Zäta

Lilla Svalan erbjöd sig att hjälpa mig snoppa gubbar i går kväll.
Jag avböjde med motiveringen att hon kunde få svårborttagna röda fläckar på kläderna.

-Men jag gillar jordgubbsrött på kläderna. Det är snyggt.
-Nej, det är inte fint när det bara är en fläck!
-Men då kan jag ju göra lite fler fläckar, så blir det prickigt. Jag gillar prickigt och randigt!
-Det gör inte jag!
-Men då kan jag ju göra hela kläderna med jordgubbar. Då blir det bra va!

Förundersökningsledaren är i färd med att skala färskpotatis (vet ni förresten hur fantastiskt gott det är med rå färskpotatis. Jag kan bara inte låta bli att nalla några stycken…) i potatisskalarsnurren.
Lilla Svalan, som ibland får för sig att hon är en hjälpsam person erbjuder sig att ge ett handtag och snurra på veven:

-Kan jag få blanda!

Vill ni se mina barn?

http://svtplay.se/t/112232/midsommar_pa_lacko_slott

Hoppa fram till klockan står på:

01.20 Här kommer Guldgossen inhoppande med röd tröja upp i högra hörnet av bilden. Han släpar med sig lilla Svalan som har rosa tröja på sig.

09.00 Guldgossen har tagit av sig tröjan och flashar nu sin röda “Håll Sverige rent”-T.shirt. Han står strax till höger och bakom Doreen. När kameravinkeln byts hamnar han mellan de pratande flickorna. Och så kliar han sig i högerögat… och vänsterögat.

16.31 Guldgossen skymtar igen bakom folkdansarna.

Skulle jag mot förmodan orka titta igenom hela programmet igen så ska jag peka ut fler ställen där Guldgossen är med. Även Förundersökningsledaren och lilla Svalan kan upptäckas med ett vältränat öga, och till och med jag själv, helt svartklädd, som sitter och klappar takten på vår picknickfilt som en liten prick.

Jag står i köket och fyller diskmaskinen. Tittar ut i trädgården där Guldgossen just hoppar studsmatta.

Men vad skådar mitt norra öga! Gossen streakar. Raggarräv. Flashar rådjursrumpan!

Eländiga Rana! Hoppas innerligt att inga grannar tittar.

http://ranashorisont.blogspot.com/2009/06/moona-mera.html

Vi var på Läckö och firade midsommar.
Förundersökningsledaren hade gjort i ordning jättegoda kyckling- och färskpotatiskmackor till lunch som vi hade med oss dit och vi satt på en filt i gröngräset och hörde Trippel and Touch samt Jessica Andersson och Hanna Holgersson sjunga och spela.

Och det var filminspelning. Lite spännande och roligt att se hur det gick till.

När stången skulle resas stod vi en bra bit ifrån så Förundersökningsledaren hivade upp lilla Svalan på axlarna för att hon skulle se bra.
Efter en stund kom en kamerakille springade till oss och sa att lilla Svalan låg mitt i bild och skymde scenen.
Och sedan meddelade “studiomannen” att man fick ta ner stången igen och göra om hela resningsproceduren. Han sa visserligen att första försöket bara varit en “generalrepetition” men familjen Zäta har sina starka aningar om att det var lilla Svalan som orsakade att stången för första gången i Läckös historia fick resas två gånger.

I kväll har vi tittat på entimmesprogrammet i SVT. Det första vi får se är Guldgossen och lilla Svalan som står bakom Doreen och tittar på när hon gör sin första prata. Sedan håller sig Guldgossen framme på flera ställen. Han är inte lätt att missa i sin röda “håll Sverige rent”-t-shirt. Övriga familjen skymtar också, men kanske mest bara för att vi vet vart vi satt.

Guldgossen och lilla Svalan är mycket nöjda med att ha varit med på TV och jag skrattar när jag tänker på att 1,2 miljoner tittare har sett Guldgossen peta sig i ögonen bakom Doreen.

Idag har barnen börjat simskolan. Två och en halv vecka av kalla betongplattor, strilande duschar, kallsupar och stränga lärare.
Om man skulle fråga mig det vill säga.

För barnen är det två och en halv vecka av ren bassängglädje.

Guldgossen är inne på sitt tredje simskoleår. Man får börja när man går i ettan så lilla Svalan är egentligen för liten men det fanns några platser över så vi har lyckats få in henne också. Hon blev jublande glad när vi berättade för henne att hon också skulle få börja.

Idag har Guldgossen övat ryggsim och lilla Svalan armtag.

Förundersökningsledaren frågar barnen om de vill fira sista skoldagen i morgon på något speciellt sätt eller om de nöjer sig med att bara vara hemma.
Lilla Svalan utbrister spontant:

-Nâ, vi få la bara va gláa att dâ â slut!

Ikväll är det final.
Jag och barnen har följt den spännande utvecklingen (eftersom det kan vara svårt att utläsa ironin mellan de torra orden så är det bäst att jag tillägger att jag ironisk, eller “heronisk” som lilla Svalan säger) genom nästan hela serien.

Ikväll håller jag på Regina Lund.

Är hon fortfarande med förresten?

Guldgossen ska spela blockflöjt på skolavslutningarna i morgon. Ja, det blir två stycken. Eftersom regnet för första gången i skolans historia kommer flytta in skolavslutningen inomhus så har man blivit tvungen att dela upp eleverna på två avslutningarna. Men treorna ska spela på båda.

Det blir ett tillfälle som inte får missas.
Guldgossen har övat tillsammans med mig i kväll.
Det låter precis som det ska låta med blockflöjtstoner – förfärligt.

Efter tandläkarbesöket tog jag med mig barnen till polisstationen för att skaffa nya pass.
Det är en tämligen behändig historia nu för tiden. När väl pappren är underskrivna och ordentligt bevittnade är det bara att knalla dit så mäter man sig själv och tar kort och fingeravtryck i en liten apparat som står direkt framför kassan.

Fast det där med snabbfotograferingen var kanske inte så bra. Guldgossen fick uppmaningen av polisen att varken öppna munnen eller le, så han stirrade allvarsamt in i kameran och ser ut som värsta maffialedaren på sitt foto.
När det var lilla Svalans tur var jag beredd och försökte uppmana henne att tänka på något roligt, utan att le, och det kortet blev lite bättre.

Lilla Svalan var en mycket duktig tandläkarpatient idag. Det är hon i och för sig alltid, men jag pöste ändå av stolthet över alla komplimanger som haglade över henne där hon låg med sitt krokodilgap i tandläkarstolen. Vid sin sida hade hon Gisela gaddsköterska och Axel assisten. Gisela förklarade och Axel lyssnade och lärde.

Gisela berättade att när det är så många som fyra tänder som ska plastas in så brukar barnen tröttna och då är det bättre att be dem komma tillbaka en ny tid än att framhärda och försöka göra klart för det brukar ändå aldrig gå vägen.
Lilla Svalan var klar på rekordtid. Hon gapade, sköljde, spottade, gapade och fick till och med hjälpa till att hålla i snabelsugen för att det skulle bli så bra som möjligt.

Som belöning fick hon välja TVÅ saker ur roliga lådan. Det blev en tatuering och en glittergroda.
Guldgossen var också med och han fick välja EN sak som tack för att han inte rev hela rummet. Det var väl kanske inte rivningsrisk men han är rätt nyfiken och klåfingrig den gossen och passade på att olovandes prova både hörselskydd och ansiktsmasker och vid ett tillfälle höll han på att fastna med huvudet i den stora armen som lampan och den lilla brickan med alla instrument är fästade vid.

Idag ska jag med lilla Svalan till tandläkaren, igen. Hon ska göra något jag aldrig hört talas om förrut. Nämligen plasta in sina tänder.

Tydligen har lilla Svalan väldigt gropiga tuggytor och för att hon inte ska få hål i tänderna (vilket hon visserligen aldrig haft men bättre “säker än ledsen”…) så ska folktandvården plasta in bissingarna.

Lilla Svalan frågade förhoppningsfullt i morses om detta möjligen kunde tänkas innebära att hon inte kommer behöva borsta tänderna hädanefter.

När jag delade ut fruktstundsfrukten till barnen i morses brast lilla Svalan ut i sång:
-För jag har aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig har jag sett en rak banana!

För det var precis vad hon fick – en rak banana.

Jag kan säga hej på en massa olika språk, säger lilla Svalan stolt vid middagsbordet. Och sedan kommer uppräkningen:
-Hej. Konitschuwa. Hello. Pronto. Hajpåräjdu…

Jag erkänner att vi hade svårt att hålla oss för skratt.

Nu har hon gått över till Idas sommarvisa.

Känns mycket bättre.

Guldgossen sover. Han somnade snabbt efter två dagars påfrestande fotbollsspel. De var bara tio spelare i hans klass. De flesta andra klasser var många fler. Det är sex spelare på plan, plus målvakten. Tänk dig 14 elelver, då kan man byta hela laguppställningen när första vakten börjar vekna, eller 21 elever, ändå bättre.
Men med bara tre spelare på bänken blev det många och täta byten. De få minuterna på avbytarbänken räckte inte till för att hämta andan.
Jag tror det var det som avgjorde åttondelsfinalen. Det fanns inga reservkrafter att ta av. Alla spelare var redan urlakade.

Lilla Svalan sover inte.
Hon sjunger.
“Leende guldbruna ögon.” “Jag vill vara din, Margareta.” “Lilla söta fröken Fräken”.

Jag har närt en dansbandssångerska vid min barm.
Hav förbarmande.

Jag har Guldgossen med mig i bilen. Vi är på väg hem efter klassfotbollen.
En förlorad match, en oavgjord och två vunna har tagit dem vidare till slutspel.

-Vet du hur jag skulle vilja fira? säger Guldgossen.
-Nej, säger jag sanningsenligt. Och tänker på utomhusbad, glass eller något annat uppfriskande eller roligt.
-Jag skulle vilja gå på muséet.

Etthundraåttiosju.

Det är siffran som betecknar hur många kort jag tog som mest under en enda match under första dagens klassfotboll.

Tillsammans tog jag och Förundersökningsledaren 439 kort.

Och Guldgossens klass gick vidare till semifinalerna i morgon. Tack och lov för digitalkameran!

Uppdatering:
På söndagen spelades en enda match. Då tog jag 439 kort. Exakt lika många som under hela lördagen.

Var med lilla Svalan hos skolsköterskan för invägning i morses.
I januari var det nämligen inskrivning hos skolhälsovården och då hade hon inte gått upp någonting i vikt sedan hon vägdes nästan ett år tidigare på BVC.

Nu hade dock lilla Svalan ökat i vikt. Ett och ett halvt kilo på fyra månader. Det hade varit bra, såvida det inte också varit så att hon växt fyra och en halv cm på längden. Nu står hon kvar på samma låga BMI (jo, de går faktiskt efter BMI i skolan också) som i januari.

Eftersom lilla Svalan är en ganska aktiv tös som inte sitter still längre än nödvändigt så gör hon så klart av med ganska mycket energi. Nästan mer än hon hinner få i sig eftersom hon pratar så mycket under måltiderna. Skolsköterskan har gett henne regeln: “Äta först, prata sen.”
Det har inte funkat hittills kan jag säga.

Men vi är inte oroliga. Lilla Svalan är inte undernärd och det syns på hennes livfullhet att hon inte lider nöd på något sätt. Dock behöver vi jobba för att få en jämnare blodsockernivå. Rätt som det är dippar det och det märks tydligt.
Familjen Zäta är inte så bra på att fika. På helgerna är det oftast bara frukost, lunch och kvällsmat som gäller. Det är egentligen konstigt att vi inte lärt oss av skolan där man stoppar i barnen frukt och mellanmål titt som tätt.
Eller av mina egna föräldrar för den delen.

Så här såg till exempel min pappas matschema ut när jag var liten:
Kl 05.30: Första frukost
Kl 08.30: Frukost tillsammas med övriga familjen
Kl 10.30: Förmiddagsfika med smörgås och sockerkaka.
Kl 12.30: Lunch, ofta med efterrätt.
Kl 16.30: Eftermiddagsfika med smörgås, kakor och sockerkaka.
Kl 19.00: Kvällsmat
Kl 21.00: Kvällsfika med smörgås
Kl 23.00: Kvällsfrukt

Jag kommer plötsligt att tänka på hobernas matrutiner i Sagan om Ringen.
Förstår inte varför…

Vi sitter och äter kvällsmat i uterummet. Barnen pratar hela tiden. Vi vuxna försöker få dem att dämpa sig lite för att vi själva ska kunna föra ett något sånär sammanhållet samtal.

Lilla Svalan upptäcker vår belägenhet och tar på sig rollen som ordningspolis. Hon säger till sin storebror:
-Håll tratten!

Svärmors barn, man och någon tillskyndande respektive hissade jubilaren igår. Jag tänker inte visa bilder på det, även om det var ganska roligt.

Men efter att svärmor farit i höjde frågade lilla Svalan blygt om inte hon också kunde få bli hissad. Hon har aldrig blivit det förrut. Naturligtvis hissade de lilla Svalan också.

Och det ska jag minsann visa en bild på!

Så kom den då äntligen. En efterlängtad, ihopsparade, omtalade studsmattan.

Det tog Guldgossen och Förundersökningsledaren en knapp timma att montera den.Sen var det full fart.

Guldgossen fick äran att prova först.Se bara hur lycklig han är!Efter ett tag fick han dock gå ner för landning……för då kom lilla Svalan hem. Hon gick ut hårt med en 360-graders snurr.

Nu har både barn och vuxna turats om hoppa hela kvällen. Ja, jag och Förundersökningsledaren har tagit det lite lugnt och låtit barnen hoppa mest.

Jag tyckte faktiskt det var ganska roligt, även om det var spännande att hoppa högt. Jag försökte mig på en gruppering men kunde till min förskräckelse inte landa efteråt. Ja, det är inte så att jag fortfarande svävar en meter över mattan, nej ner kom jag allt – men inte med äran i behåll om man så säger.
Förundersökningsledaren hade också lite otur när han skulle landa på knäna och satte i sin onda handled. Men vi lär oss väl så småningom.

Jag har hört att 10 minuter på studsmattan är lika effektivt som 40 minuters promenad och med tanke på hur mycket jag alltid tycker mig ha att göra så låter det som ljuv musik i mina öron.

Jag upptäckte ett annat användningsområde för studsmattan också. Om man hoppat ett tag och sedan blir lite trött så går det utmärkt att lägga sig ner och vila en stund. Då blir studsmattan som en stor hängmatta, fast utan lika mycket bananställning för ryggen som en riktig hängmatta. Jag skulle till och med kunna tänka mig att släpa ut ett täcke och lägga mig och sola där någon fin sommardag.

Barnen tyckte det var jätteroligt när jag hoppade. Först trodde jag att de skrattade MED mig eftersom jag också tyckte att det var rätt så skoj. Men sedan ropade de åt mig:
-Mamma, det ser jättekul ut när dina stor bröst hoppar upp och ner!

Jag vände mig ett kvarts varv och speglade mig i altanfönstren och minsann – såg det inte ovanligt komiskt ut… Jag kanske ska undvika att hoppa studsmatta när vi har gäster…

Nu hoppas jag på nästa effekt en studsmatta kan ge – trötta barn. Klockan är tjugo i nio och medan jag bloggar sitter barnen och tittar på Rent Hus. Ytterligare ett av mina annorlunda barns favoritprogram!

Studsmattan skulle kommit idag men det gjorde den inte. Det blir nog i morgon istället.

Och lika bra är det, för Förundersökningsledaren är inte hemma ikväll och jag tror inte att jag och barnen själva skulle klarat av att mecka ihop hundrakilospjäsen. Jag är inte ju inte riktigt familjens mest händiga medlem…

Men barnen är såklart något besvikna.
Guldgossen klagade igår kväll:
-Jag kan inte somna. Jag är så spänd inför i morgon… när studsmattan kommer.

Tre minuter senare sov han.

Ett dygn senare misstänker jag att det kommer bli samma visa.
Jag hoppas verkligen mattan kommer i morgon.

Sitter och kollar igenom lite bilder i datorn.

Här är över en månad gamla bilder.

Jag kan inte minnas att vitsipporna blommat under så lång tid andra år. Det är fortfarande vitt i Villa Giacomina-parken. Blåsipporna är dock överblommade nu.

Igår kväll beställde Förundersökningsledaren en studmatta till familjen Zäta. Den kostar cirka 4000 och ska vara av bra kvalisort. Vi delar solidariskt på kostnaden så att varje familjemedlem betalar en tusenlapp var. Har vi tur anländer den med lastbil före helgen.

Barnen längtar.

Lilla Svalan allra mest tror jag. Hon är helt studsgalen.Bilderna är tagna på påskafton som vi firade hemma hos goda vänner.

Efter mamografin ska jag på utvecklingssamtal med Guldgossen också.

På väg till skolan i morses uttryckte han en för mig tidigare okänd ambitionsnivå. Han hoppades att han fått MVG på de nationella proven.

Jag som trodde att jag inte hade smittat honom med höga krav och tävlingsgener. Jag menar inte att det är fel att lägga manken till och försöka men man behöver ju inte ha sådan prestationsångest som jag…

Mitt stolta modershjärta bultar.
Guldgossen har hållt föredrag idag. “Berättarkvart” kallas det när man går i trean. Och kvarten kan vara mellan 5 och 15 minuter lång.

Guldgossen har skrivit om vår båtresa på Dalslands Kanal och gjort ett bildspel där han berättar om resan, illustrerat av de rätta bilderna.
Innan föredraget har han provläst några gånger här hemma och jag har klockat tiden. Jag tror det landade på mellan 12 och 15 minuter.

Och nu är han nöjd. Han har klarat av sitt framförande för klassen och han fick många frågor om resan och om vår båt.

Och nu är strykjärnet varmt.

Strax före två gjorde jag en riktigt mammig mammagrej.
Jag ringde skolan och pratade med en av Guldgossens lärare och kollade så att han mådde bra.

Det är så typiskt kycklingmamma så jag nästan skäms, men så är det, och nu har jag bekänt också!

Kottarna är lagda och jag ägnar kvällen åt att sy lapptäcke. CD-spelaren står på i vardagsrummet där jag härjar. En skiva melodiös, gitarrbaserad hårdrock snurrar. Skönt!

Så kommer barnen nerför trappan som en liten kommitée och utber sig om sänkt volym. De hänvisar till sin skönhetssömn.
Suckande sänker jag och känner mig som en tonåring inför sina ogillande föräldrar.

Jag syr vidare men avbryts snart på nytt av ett litet ansikte mellan två trappsteg i furutrappen.
-Skulle du inte kunna komma upp och vara här uppe lite.
-Men jag syr ju!
-Men vi kan inte sova själva. Du behöver bara sitta och titta på TV eller nåt, och bara vara här.

Nya suckar och löften om att snart komma. Bara tre sömmar till så…
Jag får väl gå och sätta mig och nåla framför dumburken. Barnens sömn är ju viktig. Särskilt som båda har lite feber och Guldgossen är förkyld.

Jag har varit hemma med Guldgossen idag också. Och igår kväll fick han lite feber, som visserligen har hållit sig något sånär på mattan idag, men inte helt.

När jag lämnade lilla Svalan på skolan blev jag uppfångad av hennes fröken som frågade om vi kunde ta utvecklingssamtal idag. Jo, det passade ju utmärkt. Vi hade bokat in fredag egentligen men eftersom jag ändå var hemma idag så var det ju bättre. Guldgossen klarar sig hemma själv en stund.

När jag utvecklingssamtalat och fått veta att allt är bra för och med lilla Svalan i förskolan så avtalade jag med henne att hon skulle få ringa mig när hon ville bli hämtad. Skolan slutar ett men hon skulle få vara kvar på fritids så länge hon ville.

När jag kom hem hörde Förundersökningsledaren av sig och bad mig ta med båda barnen till polis för ansökan om pass. Passexpeditionen är inte öppen när som helst och eftersom vi båda jobbar, och barnen går i skolan, så skulle det vara ultimat att kunna ordna den där lilla detaljen inför sommarens utomlandssemester idag. Förundersökningsledaren har som vanligt gjort skäl för sitt namn och kollat upp passansökan via polisens hemsida och sett att båda föräldrarna måste vara med när man ska söka pass till barnen, eller ha skrivit under en fullmakt till den andra föräldern om inte båda kan vara på plats. Fullmakten fanns påskriven hemma sedan en dryg vecka tillbaka så jag tog med både den och barnens gamla pass.

Jag hämtade lilla Svalan på fritids klockan två. Hon blev ursinnig och ville inte alls följa med. Hon ville mycket hellre stanna kvar och gå på fritidsjympa. Jag förklarade och förklarade och försökte trösta så gott det gick men det var lönlöst. Hon förstod med var lika ledsen i alla fall. Jag misstänkte starkt att vi inte skulle bli släppta genom tullen på grund av lilla Svalans rödgråtna passbild som inte alls skulle stämma överens med det i vanliga fall soliga leende hon brukar visa upp.

Min oro var onödig. När vi kommit till polisen och passexpeditionen och lämnat fram pass och papper så fick vi veta att fullmakten måste vara vidimerad av två personer, icke nära släktingar.
-Det stod inte på er hemsida, försökte jag. Min man har kollat.
-Jodå, det står visst det, fick jag till svar av en kvinna som lyckades låta både beskäftig och beklagande på samma gång.
-Men det är jättesvårt för oss att komma ifrån jobbet och komma hit och barnen går ju i skolan men just idag är gossen här sjuk och hemma så det var därför vi kunde komma.
-Ja, men regler är regler vet du!

Och det har hon ju rätt i.

Men nu var det inte lika lätt att förklara för lilla Svalan att vi åkt i onödan. Att det inte skulle bli något pass idag och att hon lika gärna kunde varit kvar på fritids. Nya kaskader av tårar fälldes så fort vi kommit utanför polishuset. Förundersökningsledaren fick bli syndabock som inte hade läst tillräckligt noga på hemsidan för att veta att någon måste ha skrivit på att han har skrivit på…

När jag ringde och beklagade oss lite för Förundersökningsledaren vidhöll han att hemsidan inte skriver att fullmakten måste vara vidimerad. Så vi flyttade skuldbördan från Förundersökningsledaren till polisen istället. Och det kändes naturligtvis bättre för familjen Zäta, men framkallade nya tårar från lilla Svalan.

Och nu sitter jag här på kvällskvisten och har tänkt att själv ta reda på hur det är med det där med hemsidan.
Först kommer jag till den här sidan:
http://www.polisen.se/Service/Pass-och-id-kort/Sa-soker-du-pass/
Och där står det bara “Alla som ansöker om pass måste komma personligen till passexpeditionen – även barn och ungdomar. Tänk också på att för de under 18 år krävs alltid ett skriftligt medgivande från samtliga vårdnadshavare.”
Så Förundersökningsledaren hade alltså rätt.
Eller…
Nej, jag hittar en sida till:
http://www.polisen.se/Service/Pass-och-id-kort/Sa-soker-du-pass/Passansokan-for-barn-och-ungdomar/
Och här står det “För barn och ungdomar under 18 år krävs alltid skriftligt medgivande från samtliga vårdnadshavare. … Vårdnadshavarnas namnteckning ska bevittnas av myndig person (fyllt 18 år) med namnteckning, namnförtydligande, adress och telefonnummer.”

Jag tror jag struntar i att gå och berätta för lilla Svalan att det trots allt är Förundersökningsledaren som är boven i dramat och orsaken till hennes gråt och tandagnisslan.

Idag blir jag hemma med förkyld Guldgosse. Förmodligen i morgon också.

Det har regnat i natt, till glädje inte bara för vår torra gräsmatta utan också för alla pollenallergiker. Lite regn dämpar de värsta anfallen av kringflygande pollen.

Guldgossen har ingen feber, men nu sitter han vid frukostbordet och hostar och snorar så det står härliga till.

Guldgossen var inte allt för piggelin i morses. Våren är ju alla pollenallergikers värsta årstid och allergi parat med förkylning är inte kul.

Dessutom dunkade huvudvärken takt med blodet i tinningarna och han hade en jobbig skrällhosta som antingen hör ihop med förkylningen eller allergin eller båda och.

Men han hade ingen feber, och som den hårdföra moder jag är skjutsade jag ändå iväg honom till skolan, med uppmaningen att ringa mig om han märker att han inte orkar jobba hela dagen.

Tursamt nog stötte jag även på Guldgossens lärarinna när jag var på väg till bilen så jag upplyste henne om läget.

Nu är det bara att vänta och se om jag får jobba hela dagen eller behöver åka och hämta honom.

Vi for upp på Kinne-Kulle, det blommande berget som om våren inte sviker sitt namn. Träden dignar under sina vita kaskader och i ängar och hagar breder vitsippsmattorna ut sig. Utmed varenda bäck lyser kabelekan upp vattenvägen med sitt intensiva gula och blyga blåsippor vänder fortfarande sina ansikten mot solen i skydd av nyss utvecklade bladkjolar från bok och hassel.
Våren på Kullen är helt enkelt ljuvlig.

Vitsippshagar

Först parkerade vi utmed en liten oljegrusväg nära Såtavallen. Vi omslöts av granskog och stora mossbelupna stenbumlingar lockade barnen till klätteräventyr.
Vi var på skattjakt. Geocacheing innebär att man letar efter skatter ute i naturen. Skatterna finns gömda över hela världen och ligger ofta nära sevärdheter eller lockar till nya okända platser som någon som gömt skatten känt till och vill visa andra. Vi vandrade i en konstgjord dalsänka mellan kalkstenslagren och kom ut till ett för oss okänt kalkstensbrott.

Jag lärde lilla Svalan att känna igen och se skillnad på trillobiter och ortoceratiter och hon var en ivrig elev som strax ägnade mer uppmärksamhet åt de förstenade djuren än åt skattsökandet.Lilla Svalan på jakt efter Trilobiter.

Guldgossen på Högkullen.

När vi hittat skatten for vi vidare upp till Högkullen och Kinne-Kullegården. Efter ett erergipåfyllande glasstopp tog vi trappan upp till utkikstornet. 85 trappsteg plus en promenad senare var vi framme. Utkikstornet stängde egentligen nästan en timma innan vi var där men vi hade tur och träffade på en av våra gamla vänner som just idag var stationerad vid tornet och han lät Förundersökningsledaren och barnen smita upp en stund för att titta på utsikten. Själv var jag nöjd efter de första trappstegen och avstod de 117 steg som ledde upp till toppen av tornet.Lilla jag sedd från utkikstornet.

Promenaden fortsatte förbi militärens radiomast som med stora nyfikna öron spejar ut mot omvärlden. I närheten av masten hittade vi vår andra skattgömma för dagen. Den låg dold nere i en ravin bredvid gångstigen. Trots att bladverket ännu inte antagit sin djupa högsommargrönska och vissa träd fortfarande bara står i knopp så var det som att kliva ner i en annan, skyddad värld. Stenarna var alla mossövervuxna och gamla omkullblåsta träd utgjorde grogrund för både svampar och insekter. Vi tyckte alla att det var spännande, utom lilla Svalan som upplevde stämningen som otäck och hemsk och ville komma därifrån så fort som möjligt.Blyg vitsippa gömmer sig bakom mossbevuxen sten.

Vi fikade bullar, kex och pepparkakor i bilen på väg tillbaka till Lidköping.
Iställlet för att fara hem tog vi raka vägen till kyrkan för att lyssna en stund på ungdomskörens kvällskonsert. Vi kom nästan en halvtimma för sent men kompenserade det med att å andra sidan åka därifrån alldeles för tidigt. Vi hann dock höra några låtar och fick vara med om ett drama som nästan tog andan ur en och som framkallade tårar hos både mig, Förundersökningsledaren (jag tror det i alla fall) och lilla Svalan. Barnen var dock inte lika begeistrade som vi av sången och gav sig iväg på egna upptäcktsfärder i kyrkan medan vi vuxna lyssnade på ytterligare någon sång.

När vi väl bestämt oss för att det var dags att åka hem hittade vi först inte Guldgossen. Vi hade suttit uppe på läktaren eftersom alla platser var upptagna nere i kyrksalen. Guldgossen hade smugit ner för trappan och gjort sällskap med vaktmästarna så han var i gott förvar.

Nere på kyrktorget var det uppdukat med saft, kaffe, te, kakor och frukt för ett enkelt mingelfika efter konserten. Trots att vi lämnade för tidigt hade vaktmästarna varit snälla nog att låta Guldgossen ta en kaka.
Och ni vet vad som händer om man erbjuder en nioårig gosse en kaka. Han tar en och sedan kanske han tar en till, och en till. Dessutom fanns det flera sorter att smaka av bland faten. När vi kom ner var Guldgossen inne på sin fjärde kaka, en bondkaka.

Jag blev både kall och varm samtidigt, när jag upptäckte att kakan Guldgossen till tre fjärdedelar redan knaprat i sig, innehöll någonting som var misstänkt likt nötter. Guldgossen är allergisk mot nötter. Glatt försäkrade han att han inte kände något kli i munnen eller andra symptom men jag drog ändå snabbt med mig både honom och resten av familjen ut till bilen och medicinen som fanns där hemma. Guldgossen fortsatta intyga att han mådde bra så vi stannade till för att tanka och Förundersökningsledaren föreslog att jag skulle ringa och beställa en pizza till kvällsmat medan han gick ut för att tanka bilen.

DÅ säger Guldgossen:
-Jag kanske känner något nu. Det är lite trångare i halsen.

Förundersökningsledaren hade inte hunnit börja tanka ännu så jag beordrade in honom i bilen igen och sedan drog jag på hemmåt. Ja, jag körde för fort och Förundersökningsledaren påpekade att om polisen skulle få korn på mig så skulle lappen ryka men…
-Som om jag bryr mig!

Lilla Svalan ömsom grät och ömsom talade vänligt till sin storebror. Hon lovad hålla vakt över honom i baksätet men hon hade svårt att behärska sig ibland.
-Jag vill inte att Guldgossen ska dö. Jag kommer inte att få ha nåt roligt hemma då.

Guldgossen själv bara tittade på mig med allvarsam blick i backspegeln de gånger jag kikade bakåt för att se efter hur det gick med honom.

När vi kom innanför dörren placerade jag honom på en pall i tvättstugan och sprang upp och hämtade brikanyl och betapred. Han drog ett rejält halsbloss på inhalatorn och kommenterade sedan hur han kände medicinen jobba nere i lungorna.
När jag försäkrat mig om att min son var okej och inte behövde ytterligare medicinering, gick jag raka vägen till datorn och googlade fram innehållsförteckningen i Gilles bondkakor. Tack och lov för internet och välfyllda hemsidor säger jag bara. Svart på vitt kunde jag läsa att kakorna inte innehåller nötter utan bara mandel, och mandel ingår inte i listan över allergiframkallare för Guldgossen.

När jag blåst faran över för mina älsklingar vågade Guldgossen äntligen gråta. Han hade tänkt på döden och han ville inte dö, inte nu, inte innan han hunnit prova studsmattan vi håller på att spara ihop pengar till…
-För jag har verkligen sett fram emot att få studsa på den.

Vi hade ett långt samtal om döden och himlen, mina barn och jag.
Lilla Svalan oroade sig för att hon skulle få tråkigt i himlen. Eftersom vi ska vara där så väldigt länge, så kommer vi ju hinna testa alla roliga saker, och tröttna på dem, och vad ska vi göra sen då?
Jag försökte förklara att i himlen finns ingen tid. Det är ingen som säger “idag är det måndag” eller “för en vecka sedan gjorde jag det eller det”. Man bara ÄR.
Och jag tror faktiskt att hon förstod, fastän det är mer än jag själv vågar påstå att jag gör.

När vi talat färdigt säger Guldgossen:
-Jag är glad att vi pratat om det här. Det känns som om jag fått ett nytt, bättre liv.

Och så känner jag det själv också. Lilla Svalan sa i hemlighet till mig att hon inte visste vad hon skulle göra om Guldgossen dog, och jag svarade henne att det visste inte jag heller.
Jag är så glad att jag inte behöver få svaret på den frågan idag. Jag hoppas att jag aldrig behöver få veta.

Jag säger som lilla Svalan:
-Jag hoppas att Jesus kommer tillbaka och hämtar oss hem till sig medan vi alla fortfarande lever och är en familj och att vi aldrig behöver skiljas från varandra.

Lilla Svalan uppvisar röda prickar. Hon har ingen feber.
Jag misstänker mollusker.

Molluskerna har drabbat mina barn tidigare. Det är en virussjukdom som genererar små blåsor i huden. Sist lilla Svalan var prickig gick det ganska bra även om hon hade rekordmånga. På BVC hade de aldrig sett någon med så många mollusker samtidigt.

För Guldgossen var inte molluskbesöket lika lyckat. Flera av blåsorna blev infekterade och skapade stora gropar i köttet som jag fick tömma på var, morgon och kväll.

Ändå önskar jag att det är mollusker. Hellre det än mässling eller röda hund.

I går kväll satte Förundersökningsledaren och Guldgossen upp vårt relativt nyinköpta tält för första gången.
-Maxat! var Guldgossens kommentar när han klev in i det ståhöjdsvänliga förtältet och undersökte alla fickor, fönster och flikar.

Tältet har ett rejält tilltaget förrum där man kan sitta och äta och om man lägger ut golvet finns också möjlighet att förvara sin packning där. Om man inte är rädd för “inbrott” förstås. Själva sovavdelningen är uppdelad i två rum. Ett med plats för tre och ett för två personer.
Under vår sommarsemester är tanken att vi låter vuxna och barn få var sitt krypin. Och fortsätter mina telningar att hålla sams lika bra som de brukar så kommer det inte finnas någonting som talar för att det inte skulle vara genomförbart.

Guldgossen ville sova i tältet i natt men när ingen av hans föräldrar nappade på erbjudandet om att flytta ut sin sömn tillsammans med honom så sköt också han upp debuten till ett senare tillfälle. Förundersökningsledaren har lovat honom att göra sällskap om han känner att han sovit i kapp lite av all sömnbrist.

Nu är Guldgossen i tältet och övar på att stänga och öppna fönster och dörrar. Han ropar till mig:
-Välkommen in i stugan!
Så nu ska jag överge min bloggstund och gå ut i trädgården och inspektera vårt blivande sommarhem.

Klockan 13.00, svensk och italiensk tid, föddes min systerson.
Allt har gått bra.
Han väger 3920 g och är 52 cm lång.

Talade just med min Italiensyster. Hon har tio minuter mellan värkarna. Nu skulle hon duscha och se vad natten kanske bär i sitt sköte.

Förundersökningsledaren har tagit över luren och pratar med min svåger om lämpliga ställen utmed italienska kusten som vi skulle kunna campa på i sommar.
Är inte det typiskt karlar, att kunna prata om så ointressanta saker samtidigt som en kvinna i deras omedelbara närhet håller på att föda barn.

Det ska bli så skönt att få avlösning i morgon kväll. Jag är hjärtligt trött på mina tjatande, surande, pockande ungar.

Jag försöker hjälpa Guldgossen med en bokrecention han ska skriva. Det blir inte lättare när jag inte ens vet hur det stavas. Och inte har jag läst boken heller. Men han är så infernaliskt fantasilös att jag blir alldeles trött. Jag ger honom förslag på vad han kan skriva och han ratar allt. Och när han väl kommer på något själv så glömmer han bort vad han tänkt lika fort som han tänkte det och blir sur för det.

I morgon kväll ska Förundersökningsledaren få sköta barn och hem. Då ska jag ligga på massagebänken en stund hos masserande kollegan.

Idag åker min mamma till Italien för att hälsa på min Italiensyster och hennes växande familj.

Idag har min Italiensyster gått en vecka över tiden. Eller så ligger hon just nu på en förlossningssal och föder sin andre son.

Idag får min Falunsyster ett brev på posten med en tia-lott. Om hon inte vinner på den får hon trösta sig med den sega kolan jag också skickade med. Hon fyllde år i går. Hoppas hon vinner mycket pengar.

Gissa vad som är mest spännande i mitt liv just nu!?

Borstade tänderna på barnen och råkade slå på “2½ man” på 6:an. Scenen som utspelade sig på TV-skärmen var inte den allra mest barntillåtna. En man låg till sängs med tre kvinnor. Alla var nakna och det var rätt uppenbart vad de ämnade göra…

Så säger lilla Svalan:
-Kolla mamma, det är en pappa, en mamma och två barn. De ska busa i sängen!

I går morses dukade vi upp frukosten i uterummet. Jag stod i köket och hällde upp tevatten när jag hörde lilla Svalans upphetsade stämma:

-En älg, det är en älg!

Jag skulle just till att förmana min lilla älskling om det där med aprilskämt som inte funkar den 19de, när jag tittade ut genom fönstret och fick se en nästan fullvuxen fjolårskalv jogga förbi på cykelvägen bakom vår tomt.

Märkligt!

Jag har jobbat i Kaffestugan. Det är så roligt och givande. Idag hade vi bra skjuv och mycket gäster. Många var utlockade av det fina vädret och den lysande solen, och sedan upptäckte de att det var ganska kyligt i vinden och kom in till oss för att värma sig med en kopp kaffe. Vi sålde mellan 500 och 600 koppar kaffe och över 150 smörgåsar.

Barnen har varit hos goda vänner och lekt med deras barn och haft en jättebra dag. Men på vägen hem surade ändå Guldgossen till eftersom jag ville att han skulle läsa svenskaläxan när vi kom hem.

Lilla Svalan tyckte synd om sin deppande bror och bestämde sig för att göra en insats för att uppmuntra honom. Hon tog lite av sitt godis och skulle lägga i en plastpåse och så skrev hon ett fint kort och målade och klistrade på sina vackraste glitterklistermärken. Det blev dock lite problem med plastpåsen. Lilla Svalan lyckades inte öppna den för att lägga ner godiset. Hon bad mig om hjälp men jag var upptagen med annat och sa till henne att försöka själv en stund till.
När jag kom till henne för att se hur det gått satt hon och såg lite snopen ut. Hon hade inte lyckats öppna påsen den vanliga vägen utan hade KLIPPT upp den.

Men hon är inte så dum ändå, hon tejpade ihop ena öppningen och kunde sedan lägga ner godiset enligt planen.
Och Guldgossen blev blev glad och tacksam och nästan rörd till tårar av sin lillasysters kärleksfulla gest.

Guldgossen och lilla Svalan har tillsammans beslutat sig för vad de vill göra med sina insamlade veckopengar. De vill köpa en studsmatta. Deras föräldrar är mycket glada och nöjda över beslutet att ha en målsättning och ett aktivt sparande.

Förundersökningsledaren har genast satt igång med det han är bäst på – att undersöka. Genast upptäckte han att de studsmattor som läggs ut på blocket.se går åt som smör i solsken. Efter en liten stund upptäckte han att man inte ska köpa vilken billig matta som helst, utan satsa på lite kvalitet. Kantskyddet är den ömma punkten. Med ett riktigt kantskydd blir hoppandet mycket säkrare.

Men smakar det så kostar det. Drygt 4000 nypris och begagnat som inte försvinner efter fem minuter är omöjligt att hitta.

Så nu sparas det. Barnen har fått erbjudande om att hjälpa till med trädgårdsarbete och diverse sysslor som de kan tjäna pengar på.
Just nu ligger de till exempel båda med rumporna i vädret och rensar häcken, ja, tujahäcken alltså! Mycket samarbetsvilliga och ivriga är de därtill.

Förundersökningsledaren kikar ut genom fönstret på våra små barnarbetare och säger förnöjt:
-Vi kanske skulle försöka dra på det här inköpet ett tag, så kan vi få billig arbetskraft hela våren…

Vi är på väg hem efter en lång påskdag med framträdande i Missionskyrkan i Götene och sedan lunch hos svärföräldrarna, eftermiddagssol hos Lasse i berget och kvällsmat hos svärföräldrarna.

När vi närmar oss Lidköping och åker förbi soptippen sprider sig en omisskänlig odör i bilen. Dagar när solen legat på och vinden drar ut till sjöss luktar det alltid hemskt när man kör ut på rakan mot Lidköping.
Lilla Svalan har besked om vad det stinker:
-Det luktar rutten banan… med bajs i!

Efter fritids tar jag med barnen till leksaksaffären. Guldgossen ska köpa present till en kompis och lilla Svalan har fått löfte av mig att välja ut något till sig själv.

Hon går länge runt i affären. Spanar på spel. Bläddrar bland bokmärken. Botaniserar bland böcker. Dissar dockor men drömmer om en doktorsväska.

Till slut blir det för svårt. Suckande undslipper hon sig:
-Käre barn, vad i hela fridens namn ska jag välja!

Igår kväll, när jag nattade barnen, blev vi sittandes i stund i Guldgossens säng och pratade om kroppen.
Lilla Svalan berättade om cancertumörer som först är pyttesmå, sedan växer till en ärta, för att bli stora som tennisbollar och sedan som en hel melon!
Guldgossen pratade om virus och lilla Svalan om vattenkoppor.

Så kom Guldgossen plötsligt på någonting som han uppenbarligen funderat på ett tag.
-Mamma. En tjejj i min klass, på underarmen här vid handleden (han höll upp sin egen handled som illustration), där syns hennes tarmar jätteväl!

Stoltare än tuppen i hönsgården sprätter jag med benen och slår mig för bröstet. Det är ju sanslöst att jag lyckats avla en sådan skönhet, ett sådant smycke, en ädelsten. Att min livmoder kunnat ge rum åt idel mjukhet, strålande lycka, och ett flickebarn med DEN blicken.

Var i Missionskyrkan efter jobbet och samlade in ännu fler värmeljuskoppar. I morgon är sista inlämningsdagen. Jag har totalt samlat ihop 974 st till mina barn att dela på.

Ikväll har vi räknat de utbrunna ljuskopparna jag, nej jag menar barnen har samlat in. Eller okej då, det är jag som samlat. Å deras vägnar. I got carried away som Förundersökningsledaren säger när han storhandlar.

906 st var det. Numera rättvist fördelade med 453 per barn.

Nu hoppas jag bara innerligt att barnen blir klasshjältar, och att antingen förskoleklassen eller trean vinner tårtan!

Igår kväll var vi hos vänner. De bor i lägenhet och Guldgossen och lilla Svalan spanade genast in en rolig lekplats de ville besöka.
Efter fikat gick de ut och tog med sig nya lilla kompisen M som är lite yngre än lilla Svalan. Det hann bli rejält mörkt innan de kom in igen, men då var de upprymda och glada alla tre. Lilla Svalan, hon som begåvats med den mest fantastiska verbala förmåga man kan tänka sig, rapporterar in till oss som sitter i vardagsrummet:
-Vi hade jätteroligt. M är helt uppspelt!

Jag funderar på vem som kan ha sagt ordet ”uppspelt” till lilla Svalan. Kanske någon som kallat just henne just detta. Kanske just jag…

…rumpan…baken…

Kärt barn har många namn. Lilla Svalan använder för tillfället ordet “stjärtamentet”. Jag vet inte var hon hört det och det var väldigt länge sedan jag själv hörde det senast, men jag gillar det.

Stjärtamentet.

Idag skulle lilla Svalan på kontroll hos tandläkaren. Tio i elva hade hon fått tid. Kvart över tio skulle jag åka från jobbet för att hinna hämta henne på skolan och köra henne till folktandvården.

Jag har skrivit upp tiden i min almanacka, och för säkerhets skull också i almanackan på jobbet.

I morses nämnde jag på morgonmötet att jag skulle försvinna en stund på förmiddagen.

Klockan elva vibrerade min mobil i fickan. Den var tandläkaren som undrade var vi höll hus.

Lilla Svalan fick mig att rodna igår.

Jag hämtade henne hos den lekkamrat hon varit hos på eftermiddagen. När jag stod i hallen hördes plötsligt melodifestivalsvinnarens operaröst inne från kamratens rum. Barnen sprang och höjde.

Och då säger lilla Svalan:
-Mamma, du kan väl sjunga med. Du kan ju den här!

Det hade inte varit nåt skämmigt om det bara hade varit lilla Svalan och hennes klasskompis där, då hade jag gärna sjungit lite opera för barnen, men nu stod ju pappan i familjen där också.

-Kan du sjunga opera, frågade han med leendet inte bara lekande i mungipan utan utsmetat över hela ansiktet.

-Min mamma är jätteduktig på att sjunga, säger lilla Svalan och fortsätter:
-Sjung nu mamma, så han får höra!

Jag fick en halv sekund på mig att välja mellan pest och kolera och sa sedan:
-Nej, nu blir jag blyg…

Lilla Svalan upphör aldrig att förvåna mig, upphör aldrig att imponera på mig.

Idag ska hon till tandläkaren. På väg hem i bilen igår frågade jag henne om hon skulle missa gympan i skolan på grund av tandläkarbesöket. Så här svarar hon:

-Tyvärr mamma, jag vet inte det. Du får fråga min fröken.

Igår kväll stod lilla Svalan och Guldgossen och tömte utbrunna värmeljuskoppar och vek ihop inför insamlingen i skolan. Efter ett tag gav Guldgossen upp.
-Det här är jobbigt. Jag orkar inte mer.

Då ingrep lilla Svalan och med sin allra mest pedagogiska röst säger hon:
-Men Guldgossen! Ta ett djupt andetag och så säger du till dig själv: “Jag klarar det här!”

Tillsammans med större delen av den svenska befolkningen satt familjen Zäta igår bänkade framför Melodifestivalen.

Jag tyckte att de flesta skötte sig riktigt bra.

Måns Zelmerlöv missade jag eftersom jag just då sa hejdå till våra gäster.

Agnes sjöng bra som vanligt men jag störde mig lite på att hon nödvändigtvis skulle försöka peta bort håret som fastnade i sminket några gånger.

Caroline av Ugglas låt börjar fastna efter alla gånger jag hört den nu. Jag tror många röstar på henne för att låten framförts så många gånger, och så för hennes sköna scéennärvaro förståss. Synd att hon missade sista strofen och sjöng fel text.

MED eller vad de nu heter skötte sig bra. De hade förtjänstfullt bytt ut sina svarta kostymer till vita dito och stack nu ut lite mer från sina dansare. Mattias-pojken sjunger ju falskt och även Danny missar några toner här och där men annars är det ju okej.

Alcazars text kan jag inte med. Moraliskt vedervärdig! För övrigt håller de ju stilen, sin stil alltså.

Operadrottningen har ett imponerande röstomfång och verkar precis som af Ugglas vara en helylletjejj, men det var synd att hon inte kunde sätta sluttonen utan att sjunga falskt förrän vid allra sista framträdandet. Framträdandet för övrigt, och melodin, tilltalar mig inte heller.

Sara Finer har jag börjat tröttna på, även om låten är jättebra.

Emilia sjunger inget vidare. Hon glajdar runt på tonerna och har en gäll skrikig röst som jag inte gillar.

Den lilla 16-åringen sjunger däremot jättebra. Vilken röst i den unga kroppen. Framträdandet var också väldigt bra. Ingen osäkerhet eller osäkra toner.

Kvällens näst bästa framträdande var Sofias med “Alla”. Fart och fläkt och helt enkelt riktigt bra!

Och bäst i test, enligt mig, var hårrockarna. Äntligen en riktig låt! Äntligen en riktig sångare. Äntligen riktigt duktiga musiker. Äntligen ett härligt gitarrsolo, som till och med blev en duett.
Hade jag inte varit för snål för att rösta hade jag lagt min röst på dem.

Och så var det då den spännande röstningen. Jurygrupperna i landet levererade poäng till höger och vänster och hade väldigt olika smak vilket ju var intressant och spännande.

Och så kom kvällens kommentar hemma från TV-soffan.
När “Moving on” fick sin första 12-poängare ställer sig lilla Svalan upp i soffan, pekar finger åt Sara och skriker:

-Du suger!

Lilla Svalan spelar “Monipol” med en kompis.

Ingen av dem kan läsa.

På barnens skola finns ett miljöråd. Miljörådet har utlyst en tävling. Tävlingen går ut på att varje klass ska försöka samla in så många utbrunna värmeljuskoppar som möjligt under några veckor. Aluminiumen kommer sedan återvinnas. Den klass som samlar inte flest ljus per elev får en tårta i pris.

Mina barn har inte samlat in ett enda utbrunnet ljus.
Men jag har samlat in några hundra.

Nämde jag att jag är en tävlingsmänniska.
Tack och lov att jag inte ägnar mig åt någon sport.

Jag har nog glömt att berätta att barnen numera är propert korthåriga.

Och det hände sig på den tiden, när svärmor var ståthållare över saxarna, att det utgick ett påbud om att hela barnaskaran Zäta skulle friseras. De färdades då till den lilla orten Lundsbrunn, var och en för att låta kam och sax hôfsa till kalufsen.

Så här såg de ut när de for.Och så här såg de ut när de kom tillbaka.

Jag tror dock inte lilla Svalan var fullt så förvånad över sin nya lugg och längd som bilden anger.

Jag har tänt några värmeljus och dimrat ner i taket. Jag har placerat barnen och mig själv i soffan. Nu är det dags för Bygglov, ett av våra favoritprogram.

Idag är Bygglovsgänget i Gästre och ska bygga kök i en gammal lanthandel, mitt ute på landet. Willy, som är en ovanligt inavlad Stockholmare, konstaterar förvånat att man faktiskt kan förstå vad folket säger.
-Det är nästan så att de pratar riktig svenska, fastän det är så här ute på landet.

Guldgossen kontrar genast:
-Då érâ som vi. Vi pratar ju också ritti svänska!

Vi var i badhuset i går kväll. Två timmars oförställd vattenglädje.

När vi just hoppat i den lilla bassängen vänder sig lilla Svalan till mig och säger:
-Nu tänker jag öva på att simma. Jag vet att jag inte kan simma än men du behöver inte vara orolig. Om jag drunknar håller jag andan!

Familjen Zäta har ganska korta kvällsritualer.
Det är pyjamas på, tandborstning, dagens sista sittning på toa och så “Gud som haver”, “Det går en liten ängel” och frivillig egenformulerad bön.

I flera veckor har vi bett för Guldgossens fotvårtor (han har haft fyra stycken och de två största var ena riktiga baddare) och nu verkar de vara på återtågande. Tackom och lovom! Lilla Svalan har också uppsänt innerliga böner om att min vårta på näsan ska försvinna – vilket den gjort.

Ikväll bad lilla Svalan så här:
“Jesus, gör så att jag inte blir sjuk i morgon. Jag bajsade massa, massa, massa lösbajs förrut. Och det flöt!”

Jag är väldigt förtjust i sällskapsspel. Favoriterna just nu (och sedan ett antal år tillbaka) är Carcasonne och Siedler. Som tur är har jag en familj som delar mitt intresse. Guldgossen är helt insnöad på Monopol och lilla Svalan föredrar Den försvunna diamanten.

Eller som hon sa när hon var lite yngre:
Den borförsvunnade dyamiten!

Igår fick lilla Svalan ett bryt.
Det började med att hon frågade om hon kunde få leka med någon efter skolan idag. Eftersom hon ska till Royal Rangers ganska direkt efter skolan så sa jag nej.

Då blev det ramaskri!
Lilla Svalan vill inte vara med i Royal Rangers mera. Det är ju så tråååååååååååååååkigt! Jag försökte utröna exakt vad det är som är så tråkigt, men det visste hon inte. Allt var tråkigt.

Sist tittade de på film. Det var roligt, erkände min lilla protestant. Och ikväll ska de vara i köket – det är också kul. Så hon ska inte sluta just idag i alla fall…

Det är inte lilla Svalans dag idag.

Hon följde med en klasskamrat hem efter skolan och jag var där och hämtade henne strax före sex. Vi skulle gå den lilla biten hem men lilla Svalan kunde inte gå för hon hade så ont i ena benet. Jag fick bära henne i stället.
Det är märkligt mycket jobbigare att bära ett barn med full vintermundering än ett sommarklätt barn, särskilt när man själv är ordentligt inbyltad.

På lördag är både jag och Förundersökningsledaren upptagna i kyrkan en stor del av dagen. Jag ska jobba i Kaffestugan och Förundersökningsledaren är på lärljungaskola. Min mamma ställer upp som barnvakt och kommer och hämtar barnen här på morgonen.
Lilla Svalan har blivit bjuden på barnkalas på lördag men kan inte komma, eftersom hon är barnvaktad av mormor på annan ort. Hon blev jätteledsen när hon fick veta det (lilla Svalan alltså, inte mormor). Födelsedagsbarnets lillasyster blev också ganska ledsen när hon hörde att lilla Svalan inte kommer för lilla Svalan är en av lillasysterns favoriter.

Nu ligger lilla Svalan i sin säng och har växtvärk i båda benen och kan inte sova. Jag hoppas i alla fall att det är växtvärk. Jag kan inte se någon svullnad eller något annat som skulle kunna vara orsak till värken. Benvärmarna är uppletade ur smutstvätten och kan förhoppningsvis ge lite lindring. I alla fall psykologiskt.

Ibland överträffar lilla Svalan sig själv. Som i söndags när hon säger:

– Jag är så spänd så jag pratar nästan hela tiden!

Guldgossen stoppar i rätt skiva i TV-spelet, bläddrar fram en liten skraltig bil, väljer en storstad och leker sedan Sveriges Värsta Bilförare.

-Idiot, ropar han till bilen som står bakom honom och tutar.
-Idiot, ropar han till bilen framför som inte kör fastän det är grönt.
-Idiot, ropar han till lastbilen som inte flyttar sej när han försöker preja den av vägen.
Sedan kör han ner varenda lyktstolpe i hela stan, och varenda vägskylt, och alla trafikljus.

Nöjt vänder han sig mot mig som sitter i soffan och läser Liza Marklunds “Under solen”.
-Nu måste jag byta stad! Allt är krajjat!

Sedan vill han att jag ska vara hans co-driver. Men han tröttnar på mig efter en liten stund. Jag bara tjatar:
-Du måste blinka innan du svänger.
-Du måste blinka när du ska byta fil.
-Du måste blinka för att visa dina medtrafikanter din avsikt.

-Men mamma! avbryter Guldgossen, det går inte att blinka på det här spelet!

Tandläkaren (en trevlig ung tjej) tyckte det var bra att jag kommit dit, och jag fick till och med lite beröm för att jag tagit med den utdragna tanden.

Det verkar inte vara någon fara. Det kan finnas lite rot kvar nere i hålet men den kommer antingen absorberas av den nya tanden som är på väg, eller krypa ut ur tandköttet av sig själv, och då kan vi bara dra bort den. Såren såg fint och avgränsat ut så det är mera troligt att det inte är rot kvar, än tvärt om.

Jag är fortfarande trött, även om det inte är lika lôet som igår.

Igår kväll gick jag och la mig tidigt. Samtidigt som barnen till och med. I samma säng faktiskt…

Jag läste Pelle Svanslös för mina telningar en bra stund innan jag beodrade full släckning och sedan slocknade jag snabbt själv också, med ett varmt barn på varje sida.

När Förundersökningsledaren kom för att lägga sig lite senare (eller ganska mycket senare eftersom han lagat torktumlaren under kvällen) möttes han av sinnebilden av lycka där nästan hela familjen låg hopkurad i dubbelsängen.
Den del av familjen som han själv utgjorde fick dock inte plats så han var tvungen att portionera ut barnen till sina respektive sängar, och även fösa över mig på min egen sida innan han äntligen själv kunde ta plats mellan lakanen.

Guldgossen fick med sig hemuppgifter om bronsåldern att göra klart. Naturligtvis passade jag på att läsa igenom vad han skrivit i sitt arbete. Det handlade om hur bronsåldersmänniskorna levde, var de bodde, vad de åt och om deras religion. Av det Guldgossen har skrivit framgår det att skolan har lärt ut att bronsåldersfolket tillbad solen för att de ville ha det soligt och varmt, och att de offrade bronssköldar i sjön.

En märklig fråga fanns med i häftet:
“Vad skulle du offra, och varför?”

Jag vet inte om läroboksförfattarna har tänkt sig att de nioåriga eleverna ska försöka leva sig in i tänket hos bronsfolket eller om de vill att de ska sätta sig ner och göra en djup reflektion av sina egna liv. Jag tror inte att jag själv skulle kunnat svara på den frågan. I alla fall inte på två rader, och inte i en lärobok.

Guldgossen hade svarat:
500 kr – för att få bo med min familj.

Har jag nämnt att jag älskar den gossen!

Igår kväll, när min lilla hostande och snörvlande lilla Svala gick och la sig utfärdade hon en mycket viktig regel för morgondagen.

Oavsett hur sjuk hon eventuellt skulle vara ämnade hon ändå gå till skolan idag.

Idag åker nämligen hennes klass skridskor borta på isstadion – hela dagen.

Familjen Zäta har just sett the Grand Final av Körslaget. Barnen är besvikna över att inte Eriks kör vann.

Guldgossen förklarar varför:
-Han skulle ju ge pengarna till dom som var i huset där skorstenen höll på att trilla av!

Idag har jag och lilla Svalan en dag för oss själva. Förundersökningsledaren och Guldgossen är med vänner på båtmässan i Göteborg.

Jag hade planerat upp större delen av dagen enligt nedanstående schema:
Sovmorgon
Frukost
Lilla Svalan på barnkalas och jag hemma och pärlar
Lunch på McDonald´s
Någon timma i badhuset (Lilla Svalan har längtat och väntat sååå länge.)
En avslappnad eftermiddag med hemmapyssel
Någon typ av förtäring
TV-mys

När lilla Svalan kröp ner hos mig i sängen klockan halv nio och vi låg och slumrade en stund tillsammans och höll varann i handen förstod jag genast att vi skulle bli tvugna att rucka på en av punkterna, i värsta fall två.
Lilla Svalan lät nämligen mer förkyld än hon gjordegår morses. Hon snörvlade och hostade och lät ännu hesare.

Jag tempade henne före frukost och glädjande nog visade den digitala febertermometern bara 37.5 så vi behövde inte ställa in kalaset. Däremot blir det inget bad, det tycker till och med en hårdhudad mamma som jag skulle vara att utmana ödet för mycket. Uppenbarligen är ju dessutom lilla Svalan bara i början av en förkylning och då är det inte läge att utmana virusinvandanterna för mycket.

Nu har jag äntligen gjort klart mitt lila armband med oändligt antal berlocker (jag skulle kunna räkna dem så jag överdriver väl en smula) och det blev precis så lagom klirrigt och maffigt som jag hade hoppats.
Det är fortfarande mer än en halvtimma kvar tills jag ska hämta lilla Svalan från kalaset så nu ska jag utnyttja tiden till att börja laga hennes tjockebyxor. Det är första gången jag upplever att den buttre mannen på torget sålt något med riktigt dålig kvalitet. Byxorna har efter bara någon veckas användning gått sönder både i grensömmen och på båda knäna.

Nåja, nu när vi inte ska åka till badhuset hinner jag kanske laga byxorna tillräckligt för att de ska kunna användas på måndag igen.

Svallvågorna efter diskussionen på jobbet slog mot stranden. Stranden utgjordes av vårt middagsbord här hemma.

Jag: -När du blir tolv år, Guldgossen, måste du vara hemma själv om du blir sjuk.
Det är ju inte klokt egentligen. Alltså, är man förkyld så är det väl okej, men tänk om det är maginfluensa. (Jag fortsätter vänd om Förundersökningsledaren.) Ska Guldgossen behöva ligga här hemma själv och kräkas då! Jag tycker tolv är alldeles för tidigt. Då går man ju bara i sexan. Jag tycker gränsen kunde gå lite högre upp.

Guldgossen (med eftertryck): -Jaa, varför inte arton år!

Lilla Svalan var ynklig i morses. Hon hostade, var snuvig och hade ganska ont i halsen. Hon kunde knappt prata och var väldigt rosslig. När hon hostade lät det så där skrällande och lung-ut-och-in-vändande att jag bara ville hålla om henne tills det gick över.

Jag bjöd henne på vatten och strök hennes panna och…
…hämtade febertermometern.

37.0

-Du får gå till skolan idag lilla Svalan.
-Men jag vill vara hemma. Jag känner mig så konstig.
-Det är bara för att du inte ätit frukost än. När du ätit lite så kommer det kännas bättre i halsen ska du se.

Jag är en stenhård mamma.
Men hon grät inte när jag lämnade henne utan var själv övertygad om att hon snart skulle må bättre. Och jag lovade att hon skulle få ringa mig om hon inte kände sig pigg, och jag pratade med hennes lärare som försäkrade mig att de skulle hålla ett extra öga på henne.

Nu är klockan tjugo i elva.
Ingen liten Svala har ringt.

I går eftermiddag, då jag vidbränd, huvdvärkande och allmänt misströstande satt och harvade på jobbet, fick jag plötsligt en känsla av att lilla Svalan trillat och skadat sig. Jag kände det väldigt starkt och såg en bild i hjärnan där hon låg på golvet i gympasalen på skolan.

Det var märkligt och tämligen fånigt eftersom hennes klass bara har gympa på tisdagar. Jag bliv inte kvitt bilden med detsamma, trots att förnuftet berättade för mig att hon inte befann sig i gympasalen i verkligheten.

När jag kom hem igår och satte mig vid dukat bord var det första lilla Svalan berättade att hon hade trillat av en plint när fritids varit i gympasalen på eftermiddagen. Hon upplevde själv att hon svimmat, och hade ont i huvudet en stund efteråt. Senare kände hon sig okej igen och när jag undersökte henne fann jag inga skador.

Igår var Guldgossen och lekte med en kompis från kyrkan. De har “funnit varann” redan tidigare men igår var första gången Guldgossen var hemma hos kompisen och lekte.

Han kom glädjestrålande tillbaka på kvällen. Han hade haft sååå roligt. Mamman i familjen är musiklärare och har en egen studio hemma. Guldgossen hade fått spela trummor och tyckte det var toppen. De hade även lekt kurragömma, och spelat TV-spel, och ätit middag som var god.

Idag träffade jag pappan i familjen på stan. Jag berättade vad roligt Guldgossen haft och pappan tyckte att vi skulle försöka se till att de kan fortsätta umgås.
Jag funderar på att bjuda hem dem. Det vore kul.

Vi sitter kring köksbordet, hela familjen Zäta, och äter middag.

Guldgossen föreslår att vi ska äta efterrätt.
Det tycker jag låter som en bra idé.

-Jag hade tänkt att vi skulle dela på två apelsiner, säger jag hurtfriskt.
-Neeeeej, ropar Guldgossen.
-Päron då!
-Neeeeej!
-Äpple kanske…
-Nej!
-Vi har clementiner också.
-Neeeej.
-Sweeetie då?
-Vad är det?
-Det är som en apelsin fast sötare.
-Nej.
-Men vi ska faktiskt äta godis sen, så vi äter frukt nu.

Guldgossen tar en kort tankepaus och säger:
-Men vi kan ju öva oss med lite glass nu…

Näpp, nu börjar Bolibompa så nu ska jag försöka slita mig från min kommentarskastning med världens mysigaste bloggare (hej Rana!) och placera min negerrumpa i soffan så att jag kan stilla mitt dåliga samvete över att jag inte tillbringat tillräckligt mycket tid med barnen idag.

Lilla Svalan ringde mig igår från förskolan:

-Hej mamma! Kan jag följa med Y hem och leka idag.
-Ja, det går bra. Är det hon som bor bredvid H ungefär?
-Jag vet inte, vänta så ska jag fråga.

Och så hör jag:
-Y! Vet du var du bor?

Det klart att Y vet var hon bor. Och lilla Svalan visste också var Y bodde. Det är bara jag som inte har koll.
Jag har så dålig koll.
Jag blandar ihop barnen i lilla Svalans klass och kommer inte ihåg vad de heter eller var de bor. Jag börjar bli gammal och det är ju som bekant svårt att lära gamla hundar att sitta.

Jag är glömsk också.

När jag skulle hämta lilla Svalan hos Y på väg hem från jobbet glömde jag bort henne. Jag körde raka vägen hem och var på väg in på vår uppfart när jag kom på att hon saknades. Anledningen till att jag alls kom ihåg henne var att det lyste så hemtrevligt i fönstren där hemma och jag gjorde mig en bild av hur Förundersökningsledaren och Guldgossen stod i köket och förberedde middagen. Så upptäckte jag att lilla Svalan inte fanns med i bilden och vände och for för att hämta henne.

Det är inte första gången, heller…

Lilla Svalan hittar ofta på anledningar till att få gråta. Det är som om hon har ett behov av att låta tårarna trilla. Ofta gråter hon för att hennes favorittrosor blåste av båten och försvann för evigt utmed Göta Kanal i somras. (Det var först efter att de försvunnit som de uppgraderades till favorittrosor.) Ibland gråter hon för att Guldgossen för över ett år sedan råkade bryta av en liten svart pinne som var det enda som återstod av en klubba hon fått av sin farmor.
-Min pinne! bölar hon och skruvar på saltkranen.

Ikväll kom hon på en ny och fantastiskt användbar anledning till att gråta. Hon vill nämligen inte ha sin säng. Hon vill ha en likadan säng som Guldgossen har. En säng som är studsig och har ett fall-ur-skydd på ena sidan.

Nu har hon gråtit ett tag, och kommit till ro. Och så kommer hon ner till mig där jag sitter på kontoret och försöker bringa reda i aktiviteter som krockar i kalendern.

-Mamma, säger lilla Svalan och lägger huvudet på sned och ler med sina rödgråtna ögon.
-Mamma, tror du att du skulle kunna läsa en liten berättelse för mig, eller hitta på en saga, eller sjunga en liten sång? Jag menar sen, när du går och lägger dig.

Jag brukar lova lilla Svalan att hon ska få ligga bredvid mig en stund när jag går och lägger mig. Det brukar vara ganska riskfritt att lova det eftersom hon i alla fall oftast somnar före mig. Och när hon inte gör det så uppskattar jag i alla fall värmen hon sprider bredvid mig i dubbelsängen.

-Jadå, svarar jag. En liten sång kan jag nog tänka mig.
-Ja, för det skulle vara väldigt uppskattat, ler en lycklig liten Svala och tassar försiktigt tillbaka uppför furutrappan.

Guldgossen har fotvårtor. Han har antagligen blivit smittad i duscharna i skolan. Det är många elever som har vårtor nu.

Jag sköter behandlingen med vårtmedel, filning, dyra små plåster, tvätt och andra plågsamma metoder som får Förundersökningsledaren att mumla om misshandel och Guldgossen att skrika och vrida sig som en mask under mina försök att reducera vårtorna med pincett.

Efter varje behandling, medan Guldgossen pustar ut och övriga familjen plockar av sig hörselskydden, går jag och tvättar händerna noga, oftast med handsprit.
Vårtor är nämligen väldigt smittsamt och jag vill inte bli drabbad.

Jag trodde jag hade läget under kontroll. Jag trodde jag var tillräckligt grundlig i min tvagning. Jag trodde inte att det skulle kunna hända.

Men för några dagar sedan, när jag som vanligt gjorde en snabb översyn av lilla fejjan, upptäckte jag till min stora förskräckelse en vårta.
I ansiktet.
På näsan!

Och den växer!

Gårdagens bästa uttalande stod lilla Svalan för.

“Jag är så glad att jag har en urinblåsa.”

När Guldgossen fyllde nio år fick han en gitarr av sin mormor och morfar.
Gitarren har min mamma själv fått i sin ungdom, och det är den hon lärde sig spela på. Den är lite mindre än en fullstor gitarr och gjord av en herre vid namn Isack Larsson i Kinne-Vedum utanför Götene i juli 1957. Eller, den kanske är gjord lite tidigare, men den ettåriga garantin är i alla fall utfärdad då.

Så här skrev min mamma på kortet Guldgossen fick tillsammans med gitarren:

“Världsberömd blir du nog inte på den här,
men det kanke inte det viktigaste är.
Men att kunna spela och glädja andra
gör livet så mycket bättre att vandra.
Allt kan du göra som du verkligen VILL.
Vi säger GRATTIS och LYCKA TILL!”

Min mamma är känd för att rimma och dikta bra och håller ofta tal på bemärkelsedagar för släkt och vänner. Hon får alltid till det så bra och jag är både lite avundsjuk men framförallt STOLT över min mamma!

Förundersökningsledaren steker prinskorv och vi kompletterar med potatisgratäng sedan nyårsafton.

Guldgossen äter en prinskorv och vägrar sedan. De är för starka för hans ömtåliga smaklökar. Han håller sig till potatisgratängen.
Lilla Svalan ratar potatisgratängen efter en itvingad smakbit. Hon håller sig till prinskorven.
Vi har fått ett barn av varje sort.

-Varför heter det prinskorv egentligen, undrar lilla Svalan.
-För att det är gjort av prinsar, förklarar Förundersökningsledaren.
Jag blir lite förvånad. Det brukar vara jag som lurar i barnen alla dumheter.
-Då tänker jag inte äta mer, säger lilla Svalan och slutar efter en och en halv prinskorv.
Förundersökningsledaren förklarar att han bara skojar. Prinskorv heter prinskorv för att det är lite finare korv, finare än vanlig grillkorv. Prinskorv är korv för prinsar.

Det hjälper inte. Lilla Svalan äter inte mer.
Istället filosoferar hon.
-När man kommer till himlen, får man äta vad man vill då, mamma?
-Jag vet inte.
-Äter man i himlen?
-Jag vet inte det heller.
-Om man äter så ska jag bara äta pannkakor.
-Ska du bara äta pannkakor, en hel evighet?
-Nej, bara när jag är i himlen… och lite innan också, här hemma.

Om man får äta vad man vill i himlen kommer jag nog inte äta prinskorv heller, i alla fall inte särskilt ofta.

Jag tjuvlyssnar på lilla Svalan och hennes klasskamrat. De pratar minnen:

-Kommer du ihåg när vi fortfarande gick på dagis och jag hittade en snigel.
-Ja, det var en så´n där stor snigel.
-Ja, och jag tog upp den såhär, med handen.
-Ja, det gjorde du.
-Och jag ritade med den på ett träd.
-Ja, och det blev liksom ränder efter, slemränder.
-Ja, värsta slemränderna ritade jag med snigeln.

En sekund tänker jag på den stackars snigeln som antagligen fick sätta livet till för att lilla Svalans kompis skulle kunna rita ränder på ett träd, men sedan försvinner tanken för att ersättas av ett roat småleende som når ända ner i hjärtat när jag lyssnar på deras fortsatta minnessnack.

De är sex år. Det var mindre än ett år sedan de gick på dagis. Perspektiven är helt annorlunda för en 6-åring än för en 37-åring. Jag undrar hur det kommer kännas att vara 80 år. Tänjs tiden på något mysitiskt sätt ut så att man upplever sina minnen på samma sätt när man är 6, 37 och 80 år?

På julafton, vid det överdådigt tilltagna julbordet, åt Guldgossen tre prinskorvar, sju köttbullar och åtta (!) potatisar.

Jag kunde inte låta bli att dra paraleller (även om jag inte nödvändigtvis kan stava till dem) till Sunes jul och Håkans val av mat när familjen med skådespelaren Peter Haber i spetsen har bokat in sig på dyrt julbord.

Nu fick vi vår mat fritt och för intet av duktiga kocken Svärmor, men i alla fall.

Åtta potatisar.

Lilla Svalan och jag gick inte upp förrän halv elva i morses.
Jag buffade på henne lite och viskade:
-Vi måste äta frukost nu. Vad vill du ha?

Svaret:
-Jag vill ej.

Vilken nyväckt unge i vårt avlånga land använder ordet “ej” helt obehindrat?

-Men du måste äta någonting. Vill du ha flingor eller smörgås?
-Icke!

Vi åt jullunch hos mina föräldrar igår. God och vällagad mat i lagom mängder.

Sedan tog jag och Förundersökningsledaren en liten vinterpromenad medan solen fortfarande var uppe.

När vi kom tillbaka var det dags för frukt och fika.
På bordet stod framdukat inte bara äpplen och clementiner, syltkakor och mazariner och en massa andra läckerheter utan också dadlar och fikon.
Lilla Svalan fick syn på dadlarna och utbrast hänfört:
-Oj, vilka jättestora russin!

Besvikelsen uteblev inte när hon varseblev av jätterussinen inte var jätterussin.

Så här säger Guldgossen:

-Mina öronlurar är trasiga. Det hörs ingenting i dem när jag spelar dator på mornarna!

Så här säger lilla Svalan:

-När jag sover hör jag inte att Guldgossen pratar i sömnen. Det är nästan som om jag har osynliga hörselproppar på mig.

När vi var och hämtade granen i skogen igår hävde Förundersökningsledaren ur sig:
-Vi kanske ska satsa på en platsgran näst år.

Han motiverade med att vännerna vi besökte i fredags hade en så fin platsgran, tät och fin, konformad och med upprättstående grenar. Barrfri…

-Aldrig i livet, svarade jag.
-Hellre en ful gammal skraltig gran med äkta barr än en platsgran.
-En plastgran kommer icke över vår tröskel!

Ikväll klädde jag och barnen granen. Det blev som vanligt. Barnaögon som tindrar. Mor i huset myser. Far sätter i ljusen ivrigt påhejad av övriga familjen.

Efter en stunds brottande med de trilskande grenarna och efter allt för många stickor i fingrar och fötter ropar jag till maken:
-Nästa år tycker jag vi skaffar en plastgran!

Jag bestämmer mig för att låta barnen klä granen som de vill. Jag ska inte lägga mig i. Nu ska vi ha roligt. Alla ska vara glada och nöjda.

Efter en liten stund påpekar jag att det kanske inte är så bra att hänga alla röda smällkarameller bredvid varann. Vi måste sprida ut kulorna också, så att det hänger blå kulor på ett jämt avstånd från varann, och röda och guldiga däremellan.
-Och ni kan inte hänga de små kulorna längst ner och de stora högst upp. Det måste vara tvärt om!
-Och så får ni inte hänga så tunga saker långt ut på grenarna. Då tyngs ju grenarna ner och de är redan lite ledsna. Det blir inte snyggt!
-Och så kan ni väl inte hänga två kulor på samma gren, sprid ut dem ordentlig. Titta, nu är det ju inget som hänger här nere. Vi kan ju inte ha ett helt tomt parti här.
-Nej, de här fina röda kulorna med guldglitter ska hänga högst upp, så brukar vi alltid ha det.
-Det är lika bra att jag hänger upp de vita julgranskaramellerna själv så blir det snyggast.

Guldgossen gav upp rätt snabbt. Han suckade och sa att han inte tyckte det var roligt längre. Jag fattar inte varför han inte vill vara med och klä granen. Det är ju tradition att vi gör det tillsammans. Istället gick han upp och var med Förundersökningsledaren och installerade en större hårddisk i TV-datorn. Lilla Svalan och jag klädde klart granen själva. Hon höll ut till det bittra slutet.

Och nu efteråt har jag bara gått och flyttat om några kulor, hängt istär, bytt plats.
Men i stort sett är det barnen själva som klätt granen.
Precis som vanligt.

Jag fick en lapp på mitt skrivbord av kollegan som svarar på inkommande samtal.
Det stod bara: Ring Guldgossens fröken.
Jag haffade kollegan som meddelade att fröknen sagt att det inte var så farligt.

Inte så farligt, inte så farligt. Vad kan ha hänt då?

Jag ringde genast till Guldgossens frökens arbetsrum. Inget svar.

Jag ringde till skolexpeditionen för att se om de hade koll på var fröken behagade befinna sig när hon bett mig ringa. Det var ingen som svarade där heller.

Vad kunde ha hänt egentligen? Har Guldgossen trillat och slagit sig, fast bara lite grann, eller är han sjuk. Eller har han kommit i bråk med någon… (Det sistnämnda är väl i och för sig inte så troligt.)

Jag ringde till telefonen på stora fritids. Inget svar.

Jag ringde till expeditionen igen. Inget svar.

Jag ringde arbetsrummet igen. Inget svar.

Jag ringde expeditionen, arbetsrummet och fritids några gånger till. Inga svar.
I stället svarade kommunens växel och när de fick höra varför jag höll på att ringa som en galning så kopplade de mig till rektorn.

Och kan ni gissa – inget svar där heller.

Jag fick till slut svar på lilla fritids, men det hjälpte ju inte eftersom de inte visste något om varken var Guldgossen eller hans fröken befann sig.

Uppgiven vände jag mig till mitt stora stöd i livet. Ja, faktiskt! Jag ringde Förundersökningsledaren och bad om råd. Mammaoron kröp i kroppen. Borde jag åka dit?
Förundersökningsledaren gjöt olja på vågorna och uppmanade mig att ringa lite till.

Till slut fick jag tag på fröknen.
Hon ville bara veta hur hon skulle fylla i Försäkringskassans VAB-papper.

Suck!

Vis av tidigare erfarenheter (Lilla Svalan hade en gång en infektion med “varböld” i tandköttet och den gav sig inte trots två penicillinkurer) ringde jag idag vårdcentralen för att be dem ta sig en titt på Guldgossens läpp.

Förra onsdagen tog penicillinkuren slut som skulle göra ni (västgötska) på varet efter Guldgossens bett i överläppen. Varet var nästan borta när medicinen var slut.
Sedan har läppen läknat fint och ser bra ut, men de senaste dagarna har jag märkt att det finns en liten kula kvar inne i läppen och jag har varit orolig att det ska vara varhärden som växer till sig på nytt.

Sköterskan jag talade med på vårdcentralen trodde inte att någon läkare skulle behöva titta på läppen. Kroppen brukar själv kunna ta hand om sådant här. Hon frågade också om varkulan var stor som en ärta eller som en köttbulle. Hade den varit stor som en köttbulle skulle jag ha varit en mycket oansvarig förälder kände jag! Ärtstorleken var en mera lämplig beskrivning. Sköterskan skulle gå och tala med en läkare och se vad han tyckte.

Efter ett tag ringde hon tillbaka och sa att läkaren tyckte att vi skulle komma dit.
Vi fick tid halv två och jag var och hämtade Guldgossen på skolan. Tyvärr kom han att missa blockflöjtslektionen. Han har tränat så duktigt varje dag och kunde “Bjällerklang” utantill. Nu fick han inte chans att brilliera. Han verkade inte ledsen för det. Kanske är han inte så prestationsberoende som sin mor, tack och lov!

På vårdcentralen fick vi träffa en annan läkare än avtalat, men det gjorde inget. Guldgossen sa artigt:
-Dej tycker jag att jag känner igen!
Och det borde han gjort för den här läkaren är även skolläkare och har träffat Guldgossen en gång om året sedan skolstarten.
-Ja, det kanske du gör, sa läkaren lugnt.
Sen klämde han igenom läppen ordentligt, till och med så mycket att Guldgossen var tvungen att säga AJ. Jag gillar läkare som tar sitt jobb på allvar!

Bedömningen är att den hårda kula jag känner bara är ett “invärtes ärr”, en förhårdnad till följd av läkningsprocessen. Men skulle läkaren ha fel och jag märker att kulan växer, så kommer man i första hand att försöka tömma läppen på var, hellre än att medicinera mera.

Det är inget vi ser fram emot, varken Guldgossen eller jag.

Lilla Svalan är ganska duktig på att sysselsätta sig själv. Man hör henne sällan klaga över att hon inget har att göra. Tittar hon på TV sitter hon ofta och målar samtidigt, och hon är jätteglad i att pyssla och knåpa. Hon har bra fantasi och kan berätta sagor och hitta på historier. Hon vill gärna hjälpa sin storebror att hitta på meningar när han har svenskaläxa.

Vid lilla Svalans utvecklingssamtal fick jag också veta att hon är bra på att sysselsätta både sig själv och sina kamrater i skolan. Hon frågar aldrig någon fröken om råd att hitta på aktiviteter och det är ofta hon som initierar lekar bland klasskamraterna, utan att för den skull köra över de andra.

Igår fick jag själv bevittna detta.
Jag lämnade henne på skolan som vanligt och när det var dags att gå till frukosten fick hon och två andra tejjer vänta en stund i entrén medan deras fröken gick och tog på sig ytterskorna. Fröken sa:
-Ni kan ju sätta er på bänken och vänta så kommer jag strax.
-Eller så kan vi ju leka nå´t, sa lilla Svalan. Kanske datten!
-Ja, utbrast de andra två.
Och så började de genast leka och springa runt och datta varann under skratt och glada tillrop.

Jag är nästan avundsjuk. Hon gör det så enkelt. Inget krångel med att fråga de andra vad de vill leka, ingen spelad osäkerhet eller ödmjukhet. Bara ett förslag som kan godtas eller förkastas, utan att sätta sig över sina kamrater.
Hon kan redan det som tar många företagsledare och andra ledare flera års kurser att lära sig. Att naturligt leda utan att stå i centrum, att uppmuntra och sätta igång utan att ta på sig en roll som känns obekväm.

Lilla Svalan är den perfekta spelfördelaren.

I fredags var det ju begravning efter Förundersökningsledarens farmor. Det var en ljus och fin begravningsakt och även minnesstunden efteråt präglades av ljusa minnen.

I fredags träffade vi också alla Förundersökningsledarens syskon och deras barn.
Guldgossen och lilla Svalan är så förtjusta i sina små kusiner.
Lilla Svalan var mäkta stolt när hon fick hålla en blott tre veckor gammal nyföding i sina armar.

Den här lille gossen är fortfarande några hekto mindre än lilla Svalan var när hon föddes, och mer än ett kilo lättare än var Guldgossen var.
Jag vågade aldrig hålla honom.

Hos tandläkaren konstaterades det att den av Guldgossens framtänder som ser mest normal ut är något mobil. Det betyder att den är lite lös.
Förhoppningsvis fastnar den av sig själv och förhoppningsvis överlever den. Både framtänderna lever än så länge men jag måste ha koll på om någon av dem svartnar eller om det uppstår en blåsa i tandköttet över tanden som i så fall tyder på infektion.
Jag kan redan det där eftersom lilla Svalan redan varit med om en sådan resa.

Jag fick också komma in till vårdcentralen för infektionen i läppen och Guldgossen har fått penicillin. Jag ska hjälpa läkeprocessen på vägen genom att klämma ut så mycket var som möjligt morgon och kväll och närhelst jag kommer åt.
Det är ju tur att jag är en så hårdhudad och okänslig mamma!

Annars fick jag faktiskt lite ont i magen av sympati ikväll när jag torterat Guldgossen ett tag och försökt klämma var ur den svullna läppen. Jag berättade för honom att jag tyckte så synd om honom att jag fick ont i magen, och då började han gråta för han ville inte att jag skulle ha ont i magen!

Det är verkligen en Guldgosse jag har fått som son!

*

Så här såg han ut när läppen var nybiten. Nu ser det värre ut.

I morses när jag väckte Guldgossen fick jag se att såret på utsidan av överläppen blivit infekterat. Jag kunde klämma ut flera liter var. (Okej, det var väl lite överdrivet men som mamma KÄNDES det i alla fall så mycket.)

Jag har fått tid hos tandläkaren redan i eftermiddag och ska hämta Guldgossen direkt efter min snabba lunch.

Det kunde ha varit värre. Men det var inte direkt kul heller.

När Förundersökningsledaren kom hem med Guldgossen drog jag en suck av lättnad över att de i alla fall inte åkt direkt till akuten och att det sålunda inte var såååå farligt.

Guldgossen blödde ymnigt från överläppen och jag satte honom i mitt knä och tröstade medan Förundersökningsledaren rotade efter något i frysen att kyla med. Efter lite förhör och underökning visade det sig att Guldgossen krockat med en annan kille i en hoppborg på kalaset och förmodligen bitit sig själv i överläppen. Den var nästan helt genombiten och det var sår både på ut- och insidan. På insidan var det djupast.

Jag la Guldgossen i soffan och fortsatte att kyla medan jag ringde jouren. Telefonkö på 26 minuter!

Jag får fortsätta skriva en annan gång för nu ropar lilla Svalan att badkaret är fullt och vi ska bada bubbelbad.

Här kommer fortsättningen:
Jo, det var ju telefonkö i en halvtimma och det var rätt irriterande eftersom Guldgossen blödde och grät. Han tyckte också att ena framtanden var lös och tandskador ska man definitivt vara uppmärksam på.
Jag placerade Guldgossen i soffan och fortsatte lyssna på kösvarsmeddelandet. Bland annat fick jag höra att på helgerna finns det tillgång till jourtandläkare mellan 9-11. Nu var klockan halv tolv. Typiskt! I fortsättningen ska jag se till att vår familj bara skadar sig mellan 9-11 om det är helg, eller möjligtvis strax före klockan nio.
Vi hade köplats nr 14 från början. Sedan blev det nr 6. Då tappade jag greppet om fryspåsen Förundersökningsledaren gett mig, inlindad i en handduk, och ut på golvet trillar en frysen falukorv!

-Det är en falukorv här! Jag blir full i skratt och till och med Guldgossen drar på den uppsvullna läppen. Förundersökningsledaren hade inte hittat nåt bättre och eftersom vi ändå skulle äta falukorv till lunch så var det den som låg närmast till.

Efter en halvtimma kommer vi äntligen fram till sjukvårdsrådgivningen. Jag brukar tycka att de är bra att prata med när man har någon fråga och när skadan inte är värre än att man tror att man själv klarar av den. Den här gången ville jag ju bara ha tag i en jourtandläkare och få åka in till den vanliga jouren så att de fick se över bettet i läppen. Jag kände absolut inget behov av att prata med någon.

Närmaste jourtandläkare fanns tillgänglig i Göteborg. Jag kände på Guldgossens tänder och de var inte så fastligt lösa så vi struntade i tandläkaren så länge. Sköterskan som svarade letade länge i sin dator för att ta reda på vad man gjorde med läppskador och det tog ett tag innan jag lyckades övertyga henne om att vi skulle få åka till jouren.

På jouren träffade vi en bra sjuksköterska som tvättade rent och undersökte såret. Jag fick med mig koksaltlösning hem och fick rådet att smörja med vaselin för att hålla läppen smidig under läkningen. Hon berättade att man inte brukar sy i läpparna för de läker sig själva, men gav oss bestämda order om att kontakta Folktandvården för röntgen.

Guldgossen hade svårt att prata ordenligt eftersom han inte kan sätta ihop läpparna.
-Kakka, kan du konna! säger han när han vill ha hjälp.

Nu är det bara att hoppas på god läkning!

Vad är det mest självklara en åttaårig pojke gör när han får se en stor snöhög?

Ja, inte är det att snällt följa med sin pappa som säger:
-Men kom nu Adam, frukosten börjar ju nu. Strunta i snön, den kommer ligga kvar hela dan. Nu väntar ju fröken. Men du blir ju jättesnöig, och kall! Kom nu då, gå ner därifrån, men Adam…

Och gossen rullade sig i snön som var hopskrapad från skolans parkeringsplats. Han ignorerade fullständigt sin faders tjat…

…och han var såååå lycklig.

På väg till skolan med barnen i bilen.
Vi slölyssnar på Mix Megapol. Lyssnarna ringer in och berättar fåniga historier. Bland annat den här:
-Vad gör Per i skåpet? Jo, han leker periskopet!

När vi kliver ur bilen ska lilla Svalan berätta historier för mig.
-Mamma, vad gjorde periskopet?
-Jag vet inte.
-Han lekte periskop.

-Mamma, var är bilen?
-Jag vet inte.
-Den är stulen.

-Mamma, vad heter regnbågarnas motorcyklar?
-Jag vet inte.
-Fjärilslarver! Och den har jag hittat på själv!

Guldgossen kan på storebrorsmanér inte låta bli utan att rätta sin lillasyster.
-Så här ska det ju vara: Vad heter änglarnas motorcyklar? Och så ska man svara “regnbågar”.
-Jag vet, säger lilla Svalan, men jag hittade faktiskt på en egen historia.

Och jag måste tillstå att jag skrattade mer åt lilla Svalans fjärilslarver än de förväntade regnbågarna.