan? Klättra högt i klätterställningar och kasta omkring andra barn i karate?
Och vänd till lilla Svalan:
-Har du hört talas om Play Station? Ganska roligt. Man sitter stilla och spelar…

Efter ytterligare instruktioner och förmaningar, inte utan glimten i ögat, kom vi fram till att lilla Svalan nog kan få gå på sin Jiu Jitsuträning igen om sex veckor. (Då är förmodligen säsongen över…)

Hemma har jag gjort om stödbandet och lagt det så att det inte bara hänger runt nacken. Lilla Svalan fick ont i nacken nästan med en gång och det såg inte smart ut, så jag har lagt bandet bakom ryggen också för så var det gjort på bildet som prydde förpackningen med stödförbanden inne i gipsrummet.

Nu har lilla Svalan ont och är trött. Jag misstänker att det inte blir så mycket sovit i natt men hon ska få en värktablett innan hon går och lägger sig så ökar vi på chanserna lite i alla fall. Jag undrar om hon inte är lite förvirrad också. Hon hävdar nämligen fortfarande att det var högerarmen hon bröt sist också, medan jag anser mig ha bloggbevis för att det var vänstern.

Lilla Svalan hade ont i nacken i dag. Hon fick sig en släng på jiu jitsun i går. Just då hade hon inte så ont men efter en natts sömn har nacken krampat till.

Vi får se hur länge jag får jobba i dag.

Fick just ett mycket trevligt telefonsamtal från min lilla lillasyster.
Hon berättade att bäbisen i magen är en gosse!

Hon och hennes magsjuke man hade varit på ultraljud i dag och nuförtiden är ultraljudsapparaterna så bra att man kan se barnen gäspa, leka med sina fingrar och såklart också hur de ser ut på mitten.

Lille Falunkorven (bara ett arbetsnamn från min sida) blir den 8:e killen bland barnens kusiner. Lilla Svalan har bara en enda älskad flick-kusin. Hon längtar hett efter ytterligare en kvinnlig kusin så jag förväntade mig någon typ av reaktion när jag berättade för henne om Falunkorvens kön.

-Neeeeej! skrek hon.
Efter att hon lugnat ner sig lite konstaterade hon:
-Det är i alla fall bättre än inget alls.

-Mamma, du måste hjälpa mig! Jag får inte upp locket på tandkrämstuben!
-Men skärp dig lilla Svalan. Nu går jag inte på fler aprilskämt.
-Men det är sant.
-Knappast.
-Kom och hjälp mig bara.
-Skynda dig nu i stället. Vi har bråttom.
-Men jag kan faktiskt inte få upp tandkrämstuben.
-Be Guldgossen om hjälp då.
-Han kan inte heller.

Och det tog mig flera fruktlösa försök innan jag äntligen lyckades skruva av locket på tandkrämstuben.

-Men kolla! Nu snöar det igen! utbrast jag strax innan vi skulle åka hemifrån.
Lilla Svalan rusade fram till fönstret och tittade ut på den regnvåta världen som inte presenterade minsta tillstymmelse till snöflinga.
-April, april! förstärkte jag mitt påstående.

I grenen aprilskämt står det just nu 1-1 mellan mor och dotter.

När jag väckte lilla Svalan i morses tittade hon på mej med sina rådjursbruna ögon som var bräddfyllda av tårar och snyftade:
-Mamma, jag hade en mardröm i natt!

Jag fylldes genast av moderlikt medlidande och svarade:
-Åh, lilla älskling… Vad drömde du för hemskt då?

Till svar fick jag ett glatt:
-April, april!

Guldgossen och jag gör läxorna. Han har ordkunskap och tycker inte på långa vägar att det är lika roligt som jag tycker. Jag får dock inte chansen att hjälpa honom så mycket som jag skulle vilja eftersom han är riktigt duktig.

Jag lär mig ändå massor. Jag hade till exempel ingen aning om att presenning inte stavas pressenning och att portmonnä innehåller två n.

I går kväll kunde jag ha simmat. Det hade inte varit fel med lite motion om man säger så.

Men jag prioriterade.
Att prioritera är en viktig konstart som jag fortfarande inte behärskar. Jag tycker mig ha tagit ett eller kanske till och med två steg i rätt riktning, men jag har fortfarande lång väg kvar till en godtagbar nivå.

I går prioriterade jag bort min motion och fram att åka och panta burkar med barnen.

I Guldgossen och lilla Svalans skola håller barnen på med ett insamlingsprojekt för att kunna hjälpa barn i Rumänien. Rumänien är Europas näst fattigaste land.
Nu samlas det pantburkar och -flaskor för fulla muggar. Pantkvittona lämnas till lärarna som går och förvandlar dem till pengar varje fredag. Målet är att på en månad komma upp i 15.000 kr. Pengarna kommer gå till att bygga lekplatser för barn i Rumänien.

Naturligtvis tycker jag att det är fint att mina barn får vara delaktiga i att göra något bra för sina “kollegor” i ett land som inte har några pengar att satsa på en inspirerande miljö för sina barn. Jag tänker på Rumäniens barn och gläds över det som ska komma dem till godo.
Men jag gläds också för mina egna barns skull. De har chansen att lära sig något om världen, att inte alla har det så bra som vi i Sverige. Att faktiskt nästan inga barn har det så bra som vi!
De får också lära sig glädjen i att samarbeta, att sträva mot samma mål.

I söndags tog jag en liten extrasväng hem från kyrkan tillsammans med barnen. Vi samlade pantburkar efter helgens evenemang. Vi fick ihop fyra fylla kassar.
För mig blev det till slut som en fix idé. Jag såg burkar i varenda dike och har haft fullt sjå med att inte ideligen stanna till och plocka upp dem.
På väg till jobbet i måndags, och på vägen hem i går, stannade jag till och plockade ihop ytterligare en kasse.

När vi pantade allt i går lärde jag mig att det är väldigt få ölburkar man får pant på. Trots alla kassar fick barnen inte ihop mer än cirka 50 kronor.
Så nu är frågan – Måste jag börja dricka en massa eller har jag möjligen tid att dammsuga vägkanterna runt stan de kommande veckorna?

I dag har jag varit ledig från jobbet och i stället varit med Guldgossen i skolan hela dagen. Det har varit riktigt roligt och trevligt. Jag har bland annat fått se hur det ser ut innuti en glödlampa.

Några av Guldgossens klasskamrater är väldigt väluppfostrade och inkännande.
Direkt när jag kom på morgonen fick jag erbjudande av en av killarna att sitta bredvid honom långt ner i klassrumet. Det fanns en plats ledig bredvid Guldgossen men eftersom han sitter mitt i smeten bland de andra ville jag inte sätta mig där direkt, och skymma utsikten mot whiteboarden för de som satt bakom.

Mest imponerad blev jag under lunchen. Då fick jag inte plats vid Guldgossens bord utan satte mig tillsammans med några andra elever och två av lärarna. Allt eftersom de andra åt klart troppade sällskapet av. Jag blev föga förvånande kvar till sist. Betydligt mer överraskad var jag över att en av Guldgossens klasskamrater satt kvar och höll mig sällskap trots att han ätit klart.

Det finns hopp för Sveriges framtid!

Guldgossen var lite nervös innan den här dagen. Med mig som mamma kan jag ha förståelse för hans känslor. Men jag skötte mig rätt bra. På första rasten var jag med killarna och kastade snöboll ända tills en elev från en annan klass påpekade att man faktiskt inte fick kasta snöboll på skolgården. Under den andra rasten höll jag ihop med tjejerna och gjorde mig populär genom att ställa upp och veva hopprepet.

På lektionerna höll jag låg profil och satt mestadels tillsammans med Guldgossen och såg på medan han jobbade.

När skoldagen var över fick jag en varm kram av min son, som sa att jag gärna fick komma och vara med någon mer dag.

Häromdagen följde jag med Guldgossen till frisören. Hans långa lockar hade mer börjat likna dreads och det var utsiktslöst att försöka skapa någon form av ordning i kaoset. Nu fick de slitna tovorna ge vika för saxen och fram kom nya fina lockar, en spexig snélugg och busigt rufs.

När Guldgossen blivit tvättad, klippt, vaxad, fönad och fixad betalade jag och vi gick för att ta på oss ytterkläderna. Den entusiastiska frisören stod och vinkade av oss och såg sådär lyckligt nöjd ut över resultatet av sitt hantverk.
Guldgossen vinkade tillbaka, rev av ett karskt ”Hej då” och gjorde som vanligt – tryckte på sig sin svarta mössa!

Jag har sovit gott med lilla Svalan bredvid mig i sängen. Visserligen har jag vaknat till flera gånger under natten för att kontrollera att hon haft täcket på sig, men jag vill ändå påstå att jag sovit gott.

När jag väckte lilla Svalan i morses visade det sig att hon också sovit gott. Så gott att hon inte ville vakna. Och när hon väl vaknade till ville hon helst somna om. Hon hade ont i magen, gegg i ögonen och var förkyld.
Som den ömma, förstående mor jag är – tvingade jag henne att kliva upp och göra sig klar för skolan i alla fall. Det brukar ju vara värst på mornarna…

I dag har jag skjutsat Förundersökningsledaren till Düsseldorf. Eller, nej, inte hela vägen dit… men jag körde honom till brandstationen här i stan där han samåker med sina arbetskamrater till jobbet, och från jobbet ska han fara vidare till Düsseldorf för mässa.

Jag och barnen får kampera själva till torsdag kväll. Förundersökningsledaren har uppmanat barnen att vara snälla mot sin mamma. Han sa inget om att jag ska vara snäll mot dem…

Guldgossen tog i alla fall sin far på orden för medan jag var borta en liten stund i morses och körde Förundersökningsledaren, såg han till att både han och lilla Svalan var ombytta, tandborstade och resklara tills jag kom hem.
Han är inne i en väldigt harmonisk fas. Förmodligen håller han på att samla pluspoäng inför tonårsrevolten.

På väg hem från Tillväxtgruppssamling. Hela familjen Zäta sitter i nya Volvon.
Plötsligt tvärnitar Förundersökningsledaren. Det rycker i våra bilbälten. Jag flämtar till. Guldgossens mage far upp i halsgropen.
-Vad gör du? utbrister jag, inte helt utan irritation i rösten.
-Det var en liten kanin, svarar Förundersökningsledaren småskärrat.
-Kanske möjligtvis en hare, kontrar jag som ingenting sett på vägen.

Då hörs lilla Svalans nytra röst från baksätet:
-Det hade varit bättre om du kört över den.

I morses sträckte jag på mig i sängen, gjorde mig till en lång mask och utstötte ett mornande, morrande morgonljud.
Inne i från Guldgossens rum hördes en nyväckt son:
-Föder du barn mamma!?

Guldgossen är precis hemkommen från skidlägret på Hovfjället. De hade haft -37 grader en morgon och det var svårt att andas. I backen var det dock “bara” -17.

Guldgossen har haft roligt och inte gjort några värre vurpor. Värsta upplevelsen var nog en sticka i foten som inte ville följa med ut.

Nu ska vi ta tidig kväll och se till att Guldgossen hinner sova ikapp lite. Jag vet från egna lägererfarenheter att sömn lätt blir ett bortprioriterat område.

Lilla Svalan noterade vår nya IKEA-matta som kommit på plats medan hon varit borta. Hon konstaterade att vi nu har ny soffa, nytt soffbord och ny matta.
-Men pappa, jag tycker vi ska skaffa en ny platt-tums-TV också!

Det är skönt att ha lilla Svalan hemma igen. Hon har sovit över hos svärmor och svärfar mellan lördag och måndag och haft jättekul men jag har ändå längtat lite grann.

När jag hämtade henne hos mina föräldrar (svärmor skjutsade dit henne i går eftermiddag) i går kväll ville jag bara krama om henne men hon tittade inte ens på mig och ville inte följa med hem.

Senare i går kväll satt hon dock ihopkurad bredvid mig i soffan och i natt sov hon mellan mig och Förundersökningsledaren så nu kan jag inte beklaga mig över att ha fått för lite närhet.

I kväll blir det lilla Svalan och jag som gäller eftersom Guldgossen är på sportlovsläger och Förundersökningsledaren först ska spela innebandy och sedan ha möte med folket som håller i församlingens hemsida.
Jag ämnar smöra för lilla Svalan med pannkakor och kanske lite soffmys och så måste vi packa uppo hennes väska och köra några maskiner tvätt.

Torsdag kväll. Vi äter middag och diskuterar “Sveriges Värsta Bilförare”.

Guldgossen: -Jag gillar bäst den där gubben som är tvilling och kan en massa om teknik. (“Den där gubben” är ungefär hälften så gammal som jag…)

Lilla Svalan: -Om det fanns ett program som hette Svergies bästa bilförare så skulle du vara med i det mamma!

Guldgossen är inne i en så härlig och harmonisk fas. Han hjälper till utan att gnälla, han till och med börjar duka av bordet utan att vi bett honom. Han berättar hur han haft det i skolan, han försöker hålla sin syster på gott humör och han är allmänt trevlig och social.

I morse var det dock en erbarmerligt trött Guldgosse som försökte samla tillräckligt med kraft för att kliva ur sängen. Jag försökte snabba på honom genom att berätta att det snöade ute så att han kanske inte skulle kunna cykla till skolan utan bli tvungen att nyttja apostlahästarna.

När Guldgossen smugit runt med påklädning och tandborstning blev det plötsligt lite bråttom om han skulle hinna gå till skolan innan frukosten serverades. Jag hjälpte honom att packa gympapåsen för att det skulle gå så fort som möjligt. När han stod med gympapåsen i handen och skolväskan på ryggen konstaterade han att det där skulle bli för tung och krångligt för honom att bära.
För att eliminera riskerna för tjafs erbjöd jag mig att gå med honom och ta bussen från skolan i stället för från vårt bostadsområde. Men då hade vi verkligen bråttom. Att missa bussen var inte ett alternativ. Jag slängde på mig mina överdragsbyxor samtidigt som jag jagade på Guldgossen. Han blev berörd när han såg hur jag fick stressa och erbjöd sig att cykla i stället, för då skulle han kunna ha gympapåsen på pakethållaren. Jag ville inte att han skulle ta cykeln eftersom det var så mycket snö. Risken att cykla på en dold isfläck och köra omkull var allt för uppenbar.

Det var när Guldgossen tog på sig sina tjockebyxor som han kom på att han ju faktiskt fick plast med gympapåsen i ryggsäcken. Platsen hade upptagits av tjockebyxorna men med lite god vilja och en hel del knôkande så fick påsen plats.
Nu skulle jag inte behöva gå med honom utan hinna ta bussen i lugn och ro.

Guldgossen slog ut med armarna, gav mig en go kram och sa:
-Det är sån´t som händer mamma. Det kan bli lite rörigt ibland. Men nu har vi ju löst det!

När Guldgossen skulle kliva ut genom dörren tyckte han att snöfallet var rätt snällt och bestämde sig för att cykla i alla fall, trots mina protester. Det var nästan att han ångrade sig när han märkte hur trögt hjulen rullade, men eftersom klockan rullat på utan motstånd så var han tvungen att ta cykeln för att hitta i tid.

När bussen stannade till utanför skolan för att plocka upp fler nedsnöade resenärer stod Guldgossen på andra sidan vägen och vinkade glatt från sin cykel.

Jag blev så glad, både för att Guldgossen inte kört i brôt, och för att han bryr sig om sin mamma och vinnlägger sig om att göra saker som han vet uppskattas.

Det är min Guldgosse det!

Från och med i morgon har lilla Svalan varit hemma sjuk i mer än en vecka. Det betyder att vi måste ha ett läkarintyg för att få fortsätta vabba.
Frågan är om någon läkare vill träffa henne? Det behövs egentligen inte för hon har säkerligen drabbats av samma virus som en massa andra ungar i stan och vi ger henne erfoderlig behandling med dryck, cortison på utslagen och febernedsättande vid behov. Men kan man utfärda läkarintyg per telefon?

Ja, i och för sig, varför inte? Om en försäkringskasseläkare kan avgöra att en sjukskriven inte har rätt till sjukpenning utan att träffa vederbörande, borde en riktig läkare kunna avgöra om ett sjukt barn är sjukt genom att prata med någon av föräldrarna per telefon.

Update: Förundersökningsledaren har ringt vårdcentralen. Sköterskan han talade med blev riktigt orolig när hon hörde om lilla Svalans alla symptom och ville ha dit henne på momangen. Varken Förundersökningsledaren eller jag är lika oroliga och Förundersökningsledaren tyckte det räckte om han får en tid i morgon.

Precis efter att jag somnat i går kväll, strax före tolv, kom lilla Svalan in till oss. Hon behövde gå på toa men när hon kom in i badrummet såg hon någonting som rörde sig där inne så hon vågade inte vara kvar.

Jag kände att hon var riktigt het och mumlade: “Det är inbillniingen..”

Min hjärna försökte få kontsakt med kroppen så att den skulle gå upp och följa med lilla Svalan men Förundersökningsledaren hann före, vilket måste betyda att han inte hunnit somna ännu.

När toalettbesöket var avklarat kollade Förundersökningsledaren tempen på lilla Svalan. Hon hade 39,4 grader så det var inte så konsigt att hon såg saker röra sig inne i badrummet.

I dag har lilla Svalan mått bättre, varit pigg och glad och i det närmaste feberfri…
…till klockan fyra. Sedan kastade sig febern över henne igen tills hon grät sig igenom en sen middag och stupade i säng.

Förundersökningsledaren får vara hemma i morgon också. Kvinnosakskvinnan i mig (som jag inte visste fanns) jublar i smyg över att det är jag som jobbar medan Förundersökningsledaren vabbar. Den ekonomiskt sinnad Snåljåpen i mig (som jag däremot har full koll på) är inte lika glad.

I kväll har jag bakat två kladdkakor till jobbet. Guldgossen blev nerlockad från övervåningen av den ljuvliga doften och kunde inte för sitt liv förstå varför han inte fick smaka. Om man bara tar lite i kanten… Ska det verkligen vara så nödvändigt att kunna presentera fulla formar för arbetskamraterna?

Update dagen därpå: Gissa om Guldgossen var belåten när jag kom hem med nästan en halv form “rester”! Han åt så han fick ont i magen men somnade ändå med ett leende på läpparna.

I morse fick vi vara med om något helt nytt i familjen Zäta.

Strax innan min väckarklocka ringde hörde jag Guldgossen gå upp, gå på toa och sedan tassa nerför trappan till nedervåningen. När jag vaknat till ordentligt gick jag ner för att se vad han hade för sig.

Jag hittade Guldgossen vid köksbordet, med engelskaböckerna uppslagna, en läsebok bredvid sig och ett häfte med Europas länder, huvudstäder, berg och öar liggandes på vänt en bit bort.

-Vad gör du Guldgossen? frågade jag förvånat.
-Jag kom på att jag behövde göra läxorna.

Halv åtta en söndagsmorgon!

Guldgossen har varit borta hos en kompis i stort sett hela dagen. När han kommer hem har Melodifestivalen redan börjat och resten av familjen sitter bänkade vid det nya soffbordet och äter varma mackor.

Guldgossen har köpt en halvliters Coca Cola och börjar vifta med den.
-En gard!
-Se upp!
-Det här är mitt farliga vapen!

Guldgossen försöker sig på att kasta flaskan upp i luften för att sedan fånga den efter några saltomotaler. I stället trillar flaskan med ett tydligt “klonk” i Guldgossens huvud.

Jag skrattar så mycket att vi missar vem eller vilka som skrivit kvällens vinnarlåt.

Jag köpte en febertermometer i går, och kunde
konstatera att lilla Svalans feber var helt borta när jag kom hem från jobbet.

Medan Guldgossen var med om sin första Jiu Jitsu- (nu har jag lärt mig stava
till det också)träning satt lilla Svalan och jag och tittade på. Guldgossen var
djupt koncentrerad av alla nya rörelser och lilla Svalan var orolig:
-Titta på honom mamma. Han ser så ledsen ut! Jag tror inte han har roligt.

Men det hade han.

I bilen från träningen diskuterade vi vad sporten egentligen heter.
-Det är Jiu Jitsu! hävdade jag.
-Nej, det heter Ju Jutsiiii, kontrade lilla Svalan.
-Är det inte Ji Jitsi då, undrade Guldgossen.
-Nej, Jiu Jitsu, svarade jag.
-Men jag är säker på att det är Ju Justiiiiiiiiii, framhöll lilla Svalan.

Till slut tröttnade jag på tjafset och sa att lilla Svalan kunde få kalla det
vad hon ville (för jag visste i alla fall vilket som är rätt).
-Okej, sa lilla Svalan. Då säger jag judo.

Jag får rapport hemifrån just nu. Lilla Svalan har mindre feber och är pigg och glad – men har diarré.

Lilla Svalan var inte så kry i morse. Hon hostade lite och var trött. Det var med nöd och näppe jag lyckades tvinga i väg henne till skolan.

Jag är av den åsikten att man i alla fall ska prova om man orkar till skolan eller jobbet innan man bestämmer sig för att vara hemma. Därför uppmanade jag lilla Svalan att äta frukosten och vara med på den första lektionen innan hon kände efter hur hon egentligen mådde.

Efter en timma på jobbet ringde hon. Då kunde hon knappt hålla ögonen öppna och när jag kom och hämtade henne var hon brännande het, blek och febrig på ögonen.
Resten av dagen har hon omväxlande legat i soffan och i sin säng. Hon har sovit några timmar men mestadels tittat på TV.

I morgon får Förundersökningsledaren stanna hemma med henne. Han har ganska mycket att göra på jobbet men jag anser att jag har mer. Blir inte lilla Svalan frisk över helgen kanske det är min tur att vabba nästa vecka.
Det går någon febervariant i stan med hosta och en veckolång hög feber. Jag hoppas att lilla Svalan blir frisk snabbare än så för hon mår inte alls bra.

Jag erkänner – vi skrattade en del på jobbet när jag berättade om lilla Svalans telefonsamtal.

Jag skrattade inte lika mycket när jag tittade på henne i går innan Ji Jitsun. Den ena axeln är lägre än den andra, och skillnaden syns även i höfterna. Så det hon känt är uppenbarligen inte ren inbillning, vilket jag faktiskt trodde när hon ringde mig i går.

Lilla Svalan ringde mig från skolan strax efter lunch.
-Mamma… det har hänt en sak… Det är som en olycka… fast jag har inte trillat eller så…
-Vad är det som har hänt då?
-Jag har… ont i benet… och så känns det liksom… konstigt i foten…
-Har du slagit dig?
-Neej… det kan man inte säga…

-Men vad är det som har hänt då? Nu får du förklara innan jag blir riktigt orolig!
-Jag vill att du ska komma och hämta mig… för… mitt ena ben har växt. Det är flera centimeter längre än det andra. Och nu lutar det när jag går och det känns läskigt.

Medan jag övar sånger i vardagsrummet tillsammans med en körledare och mitt ostämda piano, tittar barnen på Bygglov en våning upp.
När körledaren åkt hem får jag en resumé av programmet av Guldgossen.
-…och det var med en tjej som det var jättesynd om. Hon var blind… och så kunde hon inte se heller…

Jag sitter i soffan med en bärbar dator i knät. Den värmer lika skönt som en katt och spinner ungefär lika mycket.

Från Guldgossens rum hör jag plötsligt min elvaåring tala i sömnen.
-Kissa en spruta! uppmanar han.

Jag kan inte för mitt liv lyckas luska ut vad han drömmer.

Lilla Svalan ringde mig strax efter två igår och bad mig hämta henne. När jag släppte av henne på skolan uppmanade jag henne att bita ihop och härda ut trots sin förkylning. Hon kunde få lov att ringa mig när kundbesöket var över, någon gång efter två.

I dag är Förundersökningsledaren hemma med lilla Svalan. Hon har rejält ont i halsen och antagligen feber. Vår febertermometer har gått till de sälla jaktmarkerna (där den förmodligen hoppar omkring på imaginära ben och jagar varmblodiga djur och människor) så jag har ingen koll längre. Jag har däremot koll på att mitt samvete är nedtyngt som en överlastad elefant eftersom jag tvingade lilla Svalan till skolan i går.

Guldgossen och jag gjorde vårt yttersta för att smyga tysta i morse. Vi ville inte väcka varken lilla Svalan eller Förundersökningsledaren. Jag vet inte om vi lyckades.

Lilla Svalan var på Ji Jitsu för första gången i onsdags. Hon tyckte det var jättekul och har nu övertalat Guldgossen om att detta även är en sport som borde passa honom. Jag hör dem samtala om olika grepp och övningar när lilla Svalan säger:

-Men jag hoppas att du slipper öva ihop med ledaren för han… (och här förväntar jag mig att hon ska säga något i stil med ”han är så stark” eller ”han kan kasta dig som en liten vante”. I stället fortsätter hon:) …luktar jättemycket svett!

Torsdag 27/1-11:

Det här känns inte bra.

Lilla Svalan har jätteont i halsen och är snôrförkyld. Och ändå körde jag henne till skolan för att jag ska kunna vara med på kundbesöket på jobbet.
Jag är en DÅLIG mamma!

Onsdag 26/1-11:

I dag har jag en jättefin brosch på mig. Det är lilla Svalan som gjort den på fritids.
Broschen består av tre blommor, i grönt, vitt och rött. De är lagda på varandra och hopsydda med en blå blomknapp överst. På baksidan sitter en säkerhetsnål att fästa skapelsen med.

Jag fick broschen som en försoningsgåva.
När jag släppte av lilla Svalan vid skolan i går morse bad hon mig ge henne sin väska och gympapåse. De låg som vanligt på golvet nedanför passagerarsätet i fram. Barnen brukar stiga ur baksätet och hämta sina väskor själva men lilla Svalan kände tydligen för att vara lite extra lat i går. Det hade hon dock inget för eftersom jag envisades med att hon skulle hämta väskan själv så att jag slapp knäppa loss säkerhetsbältet och krångla mig ner på golvet.

Det blev ljud i skällan där bak.
-Vad du är elak mamma! Jag är jättetrött!
-Såja, nu får du hämta dina grejjer och så hoppas jag att du får en bra dag.
-JAG hoppas att DU får en DÅLIG dag.
-Jaha, men jag hoppas i alla fall att du får en fin dag lilla Svalan.

Lilla Svalan gick arg och sur och hämtade sina väskor, men sedan bröt hon ihop, gick runt till förarsidan och kastade sig om min hals.
-Förlåt mamma! Jag vill att du ska ha en bra dag du med.
-Tack lilla Svalan. Nu känns det bra igen.

Och ännu bättre blev det när jag hämtade lilla Svalan efter jobbet och fick ta emot den vackra broschen och ett brev hon skrivit till mig.

”förlåt för i morses
jag blev arg på dej.
Kramar och pusor
din skatt”

De allra flesta mornar går på rutin. Barnen är snälla och glada och jag är snäll och glad.

I morses var undantaget från regeln. Jag sov inget vidare i natt. Var uppe på toa två gånger och ansattes av den där eländiga huvudvärken mest hela tiden. Det var en tämligen trött Zäta som tumlade ur sängen när klockan ringde.

När jag parkerat mig vid frukostbordet kom lilla Svalan nerför trappan till övervåningen. Hon hade vaknat när Förundersökningsledaren gått upp. Jag brukar skälla på honom för att han inte kan dämpa sina morgonförehavanden och den här gången bevisade tyvärr lilla Svalan att det är lämpligt att försöka stänga dörrarna utan att smälla i dem. Hon vaknade trekvart innan hon behövde. Och eftersom hon som vanligt somnade alldeles för sent så var det en trött och urlakad lilla Svalan jag hade att göra med i morses.

Guldgossen fick i alla fall sova tiden ut, men han var inte på så mycket bättre humör än vi andra.
När vi skulle ta på ytterkläderna började han och lilla Svalan att bråka och Guldgossen bevisade på ett ytterst påtagligt sätt att det inte bara är lilla Svalan som ärvt en hugeligt hög diskant av sin mor. Dessutom passade han på att skrika när han och lilla Svalan befann sig i vår klinkrade groventré så ljudet förstärktes och dundrade med full kraft in i lilla Svalans öron.
Hon tumlade gråtande ut från groventrén. Jag är på allvar orolig att hörseln skadats.

Nu sitter vi förmodligen alla tre och surar och är arga på var sitt hörn. Jag över Guldgossen. Lilla Svalan över Guldgossen och Guldgossen antagligen över att jag skällde så infernaliskt på honom innan vi for hemifrån.

Den här dagen kunde börjat bättre.

I eftermiddag var jag med lilla Svalan hos samma fantastiskt trevliga sjuksköterska som jag träffade i fredags.
Förundersökningsledaren och jag var lite oroliga att jag smittat henne eftersom hon också har ont i halsen.

Lilla Svalan var minst lika duktig som jag vid halsprovet. Hon fick ligga på en brits och låg stilla och gapade lagom stort. Sköterskan var snabb och det hela var strax överståndet.
-Vad duktig du var lilla Svalan, sa sköterskan.
-Ja, men det kändes som om du stack in den där pinnen flera meter.

Efteråt berättade lilla Svalan att hon hade gjort sig en bild av hur det hela skulle gå till och jag förstår att hon blev positivt överraskad av att bara behöva träffa den trevliga Eva.
Hon hade trott att det skulle stå en hel armé av vitklädda läkare runt britsen och stirra på henne. En skulle hålla fast hennes huvud medan en annan tog det läskiga provet.
Efter att ha hört lilla Svalans vision förstår jag inte att hon ens stannade kvar i rummet när det blev dags för halsprovet.

När provresultatet kom konstaterade lilla Svalan glatt:
-Jag har inte halsfluff!

Morgonen blev ganska bra, trots att barnen inte sovit tillräckligt. Jag försökte kompensera genom att vara väldigt strukturerad och hinna hjälpa barnen med klädval och tandborstning.
Guldgossen klarade sig som vanligt själv men lilla Svalan tog tacksamt emot all hjälp.

Inga hårda ord behövde utdelas och vi kom i tid till både skola och jobb.

I går var vi med på församlingens årshögtid.
Lilla Svalan klädde sig själv i ny gul klänning och vita spetsstrumpbyxor.

När vi var på väg hem från kyrkan utspelades följande samtal mellan lilla Svalan och en kvinna:
-Oj, vilka fina strumpbyxor du har lilla Svalan!
-Ja, dom har jag lånat av pappa.
-Har du lånat dem av din mamma kanske?
-Nej, det är pappas strumpbyxor!

Och hon talar helt sant, lilla Svalan. Det är faktiskt Förundersökningsledarens vita spetsstrumpor som lilla Svalan tagit till.
Han köpte dem dom pricken över i att använda förra hösten när hela familjen Zäta gjorde succé som ballerinor på en maskerad.

Trots att jag är väldigt sugen så låter jag med hänsyn till Förundersökningsledaren bli att visa något kort på honom som ballerina. Men tro mig när jag säger att han var snygg. “Farligt snygg!”, som en av de andra gästerna sa.

Jag glömde på något mystiskt sätt bort att lilla Svalan fått en tandläkartid klockan elva.

När klockan var tio i gick jag på toa och den lilla pausen från arbetet fick mig att reflektera över klockan.
Jag tyckte strålen aldrig ville ta slut när jag väl insett att jag bara hade tio minuter på mig att åka och hämta lilla Svalan och fara till tandläkaren med henne. Planen var annars att ge mig själv den halvtimma som egentligen behövs för en tur och retur till Stenhammar.

Tur att jag har en mörk sida som rallyföraren (eller huvudlös vettvilling till trafikant om man så vill…)

Vi blev bara tio minuter försenade.
Och lilla Svalans tand sitter enligt tandläkaren fast som den ska. Varför den blödde så mycket och varför hon har rejält ont i den kunde tandläkaren dock inte svara på.

Det känns som om jag inte hinner jobba just nu. All tid går åt till att ta hand om barnen.

När jag borstade tänderna på lilla Svalan i morses började hon plötsligt gråta. Vi upptäckte att en av hennes permanenta tänder är lösa. Det blödde från tanden och gick att vicka lite på den.

Nu har jag ringt Folktandvården och fått en akuttid klockan 11. Jag vet inte vad man kan göra åt saken. Limma lite kanske?

Kvart i sju väckte jag Guldgossen och emlade hans båda armveck så de skulle vara bedövade inför den kommande venflon. Jag försåg honom med en frukostmacka och matade lilla Svalan med yoghurt innan vi alla gjorde oss klara för avfärd.

Lilla Svalan lämnade vi vid skolan för en dag på fritids och Guldgossen och jag for vidare till sjukhuset. Vi var där lite för tidigt men blev ändå mottagna nästan på direkten.

Först utfördes ett pricktest mot jordnötter, hasselnötter och mandel. Guldgossen fick fem prickar på underarmen. Förutom de ämnen man vill testa får man också alltid en kontrollprick med ingenting alls och en kontrollprick med histamin.
Guldgossen reagerade nästan genast med ett ganska stort nässelutslag mot jordnöten, ett inte så stort mot hasselnöten och inte alls mot mandeln.

Sedan var det dags att sätta dit venflon. En venflon är en liten gummislang som sticks in i en blodåder och har en påfyllnadskran på utsidan av kroppen. Det gjorde trots emlingen en aning ont och kändes naturligtvis obehagligt, särskilt som sköterskan fick joxa ett tag och till sist tog hjälp av en erfarnare sköteska för att hitta rätt, men Guldgossen bet ihop bra. Jag pratade skridskoåkning och Nintendo med honom och lyckades nog distrahera honom tillräckligt.

Jag hade missuppfattat det där med venflon lite grann. Den var inte alls till för att spruta in nötter genom utan som en säkerhetsventil om Guldgossen skulle behöva intravenös medicin under provokationen.

Så började nöttestet med att Guldgossen fick tugga en halv hasselnöt och spotta ut den sedan. Han tyckte det smakade så äckligt att han nästan kräktes. Jag medger att både jag och sköterskan drog lite på munnen åt honom.
-Om allt går väl kommer du till slut få äta tio hela sådana här nötter, förklarade hon.

Direkt efter att Guldgossen spottat ut nöten började det klia i munnen. Vi fick vänta en halvtimma i “lekterapin” och sedan var det dags för nästa steg.
Nu skulle Guldgossen tugga i sig en halv nöt och svälja den. Med viss möda lyckades han genomföra bedriften, trots att han tyckte att det smakade förfärligt. Jag hade hans allergichock från när han var bäbis i minnet och tyckte det var lite otäckt när han fick kväljningar av smaken. När han var liten började den allergiska chocken med att han fick nässelutslag kring munnen och kaskadkräktes. Sedan tappade han medvetandet och slutade andas.

Men nu var vi under god uppsyn på sjukhuset, så bort – alla hemska tankar.

Efter nöthalvan fortsatte det klia i munnen och Guldgossen fick ett rött nässelutslag bredvid munnen men inget värre inträffade, ingen påverkad andning, så efter ytterligare en halvtimma var det dags för nästa nöt – en hel den här gången. Guldgossen kämpade tappert i sig nöten med hjälp av en hel del vatten, och sedan lovade han att vägra äta fler.
“Vi får väl se hur det blir med den saken”, tänkte hans envisa mor.

Nu började det klia i ögonen på Guldgossen och ett otydligt nässelutslag framträdde på hakan men andningen var fortfarande jämn och fin.
Sjuksköterskan konsulterade en läkare och man beslutade att avbryta testet. Vi fick vänta en timma innan vi träffade läkaren och kunde åka hem. Då hade Guldgossen hunnit få lite ont i magen också, men ingen kunde avgöra om det hörde ihop med nötterna eller med vanlig hunger.

Läkaren konstaterade förnöjt att Guldgossens hasselnötsallergi inte hör till det allvarliga slaget och att han gott kan äta kakor och choklad med hasselnötter i, om han vill. Eftersom inget värre inträffar än lite kli i munnen och ögonen så behöver vi inte vara lika uppmärksamma och oroliga i fortsättningen, och det är ju skönt att veta.

På väg från sjukhuset i bilen fortsatte Guldgossen att klaga över ont i magen och jag veknade och beslöt mig för att inte skjutsa honom till skolan och fara och jobba utan i stället stanna hemma med Guldgossen. Halva dagen var gången och Guldgossen hade verkligen så ont i magen att jag blev en aning orolig att han skulle ha dragit på sig maginfluensa.

Vi stannade till vid skolan och jag informerade fritidspersonalen om att jag tog med mig Guldgossen hem. Lilla Svalan fick stanna kvar en stund och skulle ringa mig när hon ville bli hämtad.

När vi kom hem ringde jag jobbet och meddelade att jag inte skulle komma och så började jag genast att laga mat.
Guldgossen kände sig lite matt efter förmiddagens anspänning och la sig på min uppmaning och soffan och väntade på att maten skulle bli klar.

Plötsligt började han klaga över att det kliade mer i ögonen, och i öronen, och på andra ställen på kroppen. Jag suckade lite teatraliskt och stängde av spisplattorna. Jag tog med mig Guldgossen upp till övervåningen och la honom i hans säng. Där gav jag honom en av de receptfria allergitabletterna vi har hemma och la våta bomullsrondeller på hans ögon.
Guldgossen forsatte att klaga och tyckte att det gjorde ont i öronen så jag hämtade några topsar och tänkte försiktigt göra rent om han hade för mycket vax i öronen.
Så fort jag styckit in topsen någon millimeter i högerörat upptäckte jag att den blev blodig.
-Men, har du petat dig själv i örat så att det blöder! utbrast jag argt. Det är ju jättefarligt.

Jag gick iväg och ringde tillbaka till mottagningen för att höra om de hade möjlighet att titta på Guldgossens öra. Naturligtvis var det inte telefontid sådär mitt på dagen. Men en liten telefonsvarare kan inte hindra en orolig Zäta, så jag ringde sjukhusets växel och fick dem att koppla igenom så att jag kom fram till mottagningen i alla fall.

Medan jag ringde låg Guldgossen och vred sig i sängen och grät. Jag fick tala med sköterskan som tagit hand om oss under provokationen och hon frågade om Guldgossen hade några nässelutslag.
-Nej, svarade jag sanningsenligt och gick samtidigt in till Guldgossen för att ta en ordenligare titt.

Medan jag tittade på Guldgossens buk och rygg formligen växte nässelutslagen fram, mitt framför ögonen på mig.
-Vi kommer in, sa jag i telefonluren och sedan la jag på.

För knappt elva år sedan satt jag i baksätet på en bil och gav Guldgossen konstgjord andning medan Förundersökningsledaren körde in oss till akuten.
Nu var jag ensam men inte mindre beslutsam om att klara livhanken på min son ytterligare en gång om så skulle behövas. Jag tror mig själv om att fungera lungt och rationellt när det behövs, men jag var kanske inte helt vid mina sinnes fulla bruk eftersom jag tog mig tid att ställa in hamburgarna jag tänkt steka till lunch i kylskåpet innan vi kastade oss i bilen och kanade iväg.

Medan Guldossen tog på sig ytterkläderna upptäckte jag att han var likblek och svullnade i ansiktet. Ögonen blev till smala springor och han fick en stor otäck bulle under högerögat. Riktigt groteskt såg det ut.

Under den korta bilfärden till sjukhuset höll jag lika mycket uppsikt på Guldgossen som på vägen. Han fick sitta bredvid mig i framsätet och jag pratade med honom hela tiden. Jag var livrädd att han skulle förlora medvetandet eller få svårt att andas men jag höll mig cool hela tiden och visade inte Guldgossen hur orolig jag var.

När vi kom fram klev vi rakt in på mottagningen och blev genast omhändertagna av läkaren och sköterskan. Guldgossen fick två olika allergimediciner och sedan var det bara att vänta.
Sköterskan kom på att vi ju inte hunnit äta lunch och erbjöd sig att gå och skaffa pannkakor men eftersom det inte hör till Guldgossens favoriträtter så tyckte jag det var bättre att jag lämnade honom en stund i hennes omvårdnad och skaffade mat från det närbelägna McDonald´s. Det blev betydligt mer uppskattat än pannkakor kan jag säga.

Den allergiska reaktionen klingade av under eftermiddagen första timmar och strax innan tre kunde vi åka hem igen, med förmaningar om att ta det riktigt lugnt. Guldgossen kan få en ny efterreaktion om han får upp pulsen under dagen, så vi har tagit det riktigt lugnt med en film (och lite stryktvätt för min del.)

Jag är glad och tacksam att alla familjemedlemmar har överlevt den här dagen.
Amen!

Fy så trött jag blev efter min första arbetsdag på länge. Jag kanske inte är riktigt frisk ändå. Inte med de där golfbollsstora mandlarna som jag ständigt men fåfängt försöker svälja ner.

Men i morgon mår jag säkert bättre (tänker Klämäcka Zäta). I morgon måste jag förresten må bättre för då ska jag ta med mig Guldgossen till sjukhuset för hasselnötsprovokation. Det låter så läskigt tycker jag.

Vi vet att Guldgossen är allergisk mot nötter. Eftersom han var så väldigt allergisk mot mjölk och även ägg när han var liten, så har sjukvården åde pricktestat och tagit blodprov för att kolla upp eventuella andra allergier. Det var så vi fick veta att han är allergisk mot bland annat hasselnötter.

I morgon ska Guldgossen få hasselnötter insprutade direkt i blodet för att avgöra hur pass allergisk han är. Ja, riktigt så går det kanske inte till, det är väl förhoppningsvis någon vätska de ska spruta in, men i alla fall.
Jag ser liksom framför mig hur Guldgossen får ett anafylatiskt anfall (det heter inte så men jag orkade inte googla fram rätt ord) och hur personalen på sjukhuset kommer rusande ur vrårna och kör in en adrenalinspruta rätt i hjärtat på honom, så där som Tom Cruise gjorde på en annan agent i början av en av Mission Impossible-filmerna. Då var de visserligen inte på ett sjukhus utan i en helikopter som stod under beskjutning mitt inne i ett stort fält med vindkraftverk, så det kanske var aningen mer dramatiskt i filmen, men i alla fall, ni greppar bilden…

När Guldgossen var liten hade vi ständigt en sådan där adrenalinspruta med oss. Han var ju så väldigt allergisk mot mjölk att han kunde dö om han råkade få lite i sig. Vi skulle dock inte ha behövt spetsa honom i hjärtat. Ett lår räckte gott och väl.
Och tack och lov behövde vi aldrig göra det alls. Det var bara en barnläkare på KSS i Skövde som gav honom en adrenalinspruta när vi kom dit efter Guldgossens allergichock. Då hade det gått flera timmar sedan Guldgossen fått i sig den ödestigra köpegröten och med min hjälp, för egen kraft och förmodligen främst genom Herrens försorg överlevt.

Men allt det där har jag redan skrivit om en gång och ältande är inte min normala melodi. Nu ska jag bara göra lite nytta här hemma medan Förundersökningsledaren är och jobbar med de sista kablarna i den renoverade kyrkan och sedan ska jag gå och lägga mig. Jag har sovit urkasst de tre senaste nätterna och god sömn är läkedom för både kropp och själ.

Jag står i köket och försöker klura ut hur man griljerar julskinkan. Jag är novis på området och tycker inte ens att julskinka är gott.

Guldgossen kommer fram till mig och noterar mina rynkade ögonbryn och den fundersamma minen. Så frågar han:
-Vad ska du göra? Ska du dressera en kyckling?

Förundersökningsledaren ringer från julaffären och meddelar att han köper en plastgran.
Lilla Svalan bryter i hop. Hon vill verkligen inte ha en plastgran. Jag vill egentligen inte heller ha en plastgran men förklarar ändå fördelarna för lilla Svalan.
-Man behöver inte vattna den. Och så barrar den inte. Minns du inte hur mycket barr du fick i sockarna förra julen. Jag var ju tvungen att dammsuga nästan varje morgon för att det överhuvudtaget skulle kunna gå att vara här nere.
-Men jag kan ju sopa upp barren på morgonen.
-Men lilla Svalan, varför gjorde du inte det i fjol då!?
-Får då var jag yngre. Nu är jag äldre och mycket mer ansvarsfull.

Förra fredagen var vi hemma hos goda vänner och hade en helhärlig kväll.
Barnen ägnade sig åt singstar och vi vuxna åt kortspel.

Dagen efter ville lilla Svalan förklara vilken låt hon kunde bäst i singstarsspelet.
-Det var den där ni vet… Den som häxan sjunger.
-Häxan? frågade vi förvånat.
-Ja! “Kom och håll om mig” heter den visst!

Tilläggas bör att lilla Svalan inte sett Nanne Grönvall framföra “Avundsjuk”.

Lilla Svalan ber mig starta en DVD-skiva.

-Och spola fram. Jag vill inte se förspelet!

Guldgossen vänd till lilla Svalan: -Vad skulle du säga om Sean Banan kom insvävande genom fönstret med ett jetpack och tog mamma med sig?
Lilla Svalan: -Jag skulle nog bli lite ledsen.
Guldgossen vänd mot mig: -Men vad skulle du säga då mamma?
Jag: -Jag skulle slå ner honom.
Guldgossen: -Men mamma! Han som är så snygg! Han är ju till och med snyggare än Ronaldo Picasso!

Lilla Svalan hör helt klart till kategorin “mycket verbala personer”. Man skulle till och med kunna påstå att hon mår direkt dåligt om hon är tvungen att vara tyst för långa stunder i slängen.

På väg hem från kyrkan i dag mötte lilla Svalan dock sin överman, eller rättare sagt överkvinna. Jag skjutsade hem en av mina väninnor och hon höll verkligen låda hela vägen.
När jag släppte av henne utanför hennes port sa vi hejdå och från baksätet hördes lilla Svalans halvkvävda röst för första gången på tio minuter:
-Hej då!

När väninnan klivit ur bilen och jag lagt i backen säger lilla Svalan förvånat:
-Jag hade glömt hur min röst låter!

När lilla Svalan var yngre var hon rädd för Doktor Mugg. Han kunde dyka upp ur toalettstolen i ett barnprogram och var misstänkt lik Marcoolio.

Lilla Svalan var så rädd att hon inte vågade gå på toaletten själv.
När vi vuxna tröttnat på att göra henne sällskap dit lät det en dag så här:
Lilla Svalan: -Följ med mig på toaletten mamma!
Jag: -Nej, det vill jag inte.
LS: -Pappa, kan inte du följa med mig på toaletten?
Förundersökningsledaren: -Nej lilla Svalan, du klarar dig själv.
LS: -Guldgossen, snälla! Du kan väl följa med mig på toaletten!
Guldgossen: -Nej, varför skulle jag göra det?
LS: -Snälla, snälla Guldgossen. Om du får se min snippa då!?

Till Guldgossens förtjänst måste tilläggas att han ändå inte följde med lilla Svalan.

När jag berättade det här minnet för barnen i dag utbrast lilla Svalan:
-Åh, vad gullig jag var!

Familjen Zäta har bänkat sig i TV-soffan och tittar på Bondfilmen Golden Eye. Vi ber barnen blunda när det skjuts och stryps men glömmer att censurera de intimare scenerna.

Guldgossen: -Oj vad dom pussas!
Lilla Svalan: -Det gör dom i alla filmer.
Guldgossen: -Inte i Nalle Phu!

Vi diskuterar önskelistor vid frukostbordet. Lilla Svalan kommer först bara på en enda önskan:
-Det enda jag önskar är att jag är intelligent!

Lilla Svalan befinner sig på golvet. Hon lägger händerna i kors över bröstet och segar sig långsamt upp med överkroppen.
Sedan konstaterar hon glatt:
-Jag är jättebra på tipsitapps!

Lilla Svalan och Guldgossen diskuterar förutsättningarna för en flygplanslek de ägnar sig åt. Jag lyssnar bara halvhjärtat och försöker dämpa de mest högljudda känsloyttringarna.
Plötsligt hör jag lilla Svalan utbrista:
-Men det var faktiskt bara en rektorisk fråga!

Var på jakt efter en adventskalender på lunchrasten. Tack och lov att jag hade långkallingarna på för nu var det svinigt kallt. Jag råkade ta av mig Helly Hansen-vanten för någon minut och det var som att vinka i Sibirien.

Jakten började på torget men jag hittade ingenting där. Inget annat är två par jeans för 30 kr/st till Guldgossen, fyra par sockar för 35 kr, ett par strumpbyxor till lilla Svalan för 20 kr och så lite annat smått och gott till en billig peng.

Jag gick vidare till bokhandeln. Där borde de ju faktiskt ha adventskalendrar.
Det hade de inte. Men jag köpte en almanacka till mig för 2011 (inte kronor utan året…).

Jag kikade in på Åhléns men hittade ingenting alls.

Desperat gick jag till slut in på Hemköp och minsann! Där köpte jag en chokladkalender för 10 kr. Tjohoo! Jag köpte en till Guldgossen också, även om han förmodligen inte tål chokladen. Han kan ju alltid öppan luckorna så kan någon annan familjemedlem (jag erbjuder mig frivilligt – snällt va!) äta upp chokladen åt honom.

Men varför denna vansinniga julkalenders jakt, frågar du dig nu.

Jo, i går var lilla Svalan och jag och hämtade ut ett stort paket med alla jultidningsböcker som Guldgossen sålt (till mig). Vid förbutiken på ICA fick Lilla Svalan syn på kalendrarna som hör till SVT´s julkalender. Hon tyckte absolut att vi skulle köpa en så´n till henne.
-Ocker! utropade jag indignerat när jag fick se att den kostade nästan 50 kronor.
-Men mamma, jag vill verkligen ha en julkalender! stod lilla Svalan på sig.

Sedan var det gråt och tandagnisslan i bilen på vägen hem.
-Jag måste få *snyft, snyft* en julkalender.
-Det blir ingen riktigt jul *hulk, hulk* utan en julkalender.
-Jag kommer vara ledsen *snörvel* hela julen om jag inte får en julkalender.
-Hela julen är förstörd för mig om jag inte *host snörvel snyft hulk hulk* får öppna en lucka varje dag. Vill du verkligen den mamma? Förstöra din enda dotters hela jul!

Och eftersom jag är en benhård mor som aldrig ger efter för sina barn och har ett hjärta av sten som aldrig berörs och inte för en sekund påverkas av tårar eller böner… så föll jag genast till föga och lovade köpa en kalender.

Lilla Svalan ska få glasögon. Vi har hos optikern i går.

Lilla Svalan överraskade både mig och optikern genom att ge henne en teckning av jultomten med ett lass paket. “Hon har lärt sig smörandets konst tidigt”, tänkte jag.
Jag tror inte på allvar att det var därför undersökningen gick som en dans, men det gjorde den i alla fall.

Optikern konstaterade att lilla Svalan har en synskärpa som är över genomsnittet för barn i henne ålder, men ögat är lite för kort vilket skapar en översynthet. Eftersom hon måste anstränga musklerna i ögat när hon ska läsa, se på TV och göra andra synintensiva moment, så kan det skapa huvudvärk.

Lilla Svalan har haft MYCKET huvudvärk i över ett år. Inte så att hon har jätteont jämt men hon har ont nästan varje dag.

Att få glasögon är något lilla Svalan sett fram emot. Hon har fått hem fyra bågar på prov och provade intensivt under hela kvällen i går. Jag tror hon bestämt sig för vilka hon vill ha nu och kanske tar Förundersökningsledaren med henne till optikern redan i eftermiddag för att beställa glasögonen.

Lilla Svalan har övat på vad hon ska säga till sina klasskamrater om de undrar hur det gick hos optikern.
-Jag är långsynt och behöver glasögon.

Så länge hon inte erkänner att hon är långsint är jag nöjd.

Nu är det nyp-i-näsan-kallt. Minus sex grader och sjunkande.
Jag har förmanat barnen att få med sig mössa, halsduk och vantar till skolan.

Lilla Svalan är rädd att hon ska förfrysa en hand för hon har hört att den blir svart och faller av. Hon berättade för mig att det var nära att hända förra veckan i skolan.
-Vad då menar du? frågar jag. Var handen på väg att bli svart?
-Nej, men jag frös om den!

Vi gjorde pepparkaksdegen tillsammans i går kväll, barnen och jag. Jag ställde ut den i vårt inglasade uterum över natten. Där står den kallt och bunken kan få ta så mycket plats den vill utan att inkräkta på kylskåpsvarorna.

I morses tittade Guldgossen ut i uterummet och fick syn på mitt lilla arrangemang av röda äpplen och en vitlök som jag ställt på bordet bara för att det skulle se lite juligt och mindre kalt ut.
-Mamma, varför har du en vitlök i uterummet? undrade han genast.

Lilla Svalan visste besked:
-Det är bara för att inte vampyrerna ska äta upp pepparkaksdegen!

Guldgossen och lilla Svalan får chicken nuggets till middag. Det är ett otyg tycker Förundersökningsledaren så vi passar på medan han inte är hemma.

Guldgossen beställer sex stycken och lilla Svalan sju. Sju!

Guldgossen kan inte förstå hur lilla Svalan ska orka äta sju stycken. Jag tröstar honom med att det kommer hon förmodligen inte göra, han kan säkert få några av henne när hon är mätt.

Redan när lilla Svalan ätit sin första bit börjar tjatet.
-Lilla Svalan… du kommer inte orka alla de där va!
-Lilla Svalan, kan jag få en av dig?
-Lilla Svalan, är du inte mätt snart?
-Lilla Svalan, vad jättemycket mat du har på din tallrik!

När Guldgossen för länge sedan slutat sin måltid ger äntligen lilla Svalan med sig.
-Du kan få en av mig om du vill!
-Åh, tack! Guldgossen lyser upp och stoppar genast chicken nuggetsbiten i munnen.
-…för det är bajs i! fortsätter lilla Svalan med försmädlig röst och ett snett leende.

Sedan brister båda barnen ut i skrattspasmer ända tills jag ber dem lugna ner sig.

Det här var ingen höjdarmorgon.

När Guldgossen vaknade och satt ner fötterna på golvet skrek han till. Han hasade till toaletten under smärtfyllda rop och sedan fick jag nästan bära honom tillbaka till sängen.

Det var den brutna tån som gjorde ont. Jätteont. Nästan lika ont som det gjorde när han bröt den.

Jag ringde sjukhuset för att försöka komma i kontakt med jouren där Guldgossen fick tån röntgad och rättdragen efter olyckan. Sjukhusväxeln hänvisade till 1177 – sjukvårdsupplysningen. “De vet vart du kan vända dig.”

Jag ringde 1177 samtidigt som jag langade tandborstar till barnen och försökte bortsta mina egna tänder.
På 1177 fick jag veta att det är vårdcentralen som gäller. Det går inte att få komma intill på sjukhuset när det finns vårdcentraler. Sköterskan på 1177 tyckte att det lät allvarligt och att jag verkligen måste se till att få en tid för undersökning så fort som möjligt.

Jag ringde vårdcentralen. De har bara en telefonsvararstjänst där man ska knappa in sitt telefonnummer så ringer de upp.
Den automastiska rösten meddelade att jag skulle bli uppringd kvart över tio – i morgon.

Jag ringde tillbaka till 1177 och fick prata med samma sköterska som tidigare. Hon lovade att försöka få tag i vårdcentralen bakvägen och fixa en tid åt Guldgossen. Vårdcentralen öppnar dock inte förrän åtta så jag skulle bli tvungen att ge mig till tåls en stund.

Jag levererade barnen till skolan. Guldgossens fot värkte vid varje steg och det bultade inte bara i tån utan i hela foten. Jag kände mig som världen sämsta mamma som inte ömkade mer om min son än att jag lät honom hoppa omkring där. Lilla Svalan var inte heller helt pigg efter en hostig natt, men hon skulle till arenan för en skridskodag och vilda hästar skulle inte kunnat hålla henne hemma.

Tio över åtta ringde sköterskan från 1177 och berättade att hon fått tag i vårdcentralen och att någon därifrån skulle ringa upp mig snart.
Några minuter senare ringde vårdcentralen och jag fick en tid för Guldgossen redan vid tio. Jag ringde skolan och meddelade att jag skulle få låna med mig min son ett tag på förmiddagen.

Tio i tio hämtade jag upp Guldgossen från skolan. Då kom han glädjestrålande och mötte mig. Det onda hade gått över strax innan nio.

Vi for ändå till vårdcentralen och fick träffa både en sköterska och en läkare. Ingen av dem hade någon aning om varför Guldgossens tå plötsligt börjat göra ont och ärligt talat verkade de inte bry sig om det så mycket heller. Sköterskan gjorde ett nytt klumpigt förband för att spjälka den brutna tån intill en längre kamrat, men jag tror vi får göra om det hemma för det såg varken stadigt eller smidigt ut.

Nu är jag tillbaka på jobbet och känner att jag ägnat värdelös tid åt att ringa, hämta, skjutsa, träffa stressad vårdpersonal och skjutsa tillbaka, när jag hellre kunnat göra nytta på jobbet.

Vi är på väg till Skövde i bilen, barnen och jag.

Guldgossen har tjatat redan från början:
-När är vi framme?
-Är vi inte framme snart?
-Hur långt har vi kommit?
-ÄR vi inte framme snart?

När vi kommer fram till Skara frågar Guldgossen:
-Hur lång tid är det kvar?

-En halvtimma ungefär, svarar jag.

-Åhnej, utbrister Guldgossen!
-Och så ska vi åka tillbaka hela vägen också!

Söndag eftermiddag.
Runt bordet i Trulsegården sitter mina föräldrar, jag, Förundersökningsledaren och våra barn. Vi äter efterrätt.

Lilla Svalan tittar drömmande upp från sin tallrik och säger med släpig stämma:
-Det smakar sommaräng!

Vi vuxna tittar på varandra i lyckligt samförstånd över lilla Svalans förmåga att verbalisera en perfekt smakupplevelse… tills Guldgossen bryter förtrollningen:
-Men lilla Svalan. Det ÄR ju maräng också!

Har suttit och tillverkat ett fars-dags-kort till min pappa. Jag har skickat bud med Förundersökningsledaren om att köpa en trisslott att ta med vid far-och-morbesöket i eftermiddag. Földaktligen har jag knåpat ihop en egen trisslott av kasserade nitlotter som jag ska ge honom. Om han hittar tre lika besopp får han den riktiga lotten. Som lottpris har jag angett “tre döttrar”. Och så hart jag skrivit “Tack för att du tillverkat mig. /Äldsta dottern”

Lilla Svalan och jag stannade hemma från kyrkan i dag. Lilla Svalan har dragit på sig en förkylning. Hon har en aning feber och är snuvig, hostig och har ont i halsen.
Förundersökningsledaren och Guldgossen är på mötet. Förunderskningsledaren har hand om ljudet och Guldgossen vill absolut inte missa Söndagsäventyret. Han är så pass gammal att han är med i den äldsta gruppen. De håller till inne på ungdomarnas cafélokal Kaj och när samlingen är slut får de spela biljard och Wii. Det är det som lockar, inte vad de gör eller hör på samlingen.
Jag är glad ändå. Jag vet att han får nyttigheter till livs bara genom att vara där och lyssna.

Funderar på om någon av oss kommer behöva vara hemma med lilla Svalan i morgon. Det blir väl i så fall jag. Jag skulle ändå inte jobbat hela dagen eftersom jag har tid hos sjukgymnaste klockan… klockan… Ja, hur dags var det nu igen? Det står uppskrivet i min almanacka på jobbet. Blir jag hemma i morgon måste jag nog ringa till jobbet och fråga hur dags jag ska till sjukgymnasten. Pinsamt.

Lilla Svalan berättar glädjestrålande om fotbollsmatchen på dagens gympalektion:

“Jag gjorde ett mål. Så det blev oavgjort. För det var ingen mer som gjorde mål. Så det blev ett-ett!”

Antingen måste jag hålla några lektioner i logiskt tänkande med lilla Svalan eller så utelämnade hon vissa väsentliga fakta i sin resumé.

I dag ska Guldgossens klass ut på wild kids-äventyr. De ska vandra 8 km och göra äventyr på vägen. Jag har packat ryggsäcken med extramössa, halsduk, vantar, varm saft, kallt vatten, mackor, kex och morot.

Jag hoppas verkligen att lärarna tar sitt förnuft till fånga och ställer in i dag. Den polska snöstormen är nämligen här och blåser in snö i alla kroppsöppningar och blåser ut all värme ur kläderna.

Dessutom är det bara en vecka sedan Guldgossen bröt en tå och jag tycker inte han bör gå nästan en mil med den tån. Jag har sagt till honom att han får ringa och be mig hämta honom om han får ont.
Jag tror inte han ringer. Även om de mot all förmodan skulle släpa ut barnen i snöstormen tror jag inte Guldgossen kommer avbryta vandringen. Han är för… jag vet inte, men han ger nog inte upp i alla fall.

Guldgossen fick två tianlotter som uppmuntran för den brutna tån. De kom på posten från mormor.
Han blev jätteglad över att vinna – tio kronor.

På en av lotterna skrapade han fram två fält med 125.000 kr.
Vid middagen satt vi och fantiserade om vad man skulle kunna gör om man vann så mycket pengar.
Guldgossen skulle betala in lite pengar för att bli guldmedlem i ett dataspel på nätet. Lilla Svalan skulle köpa ett Wii.
Förundersökningsledaren föreslog att vi skulle kunna åka till något riktigt häftigt ställe på semester.
-Jaaa, utropade lilla Svalan. Vi skulle kunna åka till Lek- och Buslandet i Göteborg.
-Jaaa, fyllde Guldgossen i. Eller Universeum!
-Jaha! Dit kan vi nog åka utan att vinna pengar, konstaterade Förundersökningsledaren.

Guldgossen kunde inte stödja på foten i går så jag är hemma med honom i dag också. I morgon blir det Förundersökningsledarens tur. (Eller otur, beroende på hur man ser det. Visst är det trevligt att få en dag eller två tillsammans med sin son, men anledningen till det hade vi gärna kunnat vara utan…)

Jag räknade ut att jag skulle kunna sova till tio i sju. Då skulle jag tassa upp, byta om, hjälpa igång lilla Svalan och skjutsa henne till fritids. Förhoppningsvis skulle inte Guldgossen vakna och jag skulle ha chansen att komma hem, krypa tillbaka ner i sängvärmen och sova ytterligare en stund.

Så blev det inte.

Klockan sex ringde Förundersökningsledarens väckarklocka och väckte mig mer än honom. Eftersom jag ändå vaknade var det lika bra att gå upp och gå på toa. Chansen borde öka att få somna om på tom blåsa. När jag lagt mig på nytt kom jag på att anledningen till att lilla Svalan så gärna ville gå till fritids och inte vara hemma med oss, trots att det är skollov, är att de ska ha maskerad i dag. Lilla Svalan har visat mig vad fint och spöklikt de gjort i kuddrummet där festen ska vara. Hon har hjälpt till att rita ormar, fladdermöss och avhuggna händer (och grodor, vad som nu är så läskigt med dem…) i två dagar.
För att hinna hjälpa lilla Svalan på med maskeradkläderna och göra en ögonlapp (hon hade bestämt sig för att vara pirat) så ändrade jag klockan till tjugo i sju i stället.

Kvart över sex var det dags att gå på toa igen. Sedan blev jag sittandes där till tio över sju. Att äta en hel paket frusen mango på kvällen är kanske inte världens smartaste drag om man vill få lite lugn och ro dagen därpå!

När jag lämnade badrummet och upptäckte att klockan bara gav oss fem minuter innan vi behövde åka till skolan, fick jag nästan lite panik. Jag väckte lilla Svalan som i racerfart bytte om och borstade tänderna medan jag susade ner för trappan och tillverkade en ögonlapp av en bit kartong och en remsa resår.

Lilla Svalan kom ner när hon var klar och förkunnade att Guldgossen hade vaknat. Suck – där rök den sovmorgonen.

Jag klämde på ögonlappen på lilla Svalan men den satt inte så bra. Resåren klämde åt kring det ögat som skulle se också.
Lilla Svalan kom på att jag kunde måla en svart lapp med clownfärger i stället, och gärna ett rött ärr också.

Eftersom jag är en så duktig målare och kan vara stadig på hand även under hög tidspress så blev resultatet helt okej.
Sen var det bara skjuts in i bilen för leverans av stilig piratessa lagom till frukosten på skolan. Halv åtta var vi där. Det är bra jobbat, särskilt av lilla Svalan som lyckades göra sig i ordning så snabbt trots att jag inte gav henne minsta lilla startsträcka.

En morgontrött men förvånansvärt snabb piratessa.
Blixten tog inte så jag har fått laborera med bilden lite för att lilla Svalan överhuvudtaget skulle framträda.

Piratessan skyldrar med kroksabeln.

Se upp, hon är på hugget!

-Ärret fick jag under min första strid!
“Så säger jag om någon frågar.”

Jag är hemma med Guldgossen i dag. Han har för ont för att jag ska vilja släppa i väg honom till fritids.
Eftersom det är lovvecka missar han en massa roligt bus och mys som de hittar på där.

Jag får väl mysa lite med honom här hemma.

Lilla Svalan:
-Jag måste få titta på det här barnprogrammet nu mamma.

Jag:
-Varför då? Var det inte du som skulle klippa mitt hår?

Lilla Svalan:
-Jag är så orolig för Guldgossen att jag MÅSTE få titta på det här programmet!

Ja, det är ju logiskt?

Strax innan jag slutade för dagen ringde det på min mobil. Bara en signal. Jag hann inte svara innan det la på men jag kände igen numret och ringde upp.

Det var lilla Svalans fritids. Guldgossen hade just kommit dit och slagit i foten. Det var han som ringde för att be mig komma och hämta honom. Precis när han slagit numret kom Förundersökningsledaren för att hämta barnen.

Förundersökningsledaren och jag hade tidigare kommit överens om att jag skulle handla på hemvägen. Det finns inte mycket mjölk kvar i kylskåpet och vi är också torsk på sådana väsentligheter som potatis och tandborstar. Vi hade bestämt att Förundersökningsledaren skulle hasta hem och SMSa en inköpslista till mig så skulle jag köra lite frihandsshopping tills SMS:et damp ner i min ficka.

När jag packat ihop mig för dagen och satt på toa för att kissa och snöra på mig kängorna (jag gör gärna det samtidigt. Två flugor på smällen…) så ringde Förundersökningsledaren.
Guldgossen hade slagit i foten ordentligt. En tå pekade snett och han hade jätteont i hela foten, ända bak i hälen, och kunde inte stödja på den. Skulle jag kunna vara så snäll och skippa provianteringen och komma hem och ta hand om lilla Svalan i stället medan Förundersökningsledaren tog med sig Guldgossen till jouren.

När jag kom hem hade männen i mitt liv inte hunnit ge sig i väg ännu. Förundersökningsledaren, som är en mycket planerade och förutseende man, hade brett dem var sin smörgås och tagit med sig Guldgossens Nintendo och sin egen minidator så att de hade något att fördriva tiden med medan de väntade på eventuell röntgen. Jag hade hunnit ringa hem och be Förundersökningsledaren ge Guldgossen en ipren. Han (Guldgossen alltså) satt i bilen med rödkantade ögon och foten i högläge och mumsade på sin smörgås när jag klev ut i garaget.

Förundersökningsledaren hade inte ringt någonstans för att förvarna sjukhuset om sin ankomst så så fort jag kom hem och killarna åkt ringde jag sjukvårdsupplysningen. Där blev de rätt arga för att Förundersökningsledaren åkt in till jouren utan att beställa tid. Tjugo i sju kunde de få komma intill. Det var mer än en timma efter att de åkt.

Jag har inte hört något från dem vilket jag tolkar som att de kom intill snabbare, annars borde Förundersökningsledaren väl ringt och sagt att de fick vänta.
Det är svårt att tänka på något annat än Guldgossen nu.

Lilla Svalan och jag ska snart äta. Fiskpinnar och potatismos var bestämt sedan tidigare. Lilla Svalan upphävde dock det beslutet eftersom vi åt potatismos i går och de åt fiskpinnar i skolan i dag. I stället har jag gjort en mindre sats ugnspannkaka på den lilla mjölk vi hade kvar. Jag var inte så gruvligt svårövertalad när mitt verbala barn radade upp argumenten.

Nu har jag värmt en riskudde och lagt på magen för att stilla min oro. För att fördriva tiden tills krymplingen och hans far kommer hem ska jag låta lilla Svalan klippa mitt hår. Det lär bli en upplevelse för oss båda.

Update:
Förundersökningsledaren har ringt hem. Det var som jag trodde, att de hade kommit intill med en gång. Det fanns en liten lucka i patientraden som de stoppat in Guldgossen i. Någon hade undersökt foten och försökt dra rätt den vinklade tån. Hon frågade först hur pass smärttålig Guldgossen var. Han ville gärna ha bedövning och det tyckte nog personalen var förståndigt också eftersom bara en första undersöknings gjorde väldigt ont.
När sköterskan kom tillbaka med en spruta bedövningsmedel sa Guldgossen:
-Vänta lite, är det en spruta!?
-Ja, hur ska vi annars få in bedövningen i tån?
-Nej, då får det va! Ni får dra ändå.
Och de hade dragit men det hade inte gått att räta ut tån.

I stället blev det röntgen. Jag tror inte de behövde vänta särskilt länge. När Förundersökningsledaren ringde hade de sett röntgenplåtarna och konstaterat att tredje tåbenet utifrån på mittentån – var bruten.
Mer än så hann inte Förundersökningsledaren berätta för just då kom kirurgläkaren.

Jag har för mig att man inte gipsar tår, utom stortår. Men någonting måste de väl hitta på för att få rätsida på den sneda tån. Ska de klubba honom och knôka rätt den eller låter man det bara vara.

Och en annan fråga – hur ledsen kommer Guldgossen bli på en skala när han inte kan vara med fullt ut på Arosfortet (Fångarna på fortet fast i Västerås) i helgen när vi är där för att fira Förundersökningsledarens bror?

Lilla Svalan var verkligen på ett strålande humör i morses. Raka motsatsen till sin trötte bror som inte somnade förrän halv tolv i går kväll.

Jag småpillade lite på lilla Svalan när jag borstade hennes tänder och upptäckte att hon var ganska torr bakom öronen. När jag ville smörja protesterade hon:
-Jag är inte torr bakom öronen!
-Nej, just det! kunde jag inte låta bli att kläcka ur mig.

Sedan fick hon lite vitt vaselin på en torr prick på hakan också. Nya protester.
-Men den är genomskinlig lilla Svalan, det kommer inte synas.
-Det blänker i månens sken!

Barnen är helt propell. Förundersökningsledaren har allt mer frustrerat försökt få dem i säng. Men de bara stojar och flamsar och är omöjliga att få till tandborstning och pyjamisering.

När jag byter av honom har åtminstone Guldgossen gått och lagt sig. Lilla Svalan håller fortfarande på att fjompa av sig strumpbyxorna.
De ler, fnissar, sen skrattar det öppet för att sekunden senare vika sig dubbla i exploderande gapskrattsattacker.

När lilla Svalan frågar mig om jag inte ämnar ta tempen på Guldgossens öronvax kan jag inte hålla mig.
Även jag ryckts med i en högst olämplig skrattspasm. Nu kommer de aldrig att somna. Inte när de har en moder att trigga.

Det är svårt att vara förälder. Det är så mycket småpill som ska kommas ihåg.
Det är naglar som ska klippas och rensas, hår som ska borstas, öron och magar som ska smörjas, armveck som ska ses över, tår som ska baddas, läppar som ska cerateras…

Lilla Svalan kan vara ganska duktig på att komma ihåg sina kroppsåkommor men Guldgossen känner bara av om det skaver eller gör ont.

I går morses fick barnen skäll i bilen på morgonen.
Inte så att jag höjde rösten, eller använde hårda ord. Men jag gjorde klart för dem att jag inte uppskattar när det tar för lång tid att byta om och få på sig ytterkläderna. Man behöver inte sitta som en liten hög i groventrén och sucka och gnälla i tre minuter innan man krånglar in sig i overallen. Man behöver inte ligga och dra sig i sängvärmen i fem minuter när ens ömma moder åtskilliga gånger uppmanat en att sätta fart på morgonrutinerna.

Min lilla åthutning gjorde uppenbarligen verkan.
I morses tog det barnen en kvart, ynkliga 15 minuter, från väckning tills de satt nystrukna med bländvita leenden i bilen och hade med sig alla fruktstundsäpplen, gympakläder, mössor och vantar.

-Nu blir det idel beröm! kvillrade jag medan jag backade ut bilen från garaget.
-Vad betyder ”idel”? frågade Guldgossen.
-Det är bara, svarade jag.
-Varför sa du inte det då? undrade han.
-Ja, det betyder inte bara bara utan ungefär ofta också. Ofta och bara. Eller i alla fall flera gånger.
-Jag tror det vore lättare om du bara sa bara, konstaterade Guldgossen sakligt.

Sedan gav jag barnen bara beröm, flera gånger!

I dag har lilla Svalan varit på ett tre timmar långt barnkalas på Kronocampingen med mat, bastu och bubbelbad.
Hon hade jättekul men födelsedagsbarnet hade en mindre lyckad eftermiddag.

Redan i början av kalaset hade barnen bytt om och satt i bastun. Födelsedagsbarnet skulle hälla lite vatten på bastuagregatet för att skapa ånga. “Lite” vatten innebar en hel kanna och alldeles för mycket varm ånga strömmade upp och brännskadade handen på föremålet för kalaset.
Han fick åka direkt till akuten och få dropp och plåstras om.

I sluttampen av sitt kalas kom han i alla fall tillbaka och hann öppna sina presenter.
Jag tycker sååå synd om honom. Det måste varit den värsta födelsedagen ever.

Lilla Svalan kunde inte somna i går kväll. Hon grät länge.
Det var Döden som gjorde sig påmind igen. Han är en trogen besökare som gärna dyker upp när det är dags att sova.

Lilla Svalan var så ledsen när hon tänkte på att vi alla ska dö. Hon, Guldgossen, mormor, farmor…
-Och ni kommer att dö! Då har jag ingen gossig mamma eller pappa längre.

Hur tröstar man ett barn som är rädd för döden? Vad säger man för att gjuta olja på vågorna? Sanningen är ju att vi alla ska dö, och ingen av oss vet när. Det kan ske om 40 år, eller i morgon.

Till slut ebbade tårefloden ut och snyftningarna avtog. När jag trodde att lilla Svalan somnat bröt dock en ny attack ut.
-Åh nej! Nu kom jag på att man ju inte vet HUR man kommer dö heller.

Det är fredag kväll. Vi äter kvällsmat. Lilla Svalan gråter och gråter. Hon griper tag i min och Förundersökningsledarens utsträckta händer och vägrar släppa.
-Jag släpper er aldrig. Ni får inte åka.

Så sätter hon sig i Förundersökningsledarens knä och äter upp sin mat. Stora salta tårar blandar sig med taccosen.
-Varför måste ni åka utan oss?

Förundersökningsledaren smälter som en glass i sommarsolen.
-Jag lovar att vi aldrig mer ska åka bort utan er… inte en hel vecka… inte förrän ni fyllt arton år… eller om ni säger att vi får.

Guldgossen verkar fullkomligt oberörd.
-Jag är inte ledsen. Jag är stor nu.
Vänd till lilla Svalan säger han:
-Jag är ju hemma med dig. Jag kan trösta dig om du blir ledsen.

Det blir en hemmadag i dag också. Lilla Svalan är fortfarande förkyld så det skvätter om det. Ja, det var väl i och för sig inget annat än väntat. Skulle en vanlig normal förkylning ge sig på en ynka dag så vore det förmodligen ingen vanlig normal förkylning.

Jag är inte heller allt för piggelin. Även jag är förkyld och huvudvärken har inte gett med sig vilket börjar gå mig på nerverna.

Dagens viktigaste uppgifter är:
Packa inför Rhodosresan.
Dammsuga överallt.
Bli av med huvudvärken så att jag förvandlas från en sur mupp till en trevlig hustru och mor.

Nu när jag lämnat Guldgossen på skolan tror jag att jag ska krypa ner i sängen igen och försöka sova någon timma. Lilla Svalan har inte vaknat än fastän klockan är över åtta. Har jag riktig tur borde jag i alla fall hinna somna innan hon vaknar.

Nu är det lilla Svalans tur, eller snarare otur. Det kommer inte som någon överraskning eftersom förkylningen påannonserat sin ankomst i god tid.

Guldgossen är inte helt hundra än, men lyckades övertala mig i går om att få gå tillbaka till skolan i dag. Eftersom jag är hemma med lilla Svalan kan han få vara där på skoltid och komma hem klockan två för att skippa fritids.

Lilla Svalan hade ingen feber när jag väckte henne för att kolla läget, men hon var snôrförkyld, hostig och allmänt eländig, så det blir till att vara hemma igen.

Varken jag eller Förundersökningsledaren kan egentligen vara borta från jobbet mer, särskilt som vi ska vara lediga hela nästa vecka. Men någon måste och jag drar det kortaste strået eftersom jag har det lägsta lönen. Vi försöker dela på vab-dagarna så rättvist som möjligt, både för vår skull och för barnens, men när båda måste jobba blir det helt enkelt ekonomin som får styra.

Jag är förresten inte helt kurant själv. Huvudvärken som kom på besök reda ni tisdags har vägrat förstå alla hintar om att det är dags att ge sig av. I går tog jag till det tunga artilleriet med migräntabletter men det gav knappt tillfällig lindring.
Förundersökningsledaren tror att VoltarenT kan hjälpa så jag har tagit en sådan tablett till frukost. Tyvärr hittade det lilla laxrosa pillret i stället en ond hälsporre att smärtlindra och missade vägen upp till huvudet. Jag tror helt enkelt att jag får försöka ta det lite lugnt. Strunta i att tänka på allt som ska hinna fixas innan vi åker. Och dricka ordentligt.

I dag är jag hemma med sjuk Guldgossen. I går var det Förundersökningsledarens tur.
Men Guldgossen är på bättringsvägen. Han hostar och snôrar men hade ingen feber i morses, så det finns hopp för morgondagen.

Tyvärr har lilla Svalan deklamerat halsont på väg till skolan, så vi får väl se om hon tvingas byta av Guldgossen som vab-objekt längre fram i veckan.

Guldgossen har råkat ut för en rejäl förkylning. Just nu sitter han och hostar i allrummet framför TV:n medan lilla Svalan och Förundersökningsledaren försöker sova. Jag gav upp efter tionde snörvelhostattacken.

Jag berättade ju att jag for och hämtade hem Guldgossen från Royalhajken på fredagskvällen.
På natten – vid fyratiden – kom han intassande i vårt sovrum och berättade att han inte kunde sova för att han hade en så kraftig huvudvärk. Jag gav honom en stark dos ipren och sedan somnade han gott och sov resterande timmar i vår säng.
Jag hade en aning svårare att sova, men det bjuder jag på. Tids nog kommer det vara ont om barn i vår säng och jag är säker på att jag kommer sakna närheten.

På morgonen for jag till Kaffestugan innan övriga familjen vaknat men när jag kom hem igen fick jag veta att Guldgossen blivit så förkyld att han inte följt med tillbaka ut på hajken. Lilla Svalan hade fått åka själv.

I dag låter Guldgossen om möjligt ännu förkyldare än han lät i går. Det är inga problem för hans del för han har inga inbokade uppgifter i dag. Däremot måste både Förundersökningsledaren och jag till kyrkan på söndagsmöte. Förundersökningsledaren ska kompa kören på bas och jag ska påannonsera radiosändningarna. När jag är klar med mitt uppdrag åker jag dock hem hade jag tänkt, så Guldgossen slipper vara själv hemma för länge.

Guldgossen for på hajk. Klockan 18 i Örslösaskogen. Lekar, hamburgare, dunken, övernattning i vindskydd, mer lekar, mer mat… stod på programmet.

Strax efter halv nio ringde en ledare och berättade att Guldgossen ville fara hem.
Han har varit på ett antal läger och hajker trots sin ringa ålder, och aldrig någonsin velat fara hem. Han har inte ens ringt hem och berättat om han lever eller inte. Så nog var vi en aning förvånade.

Nu har jag varit och hämtat hem vår Guldgosse. Anledningen till hemfärden visade sig vara att det varit för stökigt och bråkigt bland de andra barnen. Guldgossen tycker det är jobbigt.

All heder åt Guldgossen som föredrar ordning och reda, lugn och ro, personer som rättar sig efter de gemensamma reglerna före oordning och stök, röra och anarki. (Nu tog jag väl till lite i överkant men det var pennan som slant.)

Jag hade lite otur igår. Eller var lite slarvig. Om man ser rätt på saken skulle man rent av kunna påstå att jag var feppelhänter.

Vi åt kvällsmat och jag försökte skjuta till mig smörpaketet men lyckades hysta runt det så att det landade upp och ner på bordet. Turligt nog var det inget bordsmargarin som trillade ur.
-Det där gjorde du bra! konstaterade Guldgossen.
-Njaaa, det var nog inte min förtjänst, kontrade jag sanningsenligt.
-Det är Jesus som räddat dig, utbrast då lilla Svalan energiskt.

Jag insåg genast att det låg mer sanning i det uttalandet än hon kanske riktigt förstod och var tvungen att hålla med.
-Det har du verkligen rätt i lilla Svalan!

Varpå hon förvånade oss andra med en sista kommentar:
-Jaha, jag som bara chansade!

Häromkvällen ringde jag för att prata med Falunsystern. Hon var inte hemma så jag talade en stund med hennes man i stället. På klingande dalmål berättade han att frugan väntades hem “halvåtta-åtta”.

Lilla Svalan hade krupit upp på stolen där jag satt, och klängde som en ryggsäck bakom mig, med örat tätt tryckt mot telefonluren.
När jag lagt på frågade jag:
-Vad gör du lilla Svalan?
-Jag tjuvlyssnar!
-Men varför då?
-Han pratar så roligt!

Och så härmade hon Falunsystermannen i ett perfekt “halvåtta-åtta” med tydliga glidningar i rösthöjd.
-Han pratar ju ryska mamma!

I morses cyklade barnen men jag tog bilen. Jag ska nämligen handla på hemvägen och det är för jobbigt att cykla med några kassar livsmedel.

Jag agerade ädel moder och körde ändå till skolan med barnens väskor så de slapp cykla med dem. Framförallt lilla Svalan tycker det är besvärligt att få med sig både ryggsäck och jympapåse samtidigt.

När barnen kom fram till skolan och hittat mig visade det sig att lilla Svalan glömt sin cykelnyckel hemma. Det är inte tillrådigt att låta en olåst cykel stå på skolan en hel dag, så jag fick åka hem och hämta cykelnyckeln och fara tillbaka till skolan en gång till.

-Vet du mamma, Jesus är lite som Skalman. Han är smart. En gång pratade han med en liten kille som var rik och då gav killen bort hälften av sina pengar till dom fattiga.
Det var ju smart gjort, eller hur mamma!

Lilla Svalan har lärt sig spela melodin till “In the Djungle” på pianot medan hon varit hemma sjuk. Stolt berättar hon att hon även kan “Gubben Noa”.
-Jag kan till och med eftertexterna!

Jag hade med mig barnen till röstningen i morses. Lilla Svalan var rätt sur över att inte få rösta i Lidköpings folkomröstning om bibliotekets placering.

Sedan glömde hon bort biblioteket när hon såg allt spännande i vallokalen. Hon bestämde sig snabbt för sitt framtida yrke.
-När jag blir stor ska jag jobba med att lägga ner kuverten i de olika facken när man röstar.

Jag påpekade att det bara är val en en dag, vart fjärde år.
-Äsch, jag får väl kombinera det med något annat.

I morses fick jag en meny att välja från och en välkomsthälsning till Restaurang Gryningen.
Det var Guldgossen och lilla Svalan som startat eget och bjöd in sina föräldrar som första och enda gäster.

På menyn stod:
Kannelriddare
Smörgos

Det fanns rutor att fylla i med antal av varje. Jag valde två kannelriddare och inget smörgos.
Sedan var det bara att svepa morgonrocken runt kroppen och sätta sig till dukat bord.

Guldgossen råkade bränna de tre första kannelriddarna och bestämde att Restaurang Gryningen gick i konkurs men med lite uppmuntrande tillrop och en moders övervakande blick fick han ny vind i seglen och en riktigt god frukost på bordet.

Tack Guldgossen och lilla Svalan, för att ni förgyllde min morgon med er kärlek!

Guldgossen kan inte somna. I stället för att ligga kvar och vrida sig i sängen smyger han ut till mig i soffan där jag sitter och följer valdebatten. Även en 10-åring har åsikter om valet:
-Har du sett vad olika långa partiledarna i alliansen är mamma!?

Guldgossen går i femte klass. På SO:n läser de om valet.

När jag står och diskar efter middagen kommer Guldgossen fram och inleder en politisk diskussion.
GG: -Vet du att vänsterpartiet vill att alla som är sjuka ska ha lön?
Jag: -Men det har man ju redan idag.
GG: -Ja, men vänsterpartiet tycker att man ska ha HELA lönen. Man kan ju inte rå för om man har feber.
Jag: -Visst vore det jättebra. Fast frågan är hur många som skulle jobba om man lika gärna kunde vara hemma. Och hur har de tänkt finansiera det hela?
GG: -Finansiera?
Jag: -Ja, vem ska betala?
GG: -Det får väl chefen göra.

Barnen blev faktiskt glada när jag kom hem.

Jag ringde hem när vi närmade oss Arboga i går. Då fick jag prata med lilla Svalan som berättade att hon saknade Förundersökningsledaren mer än mig. Guldgossen ville inte ens prata med mig och lilla Svalan avrundade samtalet med:
-Och Förundersökningsledaren har faktiskt ringt hem medan han var borta.

Jag ringde inte hem mer än två gånger på uppresan och två gånger på hemresan…

Men nu är det vardag igen. Allt är som vanligt, tror jag.

När jag känner mig lite blå tänker jag på mina barn. De är ljuset i tillvaron.
Jag har en massa andra starkt lysande stjärnor också, men barnen ligger mig såklart närmast.

Guldgossen har börjat femman och har därmed fått ett nytt ämne i skolan – Hemkunskap.

För någon vecka sedan kom Guldgossen hem och berättade att han lärt sig laga kanelriddare. Han berättade hur det går till och utlovade sedan storstilat att han skulle bjuda mig på denna läckerhet någon dag.
-För du har gjort så mycket för mig mamma!

Nu är vi hemma efter filmen. Den var faktiskt riktigt bra. Jag tror att lilla Svalans kompis mamma och jag hade minst lika roligt som barnen.

Ryck tag i närmsta unge och gå och se den vet´ja, eller gå utan barn om du är tillräckligt frigjord från omgivningens förväntningar.

Jag vill väl inte påstå att Toy Story 3 är en film som sätter djupa spår även om den har ett visst budskap.
Guldgossen har dock blivit aningens påverkad. Det märkte jag vid hans sängkant när vi bad aftonbön. Guldgossen råkade be:
-Gud som haver Buzz Lightyear, se till mig som liten är…

Tjoho!

Jag fick ledigt av min snälla chef. Om knappt en timma slutar jag för att rejsa iväg och hämta barnen. Sedan bär det i väg till Skövde och Toy Story 3.

Det känns jättebra att få hitta på något roligt med dem i kväll, särskilt eftersom vi ska vara ifrån varandra några dagar snart.

I morses såg jag någonting som fick mitt ömma modershjärta att nästan explodera av stolthet och kärlek.

När jag släppte av barnen vid skolan upptäckte jag att Guldgossen hade tandkräm kvar kring munnen. Jag uppmärksammade honom på det och bad honom slicka sig runt munnen.

När jag körde i väg såg jag hur Guldgossen vände sig mot sin lillasyster och synade henne om munnen, vätte ner sin tumme, och torkade bort lite tandkräm som han uppenbarligen upptäckt i hennes ansikte. Det var så mycket syskonkärlek i den där enkla gesten att jag smälte totalt.

Klockan sju avbryts min tilltänkta sovmorgon av en högljutt sömnpratande Guldgosse:
-How do You do, John Boy!

Lilla Svalan trillade ner från ett träd på skolan i går. Hon skulle svinga sig från en gren till en annan men grenen hon skulle till gick av och hon dråsade i backen och slog i svanskotan.

Hon vågade inte tillkalla någon vuxen för hon skämdes för sitt tilltag när hon förstod att manövern hon försökt sig på egentligen inte var genomförbar.

Lilla Svalan hade ont i går och kunde knappt cykla hem i slutet av dagen.
I morses var det ännu värre. Jag har undersökt henne och inte kunnat känna någon skada, ingen svullnad, ingen missfärgning och ingen värme från det skadade området. Men ont har hon.

Jag gav henne en ipren och en kudde att sitta på i skolan och har pratat med läraren om att de får ringa om hon inte orkar med dagen.